Mycket hörvärd konsert

Eftersom Birgitta var tillhållen av Akademiska att ta det lugnt och hålla sig hemma, var jag för första gången på länge ensam på torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus. Tråkigt för Birgitta, för det blev en mycket hörvärd konsert, och då inte bara för mig, detta för att programmet inleddes med ett nyskrivet verk av en estnisk kompositör.

Kompositören, Helena Tulve, född 1972, var för övrigt själv närvarande, när hennes ”Anastacia” (2011), ett gemensamt beställningsverk från Uppsala kammarorkester och Estlands nationalorkester, fick sitt första svenska uppförande.

De estniska benämningarna på verkets två satser för tanken till ett ökenlandskap och längtan efter vatten, och ”Anastacia” är mycket riktigt en ökenväxt, även benämnd Jerikos ros. Runt den finns visserligen en kristen symbolik, men enligt vad jag har läst mig till knyter Tulve snarare an till sufismen.

Nu är jag för egen del egentligen inte särskilt road av den sortens tolkningar av musik; för min del räcker det att verket, med både dissonanser och mer harmoniska partier, väckte min nyfikenhet på mer av Tulve.

Uppsala kammarorkester har ju Tulves (och min) landsman Paul Mägi som huvuddirigent, men vid det här tillfället leddes orkestern av en annan est, Olari Elts, normalt förste gästdirigent hos Helsingforsfilharmonikerna. Det är fantastiskt roligt att det mycket vitala estniska musiklivet på det här sättet och på många andra sätt under senare år har blivit en närmast självklar del av det nordiska musiklivet.

Elts’ och kammarorkesterns framförande av Felix Mendelssohns (1809-1847) mycket välkända ”Konsert för violin och orkester” i E-moll (1844, och premiärspelad året därpå) – de flesta av oss som regelbundet lyssnar på klassisk musik känner till exempel omedelbart igen temat i verkets inledande allegro molto apassionato – var förvisso mycket hörvärt, men det som här överglänste allt annat var den tyska violinisten Viviane Hagners virtuosa spel på en Sasserno Stradivarius från 1717. Så hon spelade, till exempel i den avslutande allegro molto vivace!

Efter pausen återkom kammarorkestern i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 7” i A-dur (1813). Liksom publiken gjorde vid uruppförandet, jublade jag särskilt åt andra satsen, ett allegretto, ursprungligen tydligen planerad som andante.