Bo Widerbergs långfilmsdebut

Bo Widerberg (1930-1997), ursprungligen skönlitterär författare, skapade sig på 1960-talet också snabbt ett namn som en av Sveriges främsta filmmakare. Han långfilmsdebuterade 1963 med ”Barnvagnen”, som utan att ännu vara något mästerverk i flera avseenden ändå förebådar det som skulle bli Widerbergs storhet som regissör. Redan här har han hittat Tommy Berggren till en av de bärande rollerna, och liksom i flera kommande – och ännu bättre – filmer lyckas han trovärdigt skildra arbetarklass i arbetarklassens egen miljö.

Den miljön är hämtad från Widerbergs eget Malmö, så han kan den och människorna i den utan och innan, men det är klart att det brister lite i trovärdighet, när ingen i de tre bärande rollerna – Inger Taube som Britt Larsson, Lars Passgård som Robban och Thommy Berggren som Björn – talar malmöitiska. Britt jobbar på fabrik, senare i affär och Robban på rörföretag – dock är det möjligt att den intellektuelle Björn, vars mor arbetar på en konstsalong, ska ses som inflyttad.

Inger Taubes Britt är en ung tjej som har fått sina gränser satta av sin sociala miljö. Ingenting är här karikerat eller överdrivet: en tjej som hon, utan någon särskild utbildning, hamnar tillsammans med andra likadana på enkla jobb, hennes föräldrar är vanliga skötsamma arbetare som vi ser skaffa hem familjens första TV, och så faller hon, lite slumpmässigt, för Robban, röris men rocksångare in spe, och blir förstås med barn. När hon berättar om ungen flyttar de ihop, men hans förmåga att ta ansvar är milt talat begränsad.

Redan tidigare har Britt stött ihop med den mycket mer komplicerade Björn, och när deras vägar på nytt korsas i den här nya situationen, spirar det upp en kärlek mellan dem. Han försöker på olika sätt föra in henne i sin mer intellektuella och socialt mycket annorlunda värld. Det finns en fantastisk scen på det här temat, inspelad i Stadsbibliotekets musikavdelning, där han förser både sig själv och henne med hörlurar och spelar Vivaldi för henne. Man förstår att hon nog aldrig har hört talas om Vivaldi och inte heller vet hur man ska förhålla sig till sådan musik. Mitt i alltihopa frågar hon, om det kostar något.

Men märk väl, inget av det här slaget görs för att förlöjliga henne – Widerbergs porträtt av henne är vackert och ömsint, och Inger Taube spelar sin roll mycket bra.

I stället blir det Björn som inte klarar den klassbarriär som finns mellan dem. I en avgörande scen kommer han hem till henne, när hon har ansträngt sig att laga en god middag – hon har köpt biff – och dukat fint, och river sönder allt det som det kunde ha blivit genom att kalla henne för slampa och försöka våldta henne på golvet.

Och sen är det förstås kört. Vi får se honom åka till Paris och den ganska drulige Robban komma och hälsa på för att, mycket valhänt, ta sig en titt på sin nyfödda avkomma. Vilket förstås också slutar i sängen. Such is life – och det går vidare. I filmens slut rullar Britt Larsson sin barnvagn genom sitt Malmö.

Allt det här är inte mästerligt gjort – jag tycker till exempel att Björns plötsliga svängning kommer abrupt och inte riktigt förklaras.

Ändå är ”Barnvagnen” en sevärd film, inte bara i egenskap av förövning till till exempel ”Kvarteret Korpen”, som kom strax därpå. Som en symbol för att också människor av Britt Larssons sort när drömmar om ett liv som lyfter dem över vardagen använder Bo Widerberg, återkommande, hennes kristallkrona.

Utöver Widerbergs insatser som regissör – märk där de tydliga influenserna från den nya franska vågen – och manusförfattare, vill jag också nämna Jan Troells foto, som i svart och vitt men med mjukare mellanliggande dagrar fångar både Malmö och de människor som skildras i filmen.

Och så musiken! Jag har redan nämnt Vivaldis c-mollkonsert för violin, ”Il sospetto”, andra satsen, men där finns också originalmusik signerad Jan Johansson. Redan den här musiken gör att ”Barnvagnen” kommer att leva vidare i den svenska filmhistorien.

Mer scenshow än schlager

Tredje delfinalen i Melodifestivalen var ytterligare ett exempel på att den här tävlingen numera mer är en scenshow än en schlagertävling.

Det de flesta minns efteråt är knappast melodierna utan i stället dansnummer och spektakulär klädsel som den hos Love Generation.

Sen kan det knappast vara musikalisk kvalitet som får publiken att rösta på det ena eller det andra sättet. ”Youngblood” med pojkgruppen med samma namn är en pinsam kopia av ”Manboy” – men fick ändå en hord av förmodligen unga fans att rösta den vidare till andra chansen.

Andreas Johnson gick också vidare till andra chansen med ”Lovelight” – men inte skulle den kunna vinna Eurovisionsschlagerfinalen. ”Hygglig men ändå inte tillräckligt bra”, har jag antecknat i Aftonbladets schlagerbilaga.

Direkt till final gick ”Why Am I Crying” med Molly Sandén. Fast för egen del tror jag att det var Molly Sandén, inte balladen hon sjöng, som gick direkt till final – tolka det som ni vill.

Och så har vi då kvällens bomb, ”Mirakel”, som Aftonbladet gav – i betyg men som också gick direkt till final. Själv är jag inte överraskad. Inte så att Björn Ranelid är något för sångbranschen – fast där får han ju assistans av Sara Li – men jag tror att den här duon har fått många röster från folk som vill sparka dagens populärmusiketablissemang i häcken.

Jag gillar den protesten mot likriktning, även om jag inte tror att Björn och Sara skulle ha någon chans i Eurovisionsschlagertävlingen.

Tuba som soloinstrument

Också i torsdags fick jag gå ensam på konserten med Uppsala kammarorkester i Musikens hus. Birgitta ligger åter inlagd på Akademiska. Det gjorde att jag heller inte åt middag på restaurang – middagarna ute före konserterna är en gemenskapshandling.

Konserten blev en positiv överraskning framför allt i fråga om två för mig nya kompositörer. Britta Byströms (född 1977) ”Persuasion” (2004) har dock redan framförts flera tiotals gånger, och när jag nu själv har fått höra den, förstår jag genast varför: den här musiken har en ovanlig och överraskande klangfärg.

Ralph Vaughan Williams (1872-1958) ”Konsert för tuba och orkester” (1954) är ett originellt verk, bland annat för att det har tuba som soloinstrument, och det framfördes här medryckande skickligt av tubaisten Simon Frisk som solist.

Richard Wagner (1813-1883) förknippar vi med pampig operamusik, och mot den bakgrunden var det naturligtvis intressant att få höra ett stycke, som benämns ”Siegfried-Idyll” (1870 en privat present till hustrun, publicerad 1877). Romantisk musik – men den här idyllen kändes inte som kvällens mest angelägna verk.

Då fångades jag mer av elegansen i Francis Poulencs (1899-1963 ”Sinfonietta” från 1947. Det här är orkestermusik, och kammarorkestern under ledning av Paul Mägi tog till vara de olika möjligheter verket erbjuder. Själv gillade jag allra mest tredje satsen, Andante cantabile.

Melodikrysset nummer 7 2012

Precis som förra lördagen har jag löst hela Melodikrysset men i ett fall gått bet på kompositör och titel, vilket heller inte efterfrågades.

Den porlande pianomusiken i näst sista frågan skulle illustrera en sådan i naturen, och eftersom jag hade alla bokstäverna utom den första, måste svaret helt enkelt bli bäck.

Dagens andra klassiska stycke kommer ursprungligen från Ludwig van Beethovens nionde symfoni – med text av Schiller kallas det här stycket för ”An die Freude”. Numera är den här musiken mest känd som Europa-hymnen, vilket möjligen är lite förmätet, eftersom EU, vars ”nationalsång” det här är, fortfarande inte omfattar hela Europa.

Smått klassisk är vid det här laget också ”West Side Story” med musik av Leonard Bernstein. Ur den hörde vi i dag ”I Feel Pretty”.

Åtminstone originalboken om Mary Poppins får väl också räknas in bland klassikerna. 1964 gjorde Walt Disney en filmversion av den. Som ljudillustration i krysset användes ett sångnummer, som inleddes av Ed Wynn.

Mer film: lysande sådan är Hasses och Tages ”Att angöra en brygga” från 1965, för övrigt inspelad i Öregrunds skärgård. Det musikaliska ledmotivet med musik av Lars Färnlöf sjöngs av Monica Zetterlund. Hon deltog flitigt i socialdemokratiska valturneer, och när jag var chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s) och vi hade upptäckt att Monica och min hustru var födda samma år och samma dag, lät vi dem mötas i ett bildreportage, som gjordes hemma hos Monica.

Fler båtar: Evert Taubes ”Eldarevalsen”, som skulle ge oss verbet elda, är en nog så hemsk historia.

Fler fortskaffningsmedel: John Denvers ”Leaving On a Jetplane” skulle ge oss fortskaffningsmedlet i fråga i bestämd form, singularis, vilket blir planet.

New World’s ”Sister Jane” fick svensk text, ”Syster Jane”, av Peter Holm, och den utspelar sig i en miljö, där det förekommer en och annan läkarrock.

Måns Zelmerlöw hör väl inte till mina personliga favoriter, men hans bidrag i Melodifestivalen 2007 ”Cara Mia” har åtminstone fördelen att den – i motsats till det mesta vi hittills har hört i årets omgång – fäster sig i melodiminnet.

Måns Zelmerlöw gör ju inte direkt utmanande saker, men det gör däremot, regelbundet, Magnus Uggla. Ta bara titeln till låten som spelades i dag: ”Jag dansar aldrig nykter”.

Fast populärmusiken har många och olika sidor. Jag är för egen del sen gammalt ganska förtjust i Åke Wassings rätt så idylliska ”Se nu tittar lilla solen in igen”. Har ni förresten läst hans självbiografiska roman ”Dödgrävarens pojke” från 1964?

Takida har förekommit tidigare i krysset, och jag lärde mig den gången, att den här gruppen kommer från Ånge i andra ändan av det Medelpad där jag är uppvuxen. Deras ”You Learn”, som spelades i dag, lät riktigt bra.

Men ännu bättre är ”Om du lämnade mig nu” av Lars Winnerbäck och med honom och Miss Li, det vill säga Linda Karlsson. Det säger jag inte för att låten från och med tillkomsten 2007 i flera år har legat på Svensktoppen, inte heller för att jag har hört Miss Li live på en socialdemokratisk partikongress. Nej, jag säger det för att det är en mycket bra låt och för att de här båda gör den så förbannat bra.

Bra är det däremot inte med min hustru. Hon ligger inlagd på Akademiska igen, den här gången efter att ha haft svimningsanfall. Det finns snart inte någon del av henne kvar att undersöka. Den här gången har hon bland annat genomgått hjärnröntgen. Men nu närmar sig datumet för hjärtklaffsoperationen i alla fall.

Just nu är det för övrigt bra för henne att hon inte är hemma. Det vore nog inte nyttigt för henne att få min pågående dunderförkylning.

Vad ska man egentligen ha kvällstidningarna till nu när det inte längre finns torrdass där man kan torka sig i ändan med dem?

När Expressen slutade publicera serier, ett av ytterst få skäl att hålla sig med tidningen, slutade jag köpa den.

Frågan är hur jag ska göra med Aftonbladet nu. Aftonbladet har visserligen inte helt upphört med serier men har bara två kvar: Lars Mortimers ”Hälge” och så ”Wumo”, omdöpt till detta efter sina upphovmän Wulff och Morgenthaler.

Borta är Glenn McCoys ”Affe och Egon” och Bill Wattersons suveräna ”Kalle och Hobbe”. ”Kalle och Hobbe” tecknas visserligen inte längre, så där har man länge varit hänvisad till repriser. Men Maria Smedstads ”Em”, som nästan bara har hunnit debutera i Aftonbladet, har också plockats bort.

Aftonbladet har gjorts om på flera sätt, och där verkar Expressen ha visat vägen. Inte bara i fråga om serierna – Expressens relansering av galapeteriet verkar inte ha gett kollegorna på Aftonbladet någon ro, så nu har Folk i farten kommit tillbaka. Inte i sin gamla form dock, utan som en kopia av skvallertidning av typen Hänt i vecket, för att knyta an lite till dasshumorn i rubriken ovan.

Och som om det inte räckte, gör man bilagan Nöjesbladet, som följer med tidningen, och Klick! som man får betala särskilt för.

Men så finns ju ledarsidan, brukar luttrade värnare av den arbetarpress (?) som återstår säga. Jo, där finns fortfarande några läsvärda skribenter. Men var det inte den här ledarsidan som helt nyligen, med porträttbilder och allt, försökte återlansera hela det socialdemokratiska skräckkabinett som bär ansvaret för partiets degeneration?

Ett skäl att fortsätta köpa och läsa Aftonbladet finns det dock fortfarande, kulturavdelningen, faktiskt både i dess kulturorienterande och politiskt opinionsbildande roll. Men skulle man börja ”popularisera” kulturmaterialet och snäva in kulturredaktionens manöverutrymme, bortfaller faktiskt de sista substantiella skälen för tänkande människor att köpa Aftonbladet.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 2 2012:

”Han bor i hor i hyresrätt i centrala Stockholm med hustrun Ulla.”

Svenska Dagbladet om Stefan Löfven

”Ambulans i krock – togs till sjukhus”

Rubrik i Aftonbladet.se

”Tjugotvå flickor i Uppsala kommun döptes till Alice förra året och tjugofyra till Elias.”

Upsala Nya Tidning

”Förbudsstyrelsen på besök i Helsingborg”

Facklig rapport i Elektrikern

”En betydande del av parkeringen var upptagen av fordon som i sista stund fyllde kylskåpen.”

VLT.se

Rapport om mitt hjärtas dam och hennes hjärta

Man kan nu skymta ljus i den för Birgitta allt för långa och allt för mörka tunneln: Hon skrivs in på Akademiska för kontroll den 23 februari, och klaffoperationen ska enligt planerna äga rum den 27 februari. Fast sen återstår efterkontroll och en mycket lång konvalescens.

Under den allt för långa väntan på behandling har det dock nu på slutet stött till en ny komplikation: Birgitta har, framför allt då hon reser sig upp från sittande eller liggande, ibland svårt att hålla balansen, om hon inte snabbt hittar något att stödja sig på. Hon har sålunda fallit omkull till exempel hemma på vardagsrumsgolvet och här om dan i porten, när hon kom hem från blomsteraffären och Konsum.

Påmanad av både mig och sonen, Matti, har hon därefter försökt nå läkare på Akademiska för att berätta om det här nya fenomenet. I dag har överläkaren på Hjärtkliniken, där hon upprepade gånger har varit inlagd, ringt, och när hon hade berättat för honom om sina besvär, fick hon omedelbart kallelse till undersökning i morgon på 50 F, där hon tidigare har varit inlagd.

För närvarande finns av naturliga skäl ingen säker diagnos, men det hon har råkat ut för kan till exempel vara en effekt av hjärtats nedsatta funktion, eller så kan det vara någonting i medicineringen – hon har många mediciner nu – som slår fel.

Gluggklara och Busviggo

Dottern, Kerstin, vet hur mycket hennes pappa suktar efter estniskt surbröd. Så när hon för några dar sen bakade några härligt mörka estniska limpor, skickade hon ett mejl till sin gamla estniska farsa och frågade om han ville ha ett estniskt bröd. Om!

I går tog hon med inte bara ett surbröd utan hämtade också Viggo och Klara efter skolan och kom över med dem till morfar och mormor – naturligtvis efter att först ha frågat, om mormors ömtåliga hälsa la några hinder i vägen.

Men nej, de var så välkomna allesamman, så snart var vi alla bänkade runt köksbordet för en eftermiddagsfika. Mormors hembakta kakor och även Coop Prima italienska mandelskorpor serverades, och till det drack barnen Coop Prima pressad juice utan några extra tillsatser, Viggo dock äppeljuice, medan Klara föredrog apelsinjuice.

Det var ett tag sen barnen var här hos oss nu, men de känner sig ändå mycket hemmastadda och hittar lätt saker att leka med.

De här båda syskonen leker oftast mycket bra ihop trots att det skiljer lite i ålder mellan dem, men mot slutet gick något lite över styr i en alltför våldsam lek, och Klara slog kinden mot hörnet på TV-bänken i rummet där de brukar bo när de sover över. Mycket gråt men en inte alltför allvarlig blessyr – och så kom ju mamma och tröstade.

Men dess förinnan hade Klara, mycket stolt, visat upp en mycket större skada: I skolan hade hon den här dagen tappat ytterligare en framtand, och nu hade det alltså blivit en rejäl glugg uppe under överläppen.

Till helgen ska barnens pappa, Bo, skjutsa upp dem för en veckas sportlov uppe hos farmor Kristina och farfar Olle i Sollefteå, som har blivit lite av deras vinterland. Det här att ha ett vinterland att åka till är viktigt – när våra egna barn, bland dem alltså Kerstin, var små, åkte de varje vinter upp till farmor och farfar i Juniskär utanför Sundsvall, där jag själv växte upp.

Mina bästa hälsningar till Sollefteå!

En Kokk i Årtalskrysset

Jag har tidigare efterlyst Bertil ”Blues” Johansson som konstruktör av Årtalskrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz och då fått lugnande besked: Bertil ”Blues” har bara annat för sig just nu.

Hur det är den här gången vet jag inte, men på senaste tiden har han åter igen ersatts av Björn Lundkvist. Inget ont i det i och för sig – själv får jag en liten hommage i veckans årtalskryss: EN KOKK ska den här gången bli EST. Men jag är en sån där som gärna håller mig till mina gamla favoritet.

Sarah Kinman ger en verkligen lite roligt huvudbry med Tvetydigt, och P O Carlzén lever också upp till beteckningen Kluriga korsordet. Jag noterar också att en annan gammal favorit, Anna Hagberg, i veckans Stjärnkrysset minst ligger på den angivna trepoängsnivån.

Men något ojämnare urval av världens öar, temat för veckans Hitta orden, har jag sällan sett. Mats Larsson, som gör Svåra krysset, har skärpt till sig sen han fick ta över ansvaret för detta, men han har fortfarande bristen att då och då ha med svarsord, som fordrar googlesök eller liknande. Sånt går ju alltid att lösa, men nog är det bra mycket roligare att lösa kryss som mer bygger på fantasi och associationsförmåga än på lexikalisk knappologi.

Hos Gunnar, 70

Vi är nu i den åldern, då folk omkring oss firar 70- och 75-årsdagar. I går var det 70-årskalas för Birgittas bror Gunnar hemma hos Gunnar och hans fru Annica i Täby.

Kontakten mellan syskonen i den här syskonskaran är god, men vi visste ändå inte förrän alldeles på slutet, om Birgitta med sina akuta hjärtproblem skulle kunna åka på det här kalaset. Fast Birgittas syster Karin och hennes man Hasse ställde upp och skjutsade oss i sin bil till och sen hem från Täby.

Lite illavarslande var det ändå att Birgitta, på väg hem från blomsterhandeln vid torget, föll utanför vår port – hon har på sista tiden drabbats av något som verkar vara hastigt uppdykande blodtrycksfall, och hittar hon då inte genast något att stödja sig på, faller hon omkull.

Men i väg kom vi ändå, med blomma och gemensam present från Gunnars syskon och deras respektive. Just innan vi kom fram, kom också den yngste i syskonskalan Dahl, Ragnar, i bil tillsammans med hustru Gunnel.

Så vi ställd upp oss tillsammans utanför Gunnars och Annicas hus och stämde upp dahlfamiljens speciella födelsedagssång ”Röda små smultron”.

Kalaset där inne var av trivsamt mänskliga proportioner: Gunnars och Annicas två vuxna barn, Elisabeth och Björn, skötte kök och annan markservice, och de övriga gästerna bestod av Annicas bror med hustru och så grannar och nära vänner. Det fina med kalas av den här hanterliga storleken är – förutom god mat – att man hinner prata med folk och under maten sitter runt mindre bord i ett par av husets rum.

Det här gör att samtalen i de olika grupperna kan vindla i väg dit det behagar, och det trivsamma pratet avbröts heller inte av några tal.

När vi sen bröt upp – vi gjorde det relativt tidigt för att Birgitta inte orkade så mycket – och höll på att klä på oss i hallen, kom en av de närvarande fram till mig och ville fråga mig en sak, som han tydligen hade grunnat länge på:

– Är det du som är Bo Balderson?

Det är faktiskt inte första gången jag har fått den frågan, och jag kan förstå logiken i den: jag är en person som inte bara har vistats i politikens centrum utan också har utmärkt mig för att ibland ha en ironisk distans till den politiska världen.

Men nej, det är inte jag som är Bo Balderson, säger jag – helt sanningsenligt – till den som frågar. Och så tillägger jag, att jag själv har läst Balderson och funnit honom bitvis rolig – men att hans berättelser också, för den som har varit inne i politikens centrum, ter sig lite för ytliga för att vara skrivna av någon som faktiskt själv har befunnit sig mitt inne i detta centrum.

Fast jag skulle nog kunna skriva något åt det där hållet. Risken är dock att det då skulle bli deckare som var mindre småputtriga och i stället med stänk av saltsyra.