Vardagsrealism kontra fantasi – bilderböckernas sextiotal

Jag har ständigt fascinerats av barnböcker, inte bara läst sådana när jag själv var i rätt ålder för dem. Några intensiva barnboksläsningsår var var sextio- och sjuttiotalen, då jag själv hade barn jag läste godnattsagor för, och så recenserade jag barn- och ungdomsböcker under de nio år jag, från 1975 och framåt, var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Så småningom har det blivit barnbarn att läsa för – men jag har egentligen aldrig upphört att läsa barnböcker, från och med att jag började blogga också åter skriva om sådana. När barnen flyttade hemifrån med sina böcker, började jag åter köpa de bästa av dem, men nu åt mig själv. Vår väldiga, biblioteksliknande bokskatt hemma rymmer därför också många av de bästa barn- och ungdomsböckerna.

På 75-årsdagen fick jag därför av Birgitta Lisa Bjärbos och Susanne Hellsings decenniesmmanfattning ”Bilderboksretro 60-tal” (Rabén & Sjögren, 2012). Den presenterar, med en introducerande analys samt bärande text- och bildavsnitt, drygt tjugutalet viktiga bilderböcker från den här eran. Mycket av det den innehåller är, eftersom urvalet av böcker är representativt, välbekant för alla oss som hade barn i bilderboksåldrarna under sextio- och sjuttiotalen.

Det som slår mig under läsningen av den här boken är hur stark KF-ägda Rabén & Sjögrens dominans på det här området var under den här eran. Till det kommer att KF lite senare också slukade flera andra av barnboksförlagen, till exempel Tiden och AWE/Gebers, även om Opal, som startades av förre Tiden-chefen Bengt Christell, lyckades ta över några av de senare förlagens författare.

Bonniers, som vuxenförlag störst på marknaden även då, klarade under den här epoken inte barnbokskonkurrensen med Rabén & Sjögren, som verkade ha mycket bättre näsa för både det mest begåvade och det som slog. Men naturligtvis hade också Bonniers sina hits, och de finns givetvis med i den här boken: Maurice Sendaks fantastiska och epokgörnde ”Till vildingarnas land” (1967) och norrmannen Thorbjørn Egners ”Karius och Baktus” (1961).

Jan Lööf kom visserligen sen att hamna hos Bonniers, men hans ”En trollkarl i Stockholm” (1966) kom faktiskt ut på Rabén & Sjögren. Och det är på Rabén & Sjögren flertalet av de riktigt stora bilderboksförfattarnas böcker ges ut under den här eran. Vi kan som exempel ta Lennart Hellsings böcker: ”ABC” (1961) och ”Sjörövarbok” (1965) med illustrationer av Poul Ströyer och paret Inger (text) och Lasse Sandbergs (bild) ”Lilla spöket Laban” (1965) och ”Vad lilla Anna sparade på” (1965). R & S gav också ut Jean de Brunhoffs ”Babar” (1967) och Alf Prøysens ”Göta Petter sa Teskedsgumman” (1968) med illustrationer av Björn Berg.

Bland de bästa bilderböckerna från sextiotalet måste man också nämna Ulf Löfgrens ”Det underbara trädet” (AWE/Gebers, 1969).

Det finns fler böcker jag borde nämna vid namn, främst för att deras författare och illustratörer också de har gjort ett styvt jobb: Ann Mari Falk, Hans Peterson, Siv Widerberg, Kerstin Thorvall, Gunilla Wolde, Kaj och Per Beckman med flera. Men just de här aktuella bilderböckerna har inte rört mig på det sätt som de jag ovan har nämnt har gjort. Kanske är orsaken den nya vardagsrealistiska trend som slog igenom under sextiotalet – och jag har för egen del aldrig berörts så mycket av den här barnboksgenren som av de mer fantasifulla barnböcker jag har valt att nämna vid namn. Därmed alltså inte sagt att de vardagsrealistiska bilderböckerna inte hör hemma i ett bilderboksurval som är representativt för 1960-talet.

Valet av en bok i den här antologin, Astrid Lindgrens ”Vi på Saltkråkan” (Rabén & Sjögren, 1964), förstår jag dock inte i just det här sammanhanget. Missförstå mig inte: det är en mycket bra barnbok, men den är, trots Ilon Wiklands fina illustrationer, ingen bilderbok. Vi förknippar den nog alla med bilder, men de är främst förknippade med TV-serien, vilket ändå inte gör den till någon bilderbok. Här har nog bokens redaktörer på Rabén & Sjögren, vars barnbokschef Astrid Lindgren var i många år, helt enklet lockats av tanken, att man knappast kan skildra barnbokens sextiotal utan att nämna Astrid Lindgren – men här handlar det ju om bilderbokens sextiotal.