Kärlek till barn

”Chaplins pojke” (”The Kid”, 1921) var Charlie Chaplins allra första långfilm. Han kom ju senare att göra även ljudfilmer, men den här gjordes alltså under stumfilmseran. Den musik vi hör i dagens DVD-versioner är i och för sig av Charlie Chaplin men tillagd 1971 – när filmen kom, använde man sig ju fortfarande av biografpianister. Men handlingen, där filmavsnitten då och då avbryts av textskyltar med repliker eller förklarande text, är helt begriplig, dessutom både rolig och rörande.

En frånskild kvinna (Edna Purviance), som själv inte har möjlighet att försörja sin nyfödde son, frestas att lämpa honom i en bil, som ser ut att tillhöra en rik familj. Hon skildras med den vånda hon hyste – den sociala medkänslan fanns alltså så här tidigt hos filmmakaren Chaplin.

Sen händer något helt oförutsett: ett par skummisar stjäl bilen.

Så när kvinnan – hon är ju ändå en ömsint moder – ångrar sig, är både bilen och babyn borta.

Biltjuvarna upptäcker förstås efter ett tag att de har en av dem helt oönskad passagerare i bilen och löser problemet genom att dumpa babyn i ett slumområde.

Den som hittar babyn utanför sin port är förstås Charlie Chaplin. Och han tar hand om den lille pojken, på ett sätt som kanske väckte förvåning och munterhet hos publiken på den tiden det begav sig, alltså när män inte förväntades sköta bäbisar.

Sen gör filmhandlingen ett skutt i tiden: Hittebarnet, av Charlie kallat Joe (Jackie Coogan) är nu fem år och har fått börja hjälpa sin medellöse styvfar med försörjningen. Det barnarbete han då får ägna sig åt är att panga fönster och sen kvickt springa därifrån. Och se, vem dyker då inte upp om inte Chaplin, som försörjer dem som glasmästare. Och han har alltså turen att dyka upp med en ny ruta, just som den gamla har gått i kras.

De sociala myndigheterna börjar tyvärr intressera sig för det här udda paret och kommer fram till att grabben måste omhändertas. Och därmed är vi inne i den förväntade chaplinska kalabaliken, med ett fritagsningsförsök som ändar i att grabben tillfälligt räddas från att skiljas från den han betraktar som sin far.

Därmed är strapatserna inte slut. Den slemme ägaren till det natthärbärge där de tar in över natten ser i tidningen en efterlysning med hittelön, och så omhändertas grabben av polisen.

Under tiden har hans mamma, numera ekonomiskt på grön kvist, varit på jakt efter sin son, och med hjälp av den med hittebarnet medföljande skriftliga vädjan från henne om att den som hittar sonen ska ta hand om honom lokaliserar hon honom faktiskt och tar därefter på nytt hand om honom.

Men var inte oroliga: Chaplin, hans gode styvfar under de första fem åren, omfattas också av den numera rika damens välvilja och får så att säga följa med på köpet.

Jag störs lite av den mot slutet inlagda ängladrömshistorien, men annars är ”Chaplins pojke” ett tidigt exempel på Chaplins förmåga att mixa tragik med komik och förse en i grunden sorglig och hjärterörande historia med med både gags och action.