FiB/Kulturfront, Vi Läser och Vi. Och om värdet av papperstidningar

30 januari 2013 20:58 | I skottgluggen, Konst & museum, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Serier, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag är ohjälpligt och för evigt ett tidningsfreak.

I dagens Aftonbladet (30 januari 2012) finns en helsida med följande budskap:

Nu är Aftonbladet större än någonsin
Nytt rekord: 2 858 000 svenskar läser oss varje dag

Nå ja. Pappersupplagan är mer beskedlig, över tid minskande. Och det är ett Aftonblad, tryckt på papper, jag går och köper varje dag året om.

Morgontidningarna prenumererar vi på, tre stycken: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. En stor del av mina pensionärsförmiddagar, före, under och efter frukost, går åt till att läsa de här tidningarna. Naturligtvis inte allt i dem, men fortfarande mycket kultur. Mindre politik än förr – ledarartiklarna är ofta förutsägbara, och dessutom minskar det faktum att nästan samtliga partier flockas i mitten kraftigt mitt intresse av att ta del av den så kallade debatten. Tecknade serier läser jag också gärna, men dem har ju allt fler tidningar dragit ner på, i något fall också slutat med. Det sista gäller Expressen, och det är ett av huvudskälen till att jag nästan helt har slutat köpa den tidningen.

Jag är också svårt beroende av seriösa veckotidningar, men kombinationen av ökade distributionskostnader och minskade upplagor har bidragit till att utplåna gamla tiders veckovis utkommande familjetidningar, i alla fall sådana med kvalitativt innehåll.

Gamla Folket i Bild, som i yngre år stod mitt hjärta närmast, har återuppstått som FiB/Kulturfront, men är inte bara i fråga om utgivningstätheten, nu en gång i månaden, mycket olik den tidning den ville ta upp manteln efter.

En viss satirisk ådra, vass till och med, finns där fortfarande: På omslaget till nummer 1 2013 häcklar Robert Nyberg en oljedrypande Czrl Bildt, och på omslagets baksida finns en hårtslående arbetslöshetsteckning av Hans Lindström. Med anledning av Karnevals 2012 utgivna urval av Robert Nyberg-teckningar, ”Guldfeber”, får vi oss för övrigt två hela uppslag Nyberg-teckningar till livs inne i tidningen.

Och det är inte tu tal om att artiklarna om behandlingshem för romska tjejer och om klimatmötet i Doha, intervjun med en kurd i Sverige och så vidare är angelägna – men jag skulle så gärna också vilja se familjetidningsblandningen av bra noveller, resereportage, serier av olika slag, barnsidor, konsumentupplysning och annat som präglade gamla Folket i Bild.

Noveller och lyrik borde man väl hitta åtminstone i en tidning som Vi Läser, en avläggare till KFs Vi.

Men tji noveller och dikter där också. Däremot en uppsjö av kortrecensioner av skönlitterära böcker. Som korta guider är de funktionella; många av dem är också välskrivna. Men för mig som läser långa, analyserande recensioner av motsvarande böcker – och många andra – i fyra dagligen utkommande tidningar, blir det här bara en komplettering, i allra bästa fall med ytterligare en infallsvinkel.

Den här tidningen lever på sina författarintervjuer och författarporträtt – men visst känns det snopet att inte få ett stycke prosa eller några dikter som fördjupning.

Bland artiklarna i nummer 1 2013 blev jag särskilt intresserad av den om och med Barbro Lindgren och så Per Svenssons artikel om nazistiska författare i Sverige.

En av dem han nämner, Sigrid Gillner, skrev jag om och hade en smula kontakt med under tidigt 1960-tal, då jag var redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas. Gillner, under en period socialdemokratisk riksdagsledamot, hade en gång i världen varit aktiv i den förening, Laboremus i Uppslaa, som jag i början av sextiotalet var aktiv i, bland annat ordförande i.

Också i det här fallet skulle jag ha tyckt att det hade blivit intressantare, om Per Svensson inte bara hade gett en översikt om något som vi , kanske medvetet, har förträngt, men jag skulle kunna tänka mig att det hade blivit en mycket intressantare artikel, om Svensson hade koncentrerat sig på att göra ett porträtt av Gillner eller varför inte av Annie Åkerhielm.

Årets andra nummer av Vi (2 2013) har också anlänt – det är ju strax februari, och gamla kära Vi, en gång i världen veckotidning, är numera månadstidning.

Jag läser på Aftonbladets kultursida att Vi numera visar svarta i stället för röda siffror, och gott så – även som månadstidskrift är Vi Sveriges kanske bästa.

Den är, till exempel jämfört med FiB/Kulturfront, suveränt layoutad , har en dräkt som lockar läsaren. Men också detta har sina avigsidor: De stora snygga bilderna och inte minst de genomgående mycket korta texterna lämnar ju inte mycket utrymme för just läsning.

Också Vi satsar på personporträtt/personintervjuer – i det här numret av/med Alex Schulman, och i de här fallet kompletteras de medellånga recensionerna av en längre artikel om Primo Levi, signerad Ingemar Unge.

Men skönlitterärt material i original hittar man aldrig i Vi.

Ett slags tecknad serie har Vi också, dock inte för barn: Sara GranérsTidens tecken”.

Vi har ändå, trots månadsutgivningen, lite av veckotidningskänsla: både seriösa artiklar (till och med om politik: intervjun med vänsterledaren Jonas Sjöstedt och Lars Westmans artikel om den spanska krisen) och flams som ändå väcker intresse (Elisabeth Olsson Wallins porträtt av sångstjärnor och deras föräldrar).

Men sammanfattningsvis: Är det i dag omöjligt att ge ut en seriös veckotidning, samtidigt med humor, med bra litterärt material, serier för olika åldrar och kategorier, en tidning som både ser samhället vi lever i som det är och granskar världen utanför våra gränser? En tidning som både publicerar matrecept och låter människor som verkligen har något att säga komma till tals?

6 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Vet inte hur du ställer dig till kommentarer som hänvisar till egna bloggar – många gillar det inte och jag tar inte illa upp om du raderar detta. Ville bara nämna att jag skrivit rätt utförligt om ”Fallet Sigrid Gillner” med utgångspunkt från Eva F. Dahlgrens bok.

    En irriterande fråga som kvarstår är om vi kan riskera att hamna alldeles fel om vi håller fast vid våra ursprungliga ideal, som Sigrid gjorde? Vad händer när tidens krav kommer i motsatsställning till ens övertygelse eller t.o.m. glider över i det omoraliska?

    Som sagt,om jag är off topic får du gärna radera.

    Comment by Bengt O. — 2013 01 30 23:54 #

  2. Till Bengt O: Nej, du tar ju faktiskt upp en tråd i min egen text och belyser ytterligare varför jag, kort, var inne på att Sigrid Gillner kanske hade förtjänat en egen artikel.

    Jag hör inte till dem som generellt är mot länkar. Förbannad på sådana blir jag bara när länkmetoden användds för att leda vidare till egna käpphästar, av ringa eller inget samband med den text man själv har skrivit.

    Comment by Enn Kokk — 2013 01 31 7:18 #

  3. […] Cornucopia 1/2Röda Berget Enn Kok Ludwig von Mises blogg 1/2 Aron Lunds artikel på engelska Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg […]

    Pingback by Medierna och makten | Jinge.se — 2013 02 02 10:01 #

  4. […] DN 3/2Syrien 31/1 Nathan Shachar om israeliska övergrepp Cornucopia 1/2Röda Berget Enn Kok Ludwig von Mises blogg 1/2 Aron Lunds artikel på engelska Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg […]

    Pingback by Är DN ”tolerant” och ”opartiskt” som chefredaktören påstår? | Jinge.se — 2013 02 05 9:47 #

  5. […] 31/1 Nathan Shachar om israeliska övergrepp Inbäddad journalist Cornucopia 1/2Röda Berget Enn Kok Ludwig von Mises blogg 1/2 Aron Lunds artikel på engelska Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg […]

    Pingback by Kvalitetsjournalistikens och demokrativärderingars förfall – exemplet DN | Jinge.se — 2013 02 10 8:35 #

  6. Till Enn Kokk: Att läsa morgontidningarna är för mig, i likhet med många andra, ett måste. Och jag är så konservativt lagd, ja gammalmodig, att jag helst vill ha dem i pappersform, trots att man blir så svart om fingrarna. Jag läser dagligen två, DN och SvD, men har av kvalitetsskäl slutat med UNT, även om jag brukar, då via nätet, läsa Håkan Holmbergs ledarartiklar. UNT är helt enkelt för lokal i min smak, då jag vill läsa dels om svensk och internationell politik, dels om ekonomi. Det är tråkigt att det inte längre finns en s-märkt morgontidning i huvudstadsområdet. Där ligger ju också en del av det opinionsmässiga dilemma som socialdemokratin befinner sig i när det gäller att få ut sitt politiska budskap.

    Idag (19/2) har DN en mycket passande rubrik på sin huvudledare apropå Centerpartiets nya idépolitiska program: ”Dårskap eller genialitet”. Eftersom partiet numera inte kallar sig socialliberalt utan väl socialt liberal, torde man inte behöva göra några mer avancerade fältstudier i det svenska samhället över de verkningar av den förda borgerliga politiken medfört, för att man skall inse att partiet har alltmer fjärmat sig från det man just vill vara, nämligen socialt liberala.

    Sanningen om det handlar om dårskap eller genialitet torde de lärda tvista om.

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 19 7:59 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^