Sommar i P1 med Jo Nesbø

Jag hör inte till dem som klagar när norrmän och danskar får tala i svensk radio utan mellanliggnde översättning. Jag har läst nordiska språk som universitetsämne och bland annat läst en hel del norsk och dansk skönlitteratur på originalspråk, och i mitt yrkesliv har jag under en ganska lång period varit de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Jag tycker mer allmänt, att vi i de nordiska länderna kunde få se mer av grannländernas TV-program utan mellanliggande textning – vi tillhör ju samma kultur- och språkområde.

Jag läser också gärna deckare, men Jo Nesbø, just nu mycket populär både i Sverige och många andra länder, har jag av någon anledning inte läst. Jag kan därför inte skriva om hans Sommar-program i dag i ljuset av hans författarskap. För övrigt hade jag inte heller någon aning om att han har varit verksam som rockmusiker, inte heller som sådan oäven att döma av hans norska listsuccé ”Festen”, som han spelade för oss i sitt program. Vägen till musikaliskt genomslag genom rockbandet Di Derre, dock med mödosam start i hemstaden Molde, berättade han livfullt om, och hans musikval vittnade om hemhörighet i åtminstone vissa vitala delar av den någorlunda moderna musikvärlden: George Harrisons ”Here Comes the Sun” fast med Steve Harley, Pink Floyd, Chet Baker, Bruce Springsteen, Weather Report, Elton John, Deep Purple, Elvis Costello, Lucinda Williams – fast en yngre publik tyckte säkert att musiken var ålderstigen.

Ganska mycket av det han berättade var roliga historier – som exempel kan nämnas hans berättelse om sin (mycket korta) anställning på ett bryggeri.

Han berättade i och för sig en del om sitt deckarförfattarskap – vi fick till exempel veta varför hans deckarhjälte heter Harry Hole – men själv skulle jag ha föredragit att få veta mer om detta i stället att få ta del av hans ungdomliga kärleksbekymmer.

Med Taube till sjöss, på Pampas, i Stockholm och i Italien

Den femte CDn i den norska serien ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) är en bra blandning av de olika delar av världen Taube beskrev i sina sånger.

I ett par av sångerna där får vi ta del av hans erfarenheter av livet till sjöss. Fast hans ”Vals ombord”, med sina många referenser till främmande hamnar, känns faktiskt mer som en diktad sjömansvisa än som ett vittnesbörd om egna erfarenheter:

Vals ombord (även kallad Följ nu med)

Text och musik: Evert Taube, 1920

Tonerna de gå
över böljorna de blå,
när vi dansa på däck med våra flickor de små.
Hör på denna vals,
slå armen om min hals!
Var ej rädd – det gör ingenting alls.
Sjömanslivet är fullt av mödor och besvär.
Man får slita till sjöss och i hamn blir man kär.
Men vad gör väl det?
Nu ska ni få se!
Här ska valsas vår vals! Följ nu me’!

Hej, lilla flicka, hör musiken, detta är vår egen vals ombord,
vilka toner, vilken takt! Och hör vilka härliga ord:
Hejsan, min tös, nu vänder vi igen och håll dej fast och följ nu me’!
För här finner du ett troget hjärta, som slår!
Ja, jag hörde de’!

Ja, i Singapore, Brisbane, Geelong,
Semarang, Soerabaja, Colombo, Hongkong,
ja, i Santos och i Santa Fé,
överallt ska en sjöman va’ me’!
Och på havet när vakten blir lång,
när man går där och vaktar på storm och cyklon,
när små flickor har krupit i säng,
tar sjömannen på däck sin refräng:

Fadderadderidde, radderadderidde,
radderadderidderi, radderadderiddera,
tänk ändå vad det gick bra!
Tuddeliddeladde laddeliddelidde, laddeliddeliddelej!
När du sväva i valsen med mej!

Hej, lilla flicka, hör musiken, detta är vår egen vals ombord…

(Taubes första inspelning av den här visan gjordes 1921, på HMV X 1275)

Då är hans ”Möte i monsunen” från 1936 med sin detaljrikedom och konkretion en mycket mustigare visa om livet till sjöss:

Möte i monsunen

Text och musik: Evert Taube, 1936

Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun
där vi ångade mot Röda havet opp,
en fullriggare det var och dess namn var Taifun,
som nu segla från Ostindien till Good Hope.

Vår kapten gav nu order att vi skulle hissa flagg
och vi hissade den gula och den blå,
och i samma stund så blåste där från skeppets gaffelnock
Finlands vita flagg med blåa korset på.

Vi höll ganska nära och stoppade maskin
för att preja och ta budskap med oss hem,
och då lovade hon opp där hon gick med vinden in
ifrån babord, och vi rodde bort till dem.

Vi fick ända från backen och lejdare midskepps
och vår fjärdestyrman äntra upp på den,
men i röstet står en svensk sjöman som jag nu återser
Fritiof Andersson, min gamle barndomsvän.

Ja, man möts ju ibland i monsuner och passad
när man seglar mest på värmen som vi gjort,
jag blev likväl rätt förvånad fästän ändå mera glad,
när jag återsåg min vän på denna ort.

– Jag blev held up i Kina, jag blev rånad i Shanghai,
jag har suttit hos pirater uti pant,
men jag gifte mig med dottern till mördaren Fu Wai,
sade Fritiof, det är hemskt men det är sant.

– Med kinesiskans hjälp kom jag sen till Singapore
utan pass och pengar står jag på ett torg
när en man i guldgaloner plötsligt fram emot mig går,
Sveriges konsul, kapten Fredrik Adelborg.

– Se goddag, Fritiof Andersson, säjer Adelborg,
vad i Herrans namn gör du i Singapore?
– Ifrån Gula floden kommer jag och vill till Göteborg,
det är bäst att en hyra hem jag får.

– Jag blev klädd i vita kläder, jag fick låna tio pund,
jag fick pass med Kungens vapen och porträtt,
konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund,
hon var det sötaste jag dittills hade sett.

– Ja, så tog jag en steamer och mönstrade på däck
och i Siam fick vi last av vilda djur,
tigrar, lejon, elefanter, som de sålt till Hagenbeck,
som du varit hos i Hamburg, eller hur?

– Men den resan var värst av alla, det är sant,
syd om Ceylon gick vi in i en cyklon,
ut ur buren smet ett lejon, rök på en elefant,
vrålet blandades med storm och böljors dån.

– Snart var luckorna bräckta och upp kom många djur,
vår kommandobrygga den gick överbord,
elefanten knäckte masterna och kastade en tjur
ut i havet, gosse, sanna mina ord!

– Ja, Hagenbecks ombud åt lejonet ju opp,
en gorilla klättra ner i vår maskin.
För att härma maskinisten slog hon fram och back och stopp,
tills jag sköt henne med skepparens karbin.

– Det var självaste Nemesis från djunglerna, min vän.
Snart var bara jag och elefanten kvar.
När cyklonen gått så fick vi en sydväst-monsun igen
och drev in till Camarin på Malabar.

– Men nu säger jag adjö för din styrman går från bord.
– Ja, men Fritiof, elefanten, vem fick den?
– När vi träffas nästa gång skall jag besvara dina ord,
vi ska segla nu och sätta kurs igen!

Och de brassade för fyllning och började sin gång
och tillbaka till vår skuta rodde vi
och där gick hon i monsunen och jag hörde deras sång:
– Rolling home, rolling home, across the sea!

Men jag räkna’ alla segel och räkna om igen
ifrån flying jib till röjlar och mesan.
Det var summa tjugotvå vita segel som där gick
på den glittrande blåa ocean.

(Taubes första insjungning av ”Möte i monsunen” skedde 1936, på Columbia DS 949)

Fritiof Andersson figurerar ju i ”Möte i monsunen”, och i ”Fritiof Anderssons paradmarsch” från 1933 har han huvudrollen. Nu är han hemma i Stockholm, men han minns några av sina hamnstäder:

Fritiof Anderssons paradmarsch

Text och musik: Evert Taube, 1933

Här kommer Fritiof Andersson, det snöar på hans hatt,
han går med spel, han går med sång!
Hej, mina lustiga bröder!
Det knarrar under klackarna, det är en vinternatt.
Hej, om du vill,
säj bara till,
så går vi hem till Söder!
O, bugen er I bylingar i bucklor och batong
och ställen er på sidorna, för gränden den är trång.
Där går en här som frös och svalt men segrade ändå,
den går med sång, den går med spel
till Spanien och Bordeaux.

Sultanen av Arabiens land, vid Röda flodens krök,
ja, tänk vad han blir glad ibland
hej, mina lustiga bröder!
Han eldar under oxarna, han väntar vårt besök.
Hej, om du vill,
säj bara till,
så går vi hem till Söder!
O, bugen beduiner i burnus och baldakin
och ställ er här på sidorna och bjuden oss på vin.
Där går en här som frös och svalt men segrade ändå,
den går med sång, den går med spel
till Spanien och Bordeaux.

Där dansar konung Farao uti Egypti land,
ja, tänk vad han blir glad ibland
hej, mina lustiga bröder!
Han reser oss ett sidentält uppå Saharas sand.
Hej, om du vill,
säj bara till,
så går vi hem till Söder!
O, bugen er slavinnor uti slöjor och salopp
och ställ er här på sidorna och skåda vår galopp!
Där går en här som frös och svalt men segrade ändå,
den går med sång, den går med spel
till Spanien och Bordeaux.

I Cadiz och Kastilien där stannar vi en tid,
sen går vi några mil igen!
Hej, mina lustiga bröder!
Då kommer kung Alfonsius och hälsar från Madrid:
Hej, om du vill,
säj bara till,
så går vi hem till Söder!
O, bugen barceloner i barett och bardisan
och ställ er här på sidorna, släpp fram vår karavan!
Där går en här som frös och svalt men segrade ändå,
den går med sång, den går med spel
till Spanien och Bordeaux.

Där går en här, där går en hop, en liten, men en god,
den går i ur, den går i skur!
Hej, mina lustiga bröder!
Den kräver vin och kyssar och den kräver drakars blod!
Hej, om du vill,
säj bara till,
så går vi hem till Söder!
O, bugen er I borgare i Birka och Borås
och ställ er här på sidorna. Trumpet och valthorn, blås!
Där går en här som frös och svalt men segrade ändå,
den går med sång, den går med spel
till Spanien och Bordeaux.

På vägarna vi vandra och på böljorna vi gå,
vi gå med spel, vi gå med sång!
Hej, mina lustiga bröder!
I alla sorters väder som Vår Herre hittar på!
Hej, om du vill,
säj bara till,
så går vi hem till Söder!
O, buga dig du brusande Biscaya där vi gå!
Vårt skepp är själva Friheten, besättningen är blå!
Den seglade och frös och svalt men segrade ändå,
den går med sång, den går med spel
till Spanien och Bordeaux.

(Taube sjöng in ”Fritiof Anderssons paradmarsch” 1933, på Columbia DS 786)

Trots utblickarna mot städer vid sydligare hav är alltså Fritiof Andersson i den här visan åter hemma i Stockholm, och vad passar då bättre att gå vidare till än Taubes ”Stockholmsmelodi”.

Stockholmsmelodi

Text och musik: Evert Taube, 1929 (i ”Fritiof Anderssons visbok”)

Se hur hela Uppland står i lågor,
kvällssol brinner bortom Solna skog!
Grön som ärg mot violetta vågor.
Brunnsviksvassen står där gäddan slog.

Långt i syd mot bleknad himmel blänker
fönstrens rad som guld på Södermalm
och på slottet vakten flaggan sänker.
Stockholm svalkas efter dagens kvalm.

Se, i nätta flockar som buketter
av syrener, rosor och tulpan,
Stockholms unga damer och koketter
skymta fram vid Feiths och Röda kvarn.

Och i crèmelackblanka tvåsitsbilar
färdas herrar som Fortuna smekt
i ett skymningsregn av Amors pilar
skjutna halvt på allvar, halvt på lek.

Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma,
sorglöst, när din aftontimma slår!
Nya syner, gamla minnen strömma
leende emot mig där jag går.

När din vårnatt dunkelmjukt får sluta
dig i famn, från parkens dolda plan
eko tonar än ur Bellmans luta
och i Stora Skuggan spelar Pan.

Men i nätta flockar som buketter
av syrener, rosor och tulpan,
Stockholms unga damer och koketter
skymta fram vid Feiths och Röda kvarn.

– Dans på Sphinx. En kärleksnatt på China!
– Stulen lycka går på Rivoli!
– Såg du Bleka Greven på Regina?
– Har du hört Mitt hjärtas melodi?

Ah, ah…

(Evert Taube spelade först in ”Stockholmsmelodi 1934, på Columbia DS 787)

Konsum Stockholm döpte sitt bageri till San Ramo, och det var ju lätt att räkna ut varifrån inspirationen kom. Men Taubes glade bagare, som fanns i San Remo, fanns i det Italien, dit trubaduren så gärna återvände:

Den glade bagaren i San Remo

Text och musik: Evert Taube, 1937

Min vän, den glade bagarn uti San Remo stad,
ja, om ni kände honom, skulle ni bli glad.
Han sjunger framför ugnen sin glada ritornell
så stolt som om han vore en löjtnant John Forsell.

Den glade bagarn bakar det bästa bröd som fås,
det bakas inte bättre ej ens i Alingsås.
Han sjunger när han bakar, och arbetar med fröjd
det ökar varans värde och köparen blir nöjd.

San Remos sköna damer beundrar hans figur,
han liknar till det yttre en ung och kraftig tjur.
Och när han knådar degen och sjunger högt i dur,
då ryser det i damer med sinne för skulptur.

Min vän, den glade bagarn, som sprudlar av musik,
han har en vacker hustru, som står i hans butik.
Från ungnen langas brödet till disken där hon står,
ju mera bagarn sjunger dess mer hon sälja får.

Men om den glade bagarn vill svalka sig nån gång
bland damer i butiken, som lyssnar till hans sång,
då säger hustrun vänligt och klappar bagarns bröst:
”Kom inte ut Florindo, det drar, och du förstör din röst!”

(Taube sjöng in ”Den glade bagaren i San Remo” 1937, på Columbia DS 1957)

San Remo ligger i Ligurien, en del av Italien som Evert Taube flera gånger har besjungit. Den glade bagaren i San Remo fanns på riktigt och hette Florindo Mairo. Och John Forsell, som nämns i visan, var operasångare.

Också ”Pierina” eller ”Blå anmonerna” för oss till samma sydligare nejder:

Pierina (även kallad ”Blå anemonerna”)

Text och musik: Evert Taube, 1949

Blå anemonerna, mandelträdsblommorna
stå som en sky över kullarna,
tupparna gal bortom tullarna.
Vinbergen väntar oss,
där grönska rankorna
över den röda jorden nu –
men ner’ i dalen där blommar du!
O, Pierina! när gör du ditt val?
Snart är du nitton år!
Hör du i dalen min vårmadrigal,
vill du bli min i år?

Svar ger dig hjärtat
och svar ger dig handen,
handen du kysst,
som jag lyfter vid din sång.
Svar ger dig blommorna
som jag bär i barmen,
ja, alla dina blommor små
som du gav mig när vi möttes då,
som du gav mig när vi möttes då,
när du smög till mitt fönster på tå.

Kom nerför kullarna!
Kom över spångarna!
Kom över bäcken och ängen grön!
Kom nu när morgon är så skön!
Kom, du som sjunger där!
Kom, du som har mig kär!
Kom under lönnarna under lind!
Kom med den doftande vårens vind!
Kom till min sida, kom, viska mitt namn.
Kom i min öppna famn!
Näktergal, sjung vid ditt lummiga bo
för den som jag ger min tro.

(Evert Taube sjöng in ”Pierina” eller ”Blå anemonerna” 1949, på Cupol 4297)

Också en visa med anknytning till Evert Taubes äventyr i Latinamerika har tagits med på den här CDn: ”Oxdragarsång” från 1949:

Oxdragarsång

Text och musik: Evert Taube, 1949

Allt bakom oxar tio från stadens sus och dus
jag reste klockan, mitt mål var Santa Cruz.
Med fyra ton på kärran, gitarren i min hand,
jag spelade för Herran och sjöng om Pampas land.

Dra, dra min gamla oxe det bästa du förmår!
Bra, bra min gamla oxe! Därhemma klövern står.
Och knirra knarra, knirra min kärra, knirr och knarr!
Och dirra darra dirra var sträng på min gitarr!

Må rika damer vila i gyllene gemak.
Jag och min bruna Lila inunder bambutak
vid fattigdomen snuddar, men hon är ung och varm
Det finns ej bättre kuddar än hennes runda barm.

Dra, dra min gamla oxe…

(Taube sjöng in ”Oxdragarsång” 1949, på Cupol 4296. Han gjorde ytterligare en inspelning 1957, på Swedish Society Discofil 33124B)

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 8 2012:

”…sedan han knäat en annan man i ansiktet så att det fick föras till Sundsvalls sjukhus i ambulans”.

Tidningen Ångermanland

”Vi vill bara få till en förvaltningsplan för vargen så att den kan hållas i schakt.”

Norrköpings Tidningar

”Sex av tio moskéer avrådde kvinnor att polisanmäla sina misshandlade män.”

SVT TEXT

”Onsdagen den 20 juni 2012 hälsar justitieminister Beatrice Ask dig varmt välommen till ett seminarium om fakturabedrägerier på Rosenbad.”

Pressmeddelande från Justitiedepartementet

”…påpekat att partiet, som hela tiden stått bakom friskolereformen, varit för naivt när man inte i tid insett att marknadskrafterna tagit för stor plats i skobranschen, särskilt på gymnasienivån.”

Svenska Dagbladet

Sommar i P1 med Christina Lampe-Önnerud

Det är inte helt uteslutet att mina vägar någon gång kan ha korsats med Christina Lampe-Önneruds – Birgittas tidigare uppdrag som ordförande i Sveriges körförbund och vårt stora intresse för Uppsalas musikliv skulle kunna tänkas ha fört oss samman någonstans någon gång – men vad jag vet är vi inte bekanta med varann. Detta sagt apropå att hon har varit aktiv i Allmänna sången och i musikklassernas barnkörverksamhet.

Hennes Sommar i P1 i dag var enastående bra, inte bara i konkurrens med de få program i serien som hittills har sänts i år utan sannolikt också i konkurrens med alla andra som kommer att sändas under den här säsongen. Hon gjorde ett fantastiskt program musikaliskt sett, vilket jag strax ska återkomma till. Men minst lika intressant är det att hon – inriktad på ämnen som inte direkt är mina, matte och kemi, så småningom doktor i oorganisk kemi, batteriuppfinnare, entreprenör och ledamot av Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien – till den grad lyckades fånga mitt, humanistens och socialistens, intresse.

Det intressanta med henne är att hon ger ett genuint intryck av att vara en så mångsidig och allsidigt begåvad människa. 2005 grundade hon det vad jag förstår mycket framgångsrika företaget Boston Power med 500 anställda bland annat i Kina. Det här företaget levererar miljövänliga batterier till bärbara datorer, och man slogs gång på gång av hennes starka engagemang för miljö och hållbar utveckling. Säkert har hon också tjänat mycket pengar både på det här och på andra uppfinningar – hon har 80 patent – men jag med mina starka vänstervärderingar har mycket lättare för att uppskatta människor som tjänar mycket pengar på det här ansvarsfulla viset än kapitalister som bara ägnar sig åt spekulation.

Och sen var det alltså det här med musiken. Hennes spellista innehöll som väntat – och det är i mitt fall verkligen ingen invändning – en del körmusik: David Wikanders tonsättning av ”Kung Liljekonvalje av dungen”, Wilhelm Peterson-Bergers ”Sommarsång”, Carl Orffs ”Carmina Burana”. Och så sådant som George Harrisons ”Here Comes the Sun”, Stings ”Seven Days”, Stevie Wonders ”Sir Duke” och Duke Ellingtons ”It Don’t Mean a Thing” – ja, jag skulle nästan ha lust att räkna upp allt hon spelade.

Underbart att få höra en sommarpratare som kan musik och som har ett förhållande till den musik hon spelar.

Sommar i P1 med David Hellenius

Det hjälper inte att David Hellenius uppenbarligen har blivit ett slags mediakändis. Själv vet jag nästan ingenting om honom – jag har till exempel aldrig sett tittarsuccén ”Let’s Dance”; i TV4 ser jag nästan bara nyheterna, och TV3 där han tidigare jobbade ser jag över huvud taget aldrig på.

När det gäller Sommar i radions P1, försöker jag låta bli att ha förutfattade meningar, och i den andan har jag lyssnat mig igenom även hans program i dag – ibland kan sommarpratare som man inte väntar sig något särskilt av ändå överraska en och ge en nya perspektiv. Men den här mannens grundattityd från unga år – att försöka bli Någon, en person som syns och känns igen, är mig själv djupt främmande, även om jag under mitt eget yrkesliv har rört mig även i den världen. Varför han har strävat dit förstår jag fortfarande inte efter det här sommarprogrammet, och min skepsis dämpas inte av att han mot slutet av programmet sjöng vanlighetens lov.

Mitt krav på sommarpratarna är att de ska vara personliga och dela med sig av händelser i sitt eget liv som väcker intresse hos oss som lyssnar. Och för att vara rättvis – det fanns faktiskt några sådana inslag även i det här programmet: Ett var skildringen av källarlivet i blivande hustrun Renée Nybergs hus, ett annat skildringen av dramatiken kring sonens födelse. Inte heller visste jag att han var nära släkt med Gunnar Svensson, ”Helmer Bryd” – det skulle jag gärna ha velat höra ännu mer om.

I motsats till i säsongens första program i serien spelades här väldigt många låtar – så många att rätt många av dem måste tonas av – och jag hade svårt att spåra någon musiksmak – jag lägger då betoningen på smak – i valet av låtar. Detta sagt trots att han uppenbarligen hade ansträngt sig för att hitta låtar med innehållslig anknytning till det han berättade om. Men ibland lyckades David Hellenius ändå hitta rätt. Bästa exemplet är väl det han spelade som komisk illustration till när han var undangömd i den påvra nedre regionen i Renée Nybergs hus: ”Då går jag ner i min källare” med Pierre Isacsson.

Sommar i P1 med Anja Pärson

Jag brukar lyssna på ”Sommar” i radions P1 och har de senaste somrarna också skrivit om sommarpratarna och deras program här på bloggen.

Eftersom jag är kapitalt ointresserad av sport – jag har till exempel aldrig läst tidningarnas sportsidor och ser aldrig sportsändningar eller matcher i TV – var det inte med några stora förväntningar jag började lyssna på årets första sommarprogram, det med Anja Pärson. Och programmets första del bekräftade alla mina fördomar. Den där instinkten att träna, träna och träna för att vinna i något så meningslöst som en idrottstävling ligger helt utanför min fattningsförmåga. Själv var jag i och för sig mycket duktig i skolan (om än inte i just idrott, där jag inte ansträngde mig för fem öre), och jag tror att jag också i dag på vissa områden besitter kunskaper som är ganska extraordinära, men jag har ärligt mer drivits av lust och nyfikenhet än av strävan att klå alla andra.

Men en bit in i Anja Pärsons sommarprogram fick jag belöningen för att jag ändå hade fortsatt att lyssna. Att i dagens Sverige komma ut med att man är homosexuell eller i vart fall bisexuell – vad jag förstod hade hon tidigare haft ett ganska lång förhållande med en man – är kanske inte så sensationellt som hon gjorde det till, men jag tyckte det var intressant att få ta del av hur det är att upptäcka en helt ny och okänd sida hos sig själv och lära sig bejaka den.

Anja Pärson hade mycket hon verbalt ville få ur sig, och följaktligen spelade hon heller inte våldsamt mycket musik i sitt sommarprogram. En del av den här musiken talade inte till just mig, men jag uppskattade att hon spelade en av mina egna favoritet, Ani Difranco (”You Had Time”). Med tanke på att hon under lång tid har bott i Monaco, är jag också förvånad över att bara en låt var på franska, ”Quelqu’un M’a Dit” med Carla Bruni.

Melodikrysset nummer 25 2012

Dagens melodikryss inleddes mycket passande med ”Calle Schewens vals” av Evert Taube, i dag dock i en version med sonen Sven Bertil Taube. Jag skrev faktiskt om den här texten, och återgav den, bara för ett par dar sen – bläddra ner ett par snäpp, får du se; där finns också lite om bakgrunden till visan. Jag håller för övrigt på med att ta mig igenom hela Taubes repertoar, både vid skivspelaren och här på bloggen.

Lätt för mig var också dagens Dan Andersson, ”Helgdagskväll i timmerkojan”, som här skulle ge ordet timmerkoja. Dan Andersson var förr mycket sjungen inom arbetarrörelsen, så när jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), var det närmast självklart att ta med något av Dan Andersson. Det blev just ”Helgdagskväll i timmerkojan”.

Svend Asmussen förekom två gånger i dagens kryss, första gången med sin signaturmelodi, ”June Night”.

Vid det andra tillfället framträdde han tillsammans med Eric Ericson och hans kammarkör. Eric Ericson har jag upprepade gånger träffat i samband med ODs middagar på Uppsala slott, och till de båda bakom dagens ljudillustration, Astrid Lindgren och Georg Riedel, har jag ett långt förhållande. Astrid Lindgren var – trots Pomperipossa-debatten – socialdemokrat, så också Georg Riedel som turnerade för mitt parti. Fast intressantare i just det här sammanhanget är att de tillsammans har skapat några av de verkliga pärlorna i den svenska barnviseskatten. ”Katthultsmarsch”, den som i dag skulle ge oss ordet Katthult, hör väl inte till de allra mest kända samarbetena, men väl värd att höra är också den! Jag hoppas förresten att ni, liksom jag, i går kväll såg TV-programmet från Astrids gamla sommarviste Furusund med bland andra Georg Riedel, Malena Ernman, Tina Ahlin och Anna Sahlin, Anna i filmen om bullerbybarnen. Det här var verkligen intelligent och musikaliskt välljudande underhållning!

Ytterligare en av dagens frågor hade anknytning till Astrid Lindgren, ”Kattvisan” med musik av Lille Bror Söderlundh. Den förekom i den här versionen i den första av de två filmatiseringarna, ”Luffaren och Rasmus”, där Åke Grönberg spelade luffaren och Eskil Dalenius Rasmus.

Ännu en fråga hade anknytning till barnkulturvärlden: Vi fick höra ”Det var så roligt, jag måste skratta”, där det förekommer en trekantig gubbe. Den sjöng jag själv i småskolan. Det är den vidunderlige Lennart Hellsing som har skrivit texten, och Knut Brodin har tonsatt. Om Hellsing har jag alldeles nyligen skrivit i en text om sextiotalets barnböcker.

Dagens melodikryss var roligt eftersom det innehöll så få upprepningar. Charles Aznavours ”She” har visserligen varit med förr, men så vitt jag minns inte i Umberto Marcatos italienska version ”Lei”.

Kraftwerk, i dag med ”The Model”, har vi inte hört på länge.

Och Nancy Sinatra och Lee Hazelwood har förvisso varit med i krysset, men väl inte med ”Summerwine”?

Jag har pesonligen inte sett den prisbelönta filmen ”Brokeback Mountain”, varifrån ledmotivet ”I Will Never Let You Go” hade hämtats, men jag minns den från en filmkrönika i TV. I den rider man på hästar, men det var nog inte det som var det intressanta med den: för många, särskilt i USA, var dess gay-cowboy-tema utmanande.

Sen var det bara ett par röster kvar.

Kaj Kindwalls har vi hört i otaliga popprogram i radio.

Och Ingvar Oldsberg, känd från TV men inte för sin sångförmåga, hördes misshandla – massakrera – ”I Can’t Stop Loving You”.

Glad midsommar, kära läsare och medkryssare!

Med Kerstins hjälp kan du få se sommar-Öregrund när det är som vackrast

När midsommaraftonen går in med sol från klar himmel är vår trädgård och det Öregrund den ligger i så vackra att det gör ont i hjärtat.

Medan jag hämtar morgontidningrna i brevlådan, tänker jag, att det här skulle jag gärna vilja visa mina många läsare, också i bild. Och när jag sedan, strax därefter, öppnar datorn och som vanligt först tittar in på dotterns, Kerstins, blogg, finns de där, alla bilderna jag behöver. Kerstin har plåtat alltsammans: mitt 75-årsfirande, barnbarnen, trädgården i sin blommande försommarprakt, den idyllisk lilla staden vid havet, badklipporna i tallparksområdet.

Så med Kerstins hjälp inbjuder jag er att gästa mig och mitt Öregrund i midsommartid.

Den första bildsviten, ”I mammas och pappas trädgård i Öregrund”, hittar du här. Det du då får se är bland annat utsikten från inre gårdsplan ut mot trådgården med glasverandan till vänster, trädgårdsbilder bland annat från kryddgården och med till exempel blommande pioner, bilder av Viggo och Klara, Klara bland annat blåsande såpbubblor, Klara på gräsmattan framför bergknallen med flaggstången, Klara i mitt stenparti bredvid gången upp mot huset och vårt hus sett från Håkanssonsgatan.

Den andra bildsviten, ”Vi firar pappas 75-årsdag”, hittar du här. Här syns Klara iförd nattlinne plocka blommor åt morfar på födelsedagen, jag njutningsfullt mumsa på en macka gjord på Kerstins estniska surbröd och så födelsedagslunchen: rökta läckerheter från havet åt en estnisk fiskarpojke.

Den tredje bildsviten, ”Vi badade – i alla fall jag”, finns här. Här får du se några av Öregrudns vackraste vyer, Tallparken och Öregrundsgrepen.

Den fjärde bildsviten, ”Min bror Matti och Karin och lilla Ella var också med”, finns här. Fina bilder på Ella i Mattis famn och av Ella på Birgittas säng och Viggo på min i vårt sovrum.

Den femte bildsviten, ”Vi fikade och spelade Finns i sjön en massa”, hittar du här: ett parti ”Finns i sjön” – lägg märke till de ryska spelkorten – runt vårt köksbord och så kvällsfika med Kerstins nybakta bullar – lägg märke till muggen, Arabias Flora; vi har Flora som vårt främsta porslin i sommarhuset i Öregrund.

Den sjätte bildsviten, ”Vi gick kvällspromenad”, här, tar er med runt i vår lilla sommaridyll med dess många vackra hus och miljöer, till exempel fyrskeppet Västra banken och hamnen. Matti, Karin och Ella syns också på bild.

Den sjunde bildsviten, ”Vi tog en sista promenad innan vi åkte hem”, här, ger ännu fler vyer från vår lilla sommarstad.

* * *

Birgitta har gått till Konsum för att handla – snart vankas det en sen midsommaraftonslunch med snaps. Efter en stunds eftermiddagsvila går vi vid femtiden till Hembygdsgården för att titta på dansen kring midsommarstången. Därefter brukar vi ta en krokigt promenad genom hamnen och runt delar av vår lilla stad, den som ni nyss har sett på Kerstins bilder.

Hur länge den här dagen varar, vet man inte – juni natt blir aldrig av som Harry Martinson säger:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Vardagsrealism kontra fantasi – bilderböckernas sextiotal

Jag har ständigt fascinerats av barnböcker, inte bara läst sådana när jag själv var i rätt ålder för dem. Några intensiva barnboksläsningsår var var sextio- och sjuttiotalen, då jag själv hade barn jag läste godnattsagor för, och så recenserade jag barn- och ungdomsböcker under de nio år jag, från 1975 och framåt, var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Så småningom har det blivit barnbarn att läsa för – men jag har egentligen aldrig upphört att läsa barnböcker, från och med att jag började blogga också åter skriva om sådana. När barnen flyttade hemifrån med sina böcker, började jag åter köpa de bästa av dem, men nu åt mig själv. Vår väldiga, biblioteksliknande bokskatt hemma rymmer därför också många av de bästa barn- och ungdomsböckerna.

På 75-årsdagen fick jag därför av Birgitta Lisa Bjärbos och Susanne Hellsings decenniesmmanfattning ”Bilderboksretro 60-tal” (Rabén & Sjögren, 2012). Den presenterar, med en introducerande analys samt bärande text- och bildavsnitt, drygt tjugutalet viktiga bilderböcker från den här eran. Mycket av det den innehåller är, eftersom urvalet av böcker är representativt, välbekant för alla oss som hade barn i bilderboksåldrarna under sextio- och sjuttiotalen.

Det som slår mig under läsningen av den här boken är hur stark KF-ägda Rabén & Sjögrens dominans på det här området var under den här eran. Till det kommer att KF lite senare också slukade flera andra av barnboksförlagen, till exempel Tiden och AWE/Gebers, även om Opal, som startades av förre Tiden-chefen Bengt Christell, lyckades ta över några av de senare förlagens författare.

Bonniers, som vuxenförlag störst på marknaden även då, klarade under den här epoken inte barnbokskonkurrensen med Rabén & Sjögren, som verkade ha mycket bättre näsa för både det mest begåvade och det som slog. Men naturligtvis hade också Bonniers sina hits, och de finns givetvis med i den här boken: Maurice Sendaks fantastiska och epokgörnde ”Till vildingarnas land” (1967) och norrmannen Thorbjørn Egners ”Karius och Baktus” (1961).

Jan Lööf kom visserligen sen att hamna hos Bonniers, men hans ”En trollkarl i Stockholm” (1966) kom faktiskt ut på Rabén & Sjögren. Och det är på Rabén & Sjögren flertalet av de riktigt stora bilderboksförfattarnas böcker ges ut under den här eran. Vi kan som exempel ta Lennart Hellsings böcker: ”ABC” (1961) och ”Sjörövarbok” (1965) med illustrationer av Poul Ströyer och paret Inger (text) och Lasse Sandbergs (bild) ”Lilla spöket Laban” (1965) och ”Vad lilla Anna sparade på” (1965). R & S gav också ut Jean de Brunhoffs ”Babar” (1967) och Alf Prøysens ”Göta Petter sa Teskedsgumman” (1968) med illustrationer av Björn Berg.

Bland de bästa bilderböckerna från sextiotalet måste man också nämna Ulf Löfgrens ”Det underbara trädet” (AWE/Gebers, 1969).

Det finns fler böcker jag borde nämna vid namn, främst för att deras författare och illustratörer också de har gjort ett styvt jobb: Ann Mari Falk, Hans Peterson, Siv Widerberg, Kerstin Thorvall, Gunilla Wolde, Kaj och Per Beckman med flera. Men just de här aktuella bilderböckerna har inte rört mig på det sätt som de jag ovan har nämnt har gjort. Kanske är orsaken den nya vardagsrealistiska trend som slog igenom under sextiotalet – och jag har för egen del aldrig berörts så mycket av den här barnboksgenren som av de mer fantasifulla barnböcker jag har valt att nämna vid namn. Därmed alltså inte sagt att de vardagsrealistiska bilderböckerna inte hör hemma i ett bilderboksurval som är representativt för 1960-talet.

Valet av en bok i den här antologin, Astrid Lindgrens ”Vi på Saltkråkan” (Rabén & Sjögren, 1964), förstår jag dock inte i just det här sammanhanget. Missförstå mig inte: det är en mycket bra barnbok, men den är, trots Ilon Wiklands fina illustrationer, ingen bilderbok. Vi förknippar den nog alla med bilder, men de är främst förknippade med TV-serien, vilket ändå inte gör den till någon bilderbok. Här har nog bokens redaktörer på Rabén & Sjögren, vars barnbokschef Astrid Lindgren var i många år, helt enklet lockats av tanken, att man knappast kan skildra barnbokens sextiotal utan att nämna Astrid Lindgren – men här handlar det ju om bilderbokens sextiotal.

Calle Schewens vals – men i övrigt ganska magert

Om den första CDn i den norska serien ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) innehöll många av Taubes pärlor, är dess CD 2 tunnsådd på sådana.

”Britta” (1943, Sonora 7133) är för all del hörvärd men lite för käck för min smak, och andra låtar som har tagits med på den här skivan – som ”Eldare på värmen” (1938, TONI E 321) och ”Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag” (1928, Columbia 8515) känns för skröneaktiga.

Men det finns också en riktig pärla på CD 2, ”Calle Schewens vals” från 1931, publicerad i bokform 1934 i ”Den Gyldene Fredens Folianter”. Den första skivinspelningen gjordes 1932 (Columbia DS 769), men Taube har också spelat in den på nytt 1936 (Columbia DS 949), 1952 (Cavalcade R-504), 1956 (Swedish Society Discofil 33124 B) och 1960 (BFB LP 103, återutgiven 1960 av Universal Music och 2006 av Universal Music Sweden). Från en radioinspelning 1959 härstammar den version som på skiva har utgetts av SR Records RELP 1278/9 och EMI CMCD 6204).

Calle Schewens vals

Text och musik: Evert Taube, 1931

I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna klucka mot strand
och vassarna vagga och nyslaget hö
det doftar emot oss ibland,
där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan, gunås.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med Kron
till angenäm styrka och smak
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
som hörs från mitt stugugemak.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
ja rospiggen spritter i mig!
Det blir bara värre med åren det där
med dans och med jäntornas blig.

Se, måsen med löjan i näbb, han fick sitt,
Men jag fick en arm om min hals!
O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,
spel opp, jag vill dansa en vals.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
i natt ska du vara min gäst!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.

Då vilar min blommande ö vid min barm,
du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd.
Min älva, du dansar så lyssnande tyst
och tänker, att karlar är troll.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och valsen förklingar i moll.

Men hej, alla vänner, som gästa min ö!
Jag är både nykter och klok!
När morgonen gryr, ska jag vålma mitt hö
och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dig skymning, och drag nu din kos!
Det brinner i martallens topp!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens ros
han dansar till solen går opp!

De många grammofoninspelningarna vittnar om den här sångens popularitet, och den älskas med rätta både för sin valsmelodi och sin text om svensk skärgårdssommar.

Det fascinerande är att den dessutom är ett beställningsverk, skrivet när Evert Taube på ön Stora svansen i Stockholms skärgård av Albert Engström tvingades skriva en visa om den här miljön, Roslagens högsommarluft och småningom allt dunklare julinätter. Carl von Schewen, visans Calle Schewen, var en av medlemmarna i ordenssällskapet Pelarorden och sången priset för att få bli medlem i den här orden.