Med Taube till sjöss, på Pampas, i Stockholm och i Italien

26 juni 2012 14:57 | Musik | Kommentering avstängd

Den femte CDn i den norska serien ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) är en bra blandning av de olika delar av världen Taube beskrev i sina sånger.

I ett par av sångerna där får vi ta del av hans erfarenheter av livet till sjöss. Fast hans ”Vals ombord”, med sina många referenser till främmande hamnar, känns faktiskt mer som en diktad sjömansvisa än som ett vittnesbörd om egna erfarenheter:

Vals ombord (även kallad Följ nu med)

Text och musik: Evert Taube, 1920

Tonerna de gå
över böljorna de blå,
när vi dansa på däck med våra flickor de små.
Hör på denna vals,
slå armen om min hals!
Var ej rädd – det gör ingenting alls.
Sjömanslivet är fullt av mödor och besvär.
Man får slita till sjöss och i hamn blir man kär.
Men vad gör väl det?
Nu ska ni få se!
Här ska valsas vår vals! Följ nu me’!

Hej, lilla flicka, hör musiken, detta är vår egen vals ombord,
vilka toner, vilken takt! Och hör vilka härliga ord:
Hejsan, min tös, nu vänder vi igen och håll dej fast och följ nu me’!
För här finner du ett troget hjärta, som slår!
Ja, jag hörde de’!

Ja, i Singapore, Brisbane, Geelong,
Semarang, Soerabaja, Colombo, Hongkong,
ja, i Santos och i Santa Fé,
överallt ska en sjöman va’ me’!
Och på havet när vakten blir lång,
när man går där och vaktar på storm och cyklon,
när små flickor har krupit i säng,
tar sjömannen på däck sin refräng:

Fadderadderidde, radderadderidde,
radderadderidderi, radderadderiddera,
tänk ändå vad det gick bra!
Tuddeliddeladde laddeliddelidde, laddeliddeliddelej!
När du sväva i valsen med mej!

Hej, lilla flicka, hör musiken, detta är vår egen vals ombord…

(Taubes första inspelning av den här visan gjordes 1921, på HMV X 1275)

Då är hans ”Möte i monsunen” från 1936 med sin detaljrikedom och konkretion en mycket mustigare visa om livet till sjöss:

Möte i monsunen

Text och musik: Evert Taube, 1936

Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun
där vi ångade mot Röda havet opp,
en fullriggare det var och dess namn var Taifun,
som nu segla från Ostindien till Good Hope.

Vår kapten gav nu order att vi skulle hissa flagg
och vi hissade den gula och den blå,
och i samma stund så blåste där från skeppets gaffelnock
Finlands vita flagg med blåa korset på.

Vi höll ganska nära och stoppade maskin
för att preja och ta budskap med oss hem,
och då lovade hon opp där hon gick med vinden in
ifrån babord, och vi rodde bort till dem.

Vi fick ända från backen och lejdare midskepps
och vår fjärdestyrman äntra upp på den,
men i röstet står en svensk sjöman som jag nu återser
Fritiof Andersson, min gamle barndomsvän.

Ja, man möts ju ibland i monsuner och passad
när man seglar mest på värmen som vi gjort,
jag blev likväl rätt förvånad fästän ändå mera glad,
när jag återsåg min vän på denna ort.

– Jag blev held up i Kina, jag blev rånad i Shanghai,
jag har suttit hos pirater uti pant,
men jag gifte mig med dottern till mördaren Fu Wai,
sade Fritiof, det är hemskt men det är sant.

– Med kinesiskans hjälp kom jag sen till Singapore
utan pass och pengar står jag på ett torg
när en man i guldgaloner plötsligt fram emot mig går,
Sveriges konsul, kapten Fredrik Adelborg.

– Se goddag, Fritiof Andersson, säjer Adelborg,
vad i Herrans namn gör du i Singapore?
– Ifrån Gula floden kommer jag och vill till Göteborg,
det är bäst att en hyra hem jag får.

– Jag blev klädd i vita kläder, jag fick låna tio pund,
jag fick pass med Kungens vapen och porträtt,
konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund,
hon var det sötaste jag dittills hade sett.

– Ja, så tog jag en steamer och mönstrade på däck
och i Siam fick vi last av vilda djur,
tigrar, lejon, elefanter, som de sålt till Hagenbeck,
som du varit hos i Hamburg, eller hur?

– Men den resan var värst av alla, det är sant,
syd om Ceylon gick vi in i en cyklon,
ut ur buren smet ett lejon, rök på en elefant,
vrålet blandades med storm och böljors dån.

– Snart var luckorna bräckta och upp kom många djur,
vår kommandobrygga den gick överbord,
elefanten knäckte masterna och kastade en tjur
ut i havet, gosse, sanna mina ord!

– Ja, Hagenbecks ombud åt lejonet ju opp,
en gorilla klättra ner i vår maskin.
För att härma maskinisten slog hon fram och back och stopp,
tills jag sköt henne med skepparens karbin.

– Det var självaste Nemesis från djunglerna, min vän.
Snart var bara jag och elefanten kvar.
När cyklonen gått så fick vi en sydväst-monsun igen
och drev in till Camarin på Malabar.

– Men nu säger jag adjö för din styrman går från bord.
– Ja, men Fritiof, elefanten, vem fick den?
– När vi träffas nästa gång skall jag besvara dina ord,
vi ska segla nu och sätta kurs igen!

Och de brassade för fyllning och började sin gång
och tillbaka till vår skuta rodde vi
och där gick hon i monsunen och jag hörde deras sång:
– Rolling home, rolling home, across the sea!

Men jag räkna’ alla segel och räkna om igen
ifrån flying jib till röjlar och mesan.
Det var summa tjugotvå vita segel som där gick
på den glittrande blåa ocean.

(Taubes första insjungning av ”Möte i monsunen” skedde 1936, på Columbia DS 949)

Fritiof Andersson figurerar ju i ”Möte i monsunen”, och i ”Fritiof Anderssons paradmarsch” från 1933 har han huvudrollen. Nu är han hemma i Stockholm, men han minns några av sina hamnstäder:

Fritiof Anderssons paradmarsch

Text och musik: Evert Taube, 1933

Här kommer Fritiof Andersson, det snöar på hans hatt,
han går med spel, han går med sång!
Hej, mina lustiga bröder!
Det knarrar under klackarna, det är en vinternatt.
Hej, om du vill,
säj bara till,
så går vi hem till Söder!
O, bugen er I bylingar i bucklor och batong
och ställen er på sidorna, för gränden den är trång.
Där går en här som frös och svalt men segrade ändå,
den går med sång, den går med spel
till Spanien och Bordeaux.

Sultanen av Arabiens land, vid Röda flodens krök,
ja, tänk vad han blir glad ibland
hej, mina lustiga bröder!
Han eldar under oxarna, han väntar vårt besök.
Hej, om du vill,
säj bara till,
så går vi hem till Söder!
O, bugen beduiner i burnus och baldakin
och ställ er här på sidorna och bjuden oss på vin.
Där går en här som frös och svalt men segrade ändå,
den går med sång, den går med spel
till Spanien och Bordeaux.

Där dansar konung Farao uti Egypti land,
ja, tänk vad han blir glad ibland
hej, mina lustiga bröder!
Han reser oss ett sidentält uppå Saharas sand.
Hej, om du vill,
säj bara till,
så går vi hem till Söder!
O, bugen er slavinnor uti slöjor och salopp
och ställ er här på sidorna och skåda vår galopp!
Där går en här som frös och svalt men segrade ändå,
den går med sång, den går med spel
till Spanien och Bordeaux.

I Cadiz och Kastilien där stannar vi en tid,
sen går vi några mil igen!
Hej, mina lustiga bröder!
Då kommer kung Alfonsius och hälsar från Madrid:
Hej, om du vill,
säj bara till,
så går vi hem till Söder!
O, bugen barceloner i barett och bardisan
och ställ er här på sidorna, släpp fram vår karavan!
Där går en här som frös och svalt men segrade ändå,
den går med sång, den går med spel
till Spanien och Bordeaux.

Där går en här, där går en hop, en liten, men en god,
den går i ur, den går i skur!
Hej, mina lustiga bröder!
Den kräver vin och kyssar och den kräver drakars blod!
Hej, om du vill,
säj bara till,
så går vi hem till Söder!
O, bugen er I borgare i Birka och Borås
och ställ er här på sidorna. Trumpet och valthorn, blås!
Där går en här som frös och svalt men segrade ändå,
den går med sång, den går med spel
till Spanien och Bordeaux.

På vägarna vi vandra och på böljorna vi gå,
vi gå med spel, vi gå med sång!
Hej, mina lustiga bröder!
I alla sorters väder som Vår Herre hittar på!
Hej, om du vill,
säj bara till,
så går vi hem till Söder!
O, buga dig du brusande Biscaya där vi gå!
Vårt skepp är själva Friheten, besättningen är blå!
Den seglade och frös och svalt men segrade ändå,
den går med sång, den går med spel
till Spanien och Bordeaux.

(Taube sjöng in ”Fritiof Anderssons paradmarsch” 1933, på Columbia DS 786)

Trots utblickarna mot städer vid sydligare hav är alltså Fritiof Andersson i den här visan åter hemma i Stockholm, och vad passar då bättre att gå vidare till än Taubes ”Stockholmsmelodi”.

Stockholmsmelodi

Text och musik: Evert Taube, 1929 (i ”Fritiof Anderssons visbok”)

Se hur hela Uppland står i lågor,
kvällssol brinner bortom Solna skog!
Grön som ärg mot violetta vågor.
Brunnsviksvassen står där gäddan slog.

Långt i syd mot bleknad himmel blänker
fönstrens rad som guld på Södermalm
och på slottet vakten flaggan sänker.
Stockholm svalkas efter dagens kvalm.

Se, i nätta flockar som buketter
av syrener, rosor och tulpan,
Stockholms unga damer och koketter
skymta fram vid Feiths och Röda kvarn.

Och i crèmelackblanka tvåsitsbilar
färdas herrar som Fortuna smekt
i ett skymningsregn av Amors pilar
skjutna halvt på allvar, halvt på lek.

Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma,
sorglöst, när din aftontimma slår!
Nya syner, gamla minnen strömma
leende emot mig där jag går.

När din vårnatt dunkelmjukt får sluta
dig i famn, från parkens dolda plan
eko tonar än ur Bellmans luta
och i Stora Skuggan spelar Pan.

Men i nätta flockar som buketter
av syrener, rosor och tulpan,
Stockholms unga damer och koketter
skymta fram vid Feiths och Röda kvarn.

– Dans på Sphinx. En kärleksnatt på China!
– Stulen lycka går på Rivoli!
– Såg du Bleka Greven på Regina?
– Har du hört Mitt hjärtas melodi?

Ah, ah…

(Evert Taube spelade först in ”Stockholmsmelodi 1934, på Columbia DS 787)

Konsum Stockholm döpte sitt bageri till San Ramo, och det var ju lätt att räkna ut varifrån inspirationen kom. Men Taubes glade bagare, som fanns i San Remo, fanns i det Italien, dit trubaduren så gärna återvände:

Den glade bagaren i San Remo

Text och musik: Evert Taube, 1937

Min vän, den glade bagarn uti San Remo stad,
ja, om ni kände honom, skulle ni bli glad.
Han sjunger framför ugnen sin glada ritornell
så stolt som om han vore en löjtnant John Forsell.

Den glade bagarn bakar det bästa bröd som fås,
det bakas inte bättre ej ens i Alingsås.
Han sjunger när han bakar, och arbetar med fröjd
det ökar varans värde och köparen blir nöjd.

San Remos sköna damer beundrar hans figur,
han liknar till det yttre en ung och kraftig tjur.
Och när han knådar degen och sjunger högt i dur,
då ryser det i damer med sinne för skulptur.

Min vän, den glade bagarn, som sprudlar av musik,
han har en vacker hustru, som står i hans butik.
Från ungnen langas brödet till disken där hon står,
ju mera bagarn sjunger dess mer hon sälja får.

Men om den glade bagarn vill svalka sig nån gång
bland damer i butiken, som lyssnar till hans sång,
då säger hustrun vänligt och klappar bagarns bröst:
”Kom inte ut Florindo, det drar, och du förstör din röst!”

(Taube sjöng in ”Den glade bagaren i San Remo” 1937, på Columbia DS 1957)

San Remo ligger i Ligurien, en del av Italien som Evert Taube flera gånger har besjungit. Den glade bagaren i San Remo fanns på riktigt och hette Florindo Mairo. Och John Forsell, som nämns i visan, var operasångare.

Också ”Pierina” eller ”Blå anmonerna” för oss till samma sydligare nejder:

Pierina (även kallad ”Blå anemonerna”)

Text och musik: Evert Taube, 1949

Blå anemonerna, mandelträdsblommorna
stå som en sky över kullarna,
tupparna gal bortom tullarna.
Vinbergen väntar oss,
där grönska rankorna
över den röda jorden nu –
men ner’ i dalen där blommar du!
O, Pierina! när gör du ditt val?
Snart är du nitton år!
Hör du i dalen min vårmadrigal,
vill du bli min i år?

Svar ger dig hjärtat
och svar ger dig handen,
handen du kysst,
som jag lyfter vid din sång.
Svar ger dig blommorna
som jag bär i barmen,
ja, alla dina blommor små
som du gav mig när vi möttes då,
som du gav mig när vi möttes då,
när du smög till mitt fönster på tå.

Kom nerför kullarna!
Kom över spångarna!
Kom över bäcken och ängen grön!
Kom nu när morgon är så skön!
Kom, du som sjunger där!
Kom, du som har mig kär!
Kom under lönnarna under lind!
Kom med den doftande vårens vind!
Kom till min sida, kom, viska mitt namn.
Kom i min öppna famn!
Näktergal, sjung vid ditt lummiga bo
för den som jag ger min tro.

(Evert Taube sjöng in ”Pierina” eller ”Blå anemonerna” 1949, på Cupol 4297)

Också en visa med anknytning till Evert Taubes äventyr i Latinamerika har tagits med på den här CDn: ”Oxdragarsång” från 1949:

Oxdragarsång

Text och musik: Evert Taube, 1949

Allt bakom oxar tio från stadens sus och dus
jag reste klockan, mitt mål var Santa Cruz.
Med fyra ton på kärran, gitarren i min hand,
jag spelade för Herran och sjöng om Pampas land.

Dra, dra min gamla oxe det bästa du förmår!
Bra, bra min gamla oxe! Därhemma klövern står.
Och knirra knarra, knirra min kärra, knirr och knarr!
Och dirra darra dirra var sträng på min gitarr!

Må rika damer vila i gyllene gemak.
Jag och min bruna Lila inunder bambutak
vid fattigdomen snuddar, men hon är ung och varm
Det finns ej bättre kuddar än hennes runda barm.

Dra, dra min gamla oxe…

(Taube sjöng in ”Oxdragarsång” 1949, på Cupol 4296. Han gjorde ytterligare en inspelning 1957, på Swedish Society Discofil 33124B)