Sommar i P1 med David Hellenius

Det hjälper inte att David Hellenius uppenbarligen har blivit ett slags mediakändis. Själv vet jag nästan ingenting om honom – jag har till exempel aldrig sett tittarsuccén ”Let’s Dance”; i TV4 ser jag nästan bara nyheterna, och TV3 där han tidigare jobbade ser jag över huvud taget aldrig på.

När det gäller Sommar i radions P1, försöker jag låta bli att ha förutfattade meningar, och i den andan har jag lyssnat mig igenom även hans program i dag – ibland kan sommarpratare som man inte väntar sig något särskilt av ändå överraska en och ge en nya perspektiv. Men den här mannens grundattityd från unga år – att försöka bli Någon, en person som syns och känns igen, är mig själv djupt främmande, även om jag under mitt eget yrkesliv har rört mig även i den världen. Varför han har strävat dit förstår jag fortfarande inte efter det här sommarprogrammet, och min skepsis dämpas inte av att han mot slutet av programmet sjöng vanlighetens lov.

Mitt krav på sommarpratarna är att de ska vara personliga och dela med sig av händelser i sitt eget liv som väcker intresse hos oss som lyssnar. Och för att vara rättvis – det fanns faktiskt några sådana inslag även i det här programmet: Ett var skildringen av källarlivet i blivande hustrun Renée Nybergs hus, ett annat skildringen av dramatiken kring sonens födelse. Inte heller visste jag att han var nära släkt med Gunnar Svensson, ”Helmer Bryd” – det skulle jag gärna ha velat höra ännu mer om.

I motsats till i säsongens första program i serien spelades här väldigt många låtar – så många att rätt många av dem måste tonas av – och jag hade svårt att spåra någon musiksmak – jag lägger då betoningen på smak – i valet av låtar. Detta sagt trots att han uppenbarligen hade ansträngt sig för att hitta låtar med innehållslig anknytning till det han berättade om. Men ibland lyckades David Hellenius ändå hitta rätt. Bästa exemplet är väl det han spelade som komisk illustration till när han var undangömd i den påvra nedre regionen i Renée Nybergs hus: ”Då går jag ner i min källare” med Pierre Isacsson.