Calle Schewens vals – men i övrigt ganska magert

Om den första CDn i den norska serien ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) innehöll många av Taubes pärlor, är dess CD 2 tunnsådd på sådana.

”Britta” (1943, Sonora 7133) är för all del hörvärd men lite för käck för min smak, och andra låtar som har tagits med på den här skivan – som ”Eldare på värmen” (1938, TONI E 321) och ”Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag” (1928, Columbia 8515) känns för skröneaktiga.

Men det finns också en riktig pärla på CD 2, ”Calle Schewens vals” från 1931, publicerad i bokform 1934 i ”Den Gyldene Fredens Folianter”. Den första skivinspelningen gjordes 1932 (Columbia DS 769), men Taube har också spelat in den på nytt 1936 (Columbia DS 949), 1952 (Cavalcade R-504), 1956 (Swedish Society Discofil 33124 B) och 1960 (BFB LP 103, återutgiven 1960 av Universal Music och 2006 av Universal Music Sweden). Från en radioinspelning 1959 härstammar den version som på skiva har utgetts av SR Records RELP 1278/9 och EMI CMCD 6204).

Calle Schewens vals

Text och musik: Evert Taube, 1931

I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna klucka mot strand
och vassarna vagga och nyslaget hö
det doftar emot oss ibland,
där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan, gunås.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med Kron
till angenäm styrka och smak
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
som hörs från mitt stugugemak.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
ja rospiggen spritter i mig!
Det blir bara värre med åren det där
med dans och med jäntornas blig.

Se, måsen med löjan i näbb, han fick sitt,
Men jag fick en arm om min hals!
O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,
spel opp, jag vill dansa en vals.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
i natt ska du vara min gäst!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.

Då vilar min blommande ö vid min barm,
du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd.
Min älva, du dansar så lyssnande tyst
och tänker, att karlar är troll.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och valsen förklingar i moll.

Men hej, alla vänner, som gästa min ö!
Jag är både nykter och klok!
När morgonen gryr, ska jag vålma mitt hö
och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dig skymning, och drag nu din kos!
Det brinner i martallens topp!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens ros
han dansar till solen går opp!

De många grammofoninspelningarna vittnar om den här sångens popularitet, och den älskas med rätta både för sin valsmelodi och sin text om svensk skärgårdssommar.

Det fascinerande är att den dessutom är ett beställningsverk, skrivet när Evert Taube på ön Stora svansen i Stockholms skärgård av Albert Engström tvingades skriva en visa om den här miljön, Roslagens högsommarluft och småningom allt dunklare julinätter. Carl von Schewen, visans Calle Schewen, var en av medlemmarna i ordenssällskapet Pelarorden och sången priset för att få bli medlem i den här orden.