Sommar i P1 med Daniel Ek

Jag är en nyfiken människa och brukar därför lyssna på radions Sommar-program med öppen attityd. Men Daniel Eks Sommar-program i dag ställde mig inför flera problem.

Man kunde till exempel ha väntat sig att Ek, själv från Rågsved, skulle ha spelat Ebba Grön, men dem nämnde han bara. Eftersom han har lärt känna Neil Young, kunde han ju ha spelat något med Young, men icke. Diana Ross och Lady Gaga fick vi i alla fall höra, men jag tvingas konstatera att hans musik – både de nämnda artisterna och ännu mer det övriga – inte riktigt är min. Jag tror faktiskt inte att det främst är åldersskillnaden – han är född 1983 – som spelar in här.

Killen är obestridligen ett tekniskt snille, ett självlärt datageni. Spotify och Facebook hör till det han har varit med och utvecklat. Eftersom skapare av musik bör ha ersättning för sitt arbete, är Spotify inom ramen för dagens teknik på nätet enligt min mening onekligen ett steg framåt.

Samtidigt tyckte jag att Ek lite väl lättvindigt avfärdade till exempel CD-skivor som alltför utrymmesbegränsade. Det är i viss teknisk mening sant, men medan Spotify-lyssnaren främst lockas att lyssna på hits, lyssnar CD-köparen rimligen på hela plattan och fastnar kanske för flera låtar, kanske rent av av olika karaktär.

Variation är inte så dumt det heller.

Sommar i P1 med Heidi Andersson

Jag har väl själv i yngre dar lockats till armbrytning, men då har jag nog inte varit riktigt nykter. Att det skulle finnas något sådant som SM, NM, EM och VM i armbrytning ligger utanför min föreställningsvärld, och ännu mer gäller detta att det skulle finnas ett armbrytningsgymnasium. Men jag har fel på alla dessa punkter; armbrytningsgymnasiet ligger i Storuman.

Lätt fascinerad lyssnar jag på Heidi Anderssons Sommar-program – hon har själv åtta VM-guld i armbrytning. Och varför en ung tjej har lockats in på den här banan förstår jag nog inte ens efter hennes sommarprogram. Men kanske har hon lockats av utsikterna att klå killarna i en nordlig kroppsarbetarkultur som är ganska macho.

Fast egentligen är jag ännu mer fascinerad av människors envisa vilja att leva kvar i en västerbottnisk inlandsby som Ensamheten (16 invånare!). Och ska man det, gäller det att förena stor kreativitet – Heidi Andersson själv är egenföretagare om än på ett udda område – med stor varsamhet om de pengar man lyckas få in.

Den musik hon hade valt att spela hade stor spännvidd, allt från Kiss till Gunnar Wiklund, från Boney M till Dolly Parton, från Johnny Cash och June Carter till Laleh. Tre låtar uppskattade jag för egen del alldeles särskilt att få höra: Peps Perssons ”Spelar för livet” fast här med Sofia Karlsson, ”Det är hit man kommer när man kommer hem” med Euskefeurat och så ”Katjusa” med Limpopo.

Till ”Katjusa” – även skriven ”Katyusha”, ”Katusha” eller ”Katjusha” (på ryska: Катюша) har jag som flyktingpojke ett särskilt förhållande – jag hörde den i radio i andra världskrigets Estland. Den var mycket stor då – melodin komponerades 1938 av Matvei Blanter och fick under andra världskriget sin text av Mikhail Isakovsky. Sångens text handlar om en flicka som längtar efter sin man som är soldat.

Katjusa blev också namnet på en myckdet effektiv rysk raket, som användes under andra världskriget.

Taubes ”Maj på Malö” som film

Mitt intresse för Evert Taube och hans musik har fått mig att se också TVs matinévisning av Schamyl Baumans och Ragnar Arvedsons film ”Maj på Malö” (1947).

Idén bakom Rune Waldecranz’ och Ragnar Arvedsons manus är helt enkelt att göra en film med sångerna i Evert Taubes vissamling ”Ballader i Bohuslän” (1943), främst där förstås ”Maj på Malö”, som viktigt inslag. Jag har väl hört bättre versioner både av titellåten ”Maj på Malö” och av den avslutande ”Min älskling, du är som en ros”, båda framförda av Bernhard Sönnerstedt, som i filmen spelar fiskaren Olle Tärna (!) som även han suktar efter Maj på Malö, men visst får vi en hel del taubevisor till livs, bland annat som dansmusik: ”Sommarnatt” (”Kom i min famn och låt oss dansa här en vals, min Rose-Marie”, ”Rönnerdahls polka”, ”Havsörnsvals” och ”Vals ombord” (”Tonerna de gå”). Och det är ju trevligt.

Trevliga är också filmbilderna, signerade Sven Nykvist, dock inte tagna vare sig på handelsman Flinks Flatön eller på Majs Malö utan i Kungshamn, Hunnebostrand, Smögen, Långedrag samt kring Hållö fyr.

Men tjusigt är det ju, särskilt när man får se Maj på Malö (Inga Landgré) på ständigt blanka vatten. Fast som gammal kustbo tror jag förstås inte att någon Maj i den miljön någonsin skulle ha varit så oförsiktig att hon hade låtit ekan flyta ut från land – men den måste väl det för att sen kunna räddas av Janne Flink (Olof Bergström), den som hon i filmens slutscen gifter sig med i kyrkan.

Handelsman Flink (i filmen spelad av Ludde Gentzel) känner vi förstås till genom Taube, men sonen, Janne, är en nykomling i filmversionen. För öborna är Janne okänd, eftersom han försvann i unga år, innan Flink kom till ön och öppnade sin handelsbod där. När det begav sig försvann Janne efter att ha stulit pengar, som fadern sedan måse ersätta.

Kvar hos pappa Flink finns ändå en drömbild av sonen som försvann, och när denne nu äntligen som stilig unga man iförd kaptensuniform kommer hem, blir han alldeles salig.

Kaptensuniformen är fejk, en del av en bluff iscensatt tillsammans med den skumme kumpanen Marseljäsen (Kolbjörn Knudsen). Men alla på ön låter sig bedras av skenet, som åtminstone från början är ett led i just ett bedrägeri.

Janne dras av sin attraktion till Maj dock åt ett annat håll, att lämna sitt kriminella förflutna bakom sig, och ger rent av öns fiskare idén att tillsammans satsa kapital i en stor fisketrålare. Och då lägger fiskarena upp sina surt förvärvde pengar och ger Janne i uppdrag att inhandla en trålare – man förutsätter också allmänt att ”kaptenen” ska föra befälet på deras nya båt.

När de hopskramlade pengarna plötsligt saknas i handlar Flinks kassaskåp och sonen inte kommer hem som väntat från sitt rekognoserignsuppdrag, tror fadern det värsta och berättar det han misstänker för Maj – som dock vill ge Janne en chans. Och sen blir det hon som upptäcker den slemme Marseljäsen med de stulna pengarna. Hon är rent av nära att kunna ta dem tillbaka men blir upptäckt och medtagen på hans flyktbåt. När den går på grund och i läck, lämnar Marseljäsen Maj på vraket och smiter själv i en jolle, givetvis med pengarna med sig.

På havet kommer då den av olyckliga omständigheter försinkade Janne och räddar henne, varefter de tar upp jakten på tjuven. Han tar sig i land på en klippö och tar sin tillflykt till en fyr. Men Janne hinner förstås upp honom längst uppe i fyren, där han besegrar sin gamla bovkumpan. Varefter också Maj kommer dit upp, bekännelsen kommer och de omfamnar varann.

Och sen slutar det alltså i kyrkan, men det har jag ju redan berättat.

Sommar i P1 med Gudrun Sjödén

Gudrun Sjödén är en bland flera sins emellan samtida och färgstarka Konstfack-utbildade textilkonstnärer, men hon har också, bestående, lyckats som affärskvinna. Hon har butiker i Stockholm, Göteborg och Malmö men också i Oslo och København samt flera stycken i Tyskland – att hennes försök att etablera sig också i New York inte lyckades, berodde nog – som hon berättade i sitt Sommar-program – delvis på faktorer som hon inte kunde rå över.

Jag kan själv inte så våldsamt mycket om dammode, men en mig närstående dam har handlat en del av sina plagg i Gudrun Sjödéns butik på Regeringsgatan i Stockholm och får dessutom regelbundet hem kataloger och erbjudanden från Gudrun Sjödén, så jag vet att hennes framgång bygger både på avancerad design och på känsla för material – hon använder sig genomgående av naturmaterial. I sitt Sommar-program vittnade Gudrun Sjödén också om att hon har valt bort farliga kemikalier både från sina textilier och från de småskaliga fabriker som tillverkar dem åt henne. Och eftersom vi talar om Indien, var det sympatiskt att hon öppet resonerade också om sådant som barnarbete.

Hennes berättelse om sitt liv innehöll intressanta passager, sådant som hennes samiska påbrå, men jag fick också intrycket, att hon inte riktigt var beredd att släppa radiolyssnarna in på livet. Som sommarpratare var hon därför kanske inte den idealiska personen.

Men ser man till musiken i programmet, bjöd hon i bästa Sommar-tradition lyssnarna på blandad kost, en kost som vittnar om att hon rimligen själv är förtrogen med musikvärlden: gregoriansk sång, Malena Ernman, The Beatles (”Here Comes the Sun”), Edith Piaf, Elvis Presley, Georg Friedrich Händel, Edvard Grieg, Jan Johansson (”Visa från Utanmyra”) och ytterligare en del annan.

Det visade att hon, inte bara på sitt eget textila område, gör skäl för epitetet kulturtant.

ÖregrundsMåndag med Ewert Ljusberg

Vädret var inte det bästa vid sommarens första ÖregrundsMåndag: det duggregnade fortfarande, när Birgitta och jag promenerade ner till Fyrskeppet. Just våra medhavda paraplyer behövde vi sedan ändå inte ta i bruk, men i blåsten från havet var det gott att ha ordentligt med kläder, bland annat rock respektive kappa, på sig. Och trots att vädret avskräckte, samlades det till slut hyggligt med folk på bänkarna och på medhavda stolar på området framför scenen. Många är trogna, äldre besökare, och intäkterna går ju till ett gott ändamål: arrangören, Lions, skänker behållningen till Läkare utan gränser.

Husbandet, Mattias & Stefans Quartet, värmde upp så gott det gick, och publiken lät sig ryckas med i allsånger som Evert Taubes ”Havsörnsvals”. De flesta av oss klarade också att sjunga med i sånger som inte finns med i allsångshäftet som delades ut vid entrén.

Under kaffepausen som följde anlände kvällens gästartist, Ewert Ljusberg. Jag och Birgitta passade då på att gå fram till området bredvid scenen och hälsa på Ewert – vi känner inte varann närmare, men jag har recenserat många av hans skivor, och han har faktiskt varit inne på min blogg och gjort en kommentar. Han har med sig också sin hustru, och det visar sig att hon kommer från mitt gamla Medelpad och dessutom känner till min faiblesse för Melodikrysset.

Snart står Ewert på scen, och med sin kraftfulla stämma, sin gitarr och några mössor och hattar som enda rekvisita tar han den i fullständig och magisk besittning. Valet av sånger, egna och andras, präglas ofta av drastisk humor, som till exempel hans egen härjedalska ”Lån’ mä tänder” (som går på ”Love Me Tender”) och den från Ångermanland stammande ”Bröderna Byströms begravningsbyrå”.

Men hans mäktiga stämma kan också bära upp dramatiska ballader som Evert Taubes ”Briggen Blue Bird av Hull”.

Och i sin egen ”Skogsblues”, där han på ett idiomatiskt sätt härmar ett munspel, är han fullkomligt suverän. Det här var kvällens bästa nummer.

Efteråt går jag och Birgitta till en av hamnkrogarna för att äta en sen middag. Det blir fläskfilé med svampsås och till det rött vin. Det här är helt OK – jag klankar inte – men just nu saknar jag i Öregrund en restaurang som har det där lilla extra, det man inte utan vidare slår hemma i sitt eget kök.

Sommar i P1 med Daniel Sjölin

Jag har ganska ofta lyssnat på Daniel Sjölin när han var programledare för litteraturprogrammet i TV, ”Babel”, däremot av någon anledning aldrig läst hans skönlitterära böcker.

Långt ifrån all den musik han spelade i sitt Sommar-program berörde mig, men låtlistan innehöll tre riktiga höjdare: ”Boeves psalm” av och med Lars Hollmer, ”9 To 5” med Dolly Parton och inte minst den gamla SED-sången från DDR ”Lied der Partei” (”Die Partei, die Partei Sie hat immer recht”).

Jag hör roat också på pratet mellan låtarna och finner det begåvat men också präglat av den bildade medelklassens olidliga ambivalens. Mycket är inte bara utlämnande utan också sympatiskt, som den retroaktiva uppgörelsen med Ian & Bert-fascismen som frodades i de miljöer där han vistades som ung. Och det är ju bra att man tar avstånd från rasistiska och besläktade värderingar – men åtminstone jag tycker att mänsklig anständighet i och för sig är en helt nödvändig – men kanske ändå inte tillräcklig – politisk hållning. Jag har inget emot ironi, men som politisk ideologi är den kanske en smula bräcklig.

Om vård, åldrande och död

Pelle Forshed är redan ett stort namn i den svenska serievärlden: tillsammans med textförfattaren Stefan Thungren gör han för Svenska Dagbladet ”Stockholmsnatt”, en narrspegel för unga wannabes, personer som tror att de är något bara de följer de allra senaste koderna.

Själv har Pelle Forshed haft ett föga hippt jobb, under flera år vårdbiträde i hemtjänsten för äldre. Den är också miljön för hans egen seriebok ”De anhöriga” (Kartago, 2012), men även om också huvudpersonen i bokens åtta serienoveller heter Pelle, ska man naturligtvis inte se innehållet som rapporter om vad som har hänt honom själv – personer med det här jobbet har tystnadsplikt.

Däremot har hans egna erfarenheter säkert bidragit till att miljöerna, människorna och händelserna känns så autentiska, och det är ingen vacker bild av den stockholmska äldrevården i regi av privata bolag Forshed förmedlar: tidsbrist, ständiga personalbyten och annat liknande. Till det kommer alltför många anhörigas likgiltighet. I ett sådant här system blir det naturligtvis också så, att anhöriga, när något går snett, ibland väljer att skylla på enskilda vårdanställda.

En del av de enskilda episoderna – som Pelles intresse för en jämnårig kvinnlig kollega – bidrar till att ge en fylligare och mer realistisk bild av det som ofta också präglar arbetsmiljöer. Men den här boken har förstås främst en politisk udd mot privatiseringar och nedskärningar.

Samtidigt finns här, i serieform, muckrakerns strävan att gräva och gräva ända till dess att alla samband är blottlagda: anhörigas likgiltighet, tendensen att skylla på andra, den komik till och med begravningar kan erbjuda.

Och så finns det en elak uppföljning: Vi får följa en av de så kallade sörjande på en efterföljande semesterresa till Spanien, där vederbörande både får uppleva partnerbyte som det nog ibland kan vara i verkligheten och en konfrontation döden också kan frambesvärja.

I det allra sista serieavsnittet blir verkligheten, här sedd genom en döendes ögon, så märklig som den säkert kan vara i ett sådant ögonblick.

Det här är ett i alla avseenden starkt seriealbum. Skaffa det och läs det!

Sommar i P1 med First Aid Kit, Klara och Johanna Söderberg

Jag har entusiastiskt skrivit om de två första CDna med First Aid Kit, systrarna Klara och Johanna Söderberg, så det är med stora förväntningar jag börjar lyssna på deras Sommar-program. Och jag blir verkligen inte besviken, framför allt när det gäller musiken i deras program, ett ämne som jag strax ska återkomma till.

När det gäller pratet, finns där förstås redan i början historien om när de, med Patti Smith i publiken vid Polarprisutedelningen, lyckades röra henne till tårar genom att sjunga hennes ”Dancing Barefoot”.

I övrigt handlade pratet mellan låtarna till mycket stor del om turnerande och möten med musiker i USA, vilket vid närmare eftertanke är helt naturligt om man betänker att de slog igenom i så ung ålder och fortfarande är så unga att de knappast kan ha hunnit uppleva några mer dramatiska saker.

Samtidigt märktes det att även om de är starkt präglade av amerikansk musik, bluegrass och framför allt traditionell country, har de också en kritiska blick på avarter i det amerikanska samhället – de har ju inte för intet en farsa med rötter i den svenska musikrörelsen. Vidare: de vittnade också om att deras progressiva morsa redan när de var mycket unga predikade feminism för dem, en övertygelse som de sedan inte hade släppt.

Anders F Rönnblom har i och för sig sina musikaliska rötter i den sena proggeran, men den (och över huvud taget den svenska musiken) lyste annars med sin frånvaro i det här Sommar-programmet.

Däremot fanns artister som Johnny Cash, Emmylou Harris, Gram Parsons, The Carter Family och Loretta Lynn med på systrarna Söderbergs spellista. Samt förstås, som ett exempel på deras sjuttiotalspräglade samhällsengagemang, ”Universal Soldier” av och med Buffy Sainte-Marie.

Som exempel på musikaliska samarbetspartners fick vi möta till exempel Jack (O) White, och så avslutades programmet med deras egen ”Blues Run the Game”.

Åtminstone musikaliskt var det här programmet ett av de bästa i den här serien hittills i sommar.

Sommar i P1 med Petter Stordalen

Norrmannen Petter Stordalen är multimiljardären som som ställer de föreställningar vi kan ha om människor som han på huvudet. Han har inte ärvt sin förmögenhet – pappan var handlare i Porsgrunn – utan han har, med en blandning av djärva satsningar som både rymmer floppar och framgångar, lyckats växa från jordgubbsförsäljare till ägare av cirka 170 hotell. Han är störst i sin bransch i Norden, också här i Sverige.

Mot den här bakgrunden fanns det inslag i hans Sommar-program i dag som kan tänkas ha överraskat åtminstone många av de svenska lyssnarna. Han är till exempel helt uppenbart starkt miljöengagerad: hans hotell ska inte bara inbringa pengar utan också bidra till en bättre miljö. Tillsammans med sin (andra) fru driver han en stiftelse för att rädda regnskogar, få till stånd hållbara klimatöverenskommelser med mera.

Och så står de norska socialdemokraterna, Arbeiderpartiet, hans politiska hjärta närmast. Hans gåva till den norska motsvarigheten till SSU, AUF, på fem miljoner norska kronor – nära sex miljoner svenska kronor – för att efter Anders Behring Breiviks massaker på Utøya på unga socialdemokrater hjälpa dessa att restaurera sin kursgård skulle kanske kunna ses som en rent humanitär sympatiyttring, men Stordalen har också för några år sen talat på Första maj-mötet mitt i den norska arbetarrörelsens hjärta, Yongstorvet i Oslo.

Just det här berättade han inte i sitt Sommar-program – däremot talade han lidelsefullt för plikten att betala skatt, pengar som behövs för att skapa ett anständigt samhälle för alla.

Det skulle alltså till en norsk multimiljardär för att åstadkomma årets hittills inte bara mest politiska utan också mest vänsterinriktade Sommar-program.

Det jag också uppskattade hos Stordalen var att han vid några tillfällen lät de rent mänskliga känslorna, de som kan avläsas av rösten, ta kommandot.

När det gäller musiken i programmet, uppfattade jag den som oftast osofistikerat glad. Hans låtlista började med Rolling Stones och slutade med Bryan Adams. Föga förvånande fanns Bob Geldof, som för övrigt vigde Stordalen med hans nuvarande hustru, med i låtlistan.

Melodikrysset nummer 27 2012

I går kväll tittade Birgitta och jag på TV-programmet om Marlene Dietrich. Vi har henne på en rad skivor, beundrar henne både som sångerska och som antinazist. Men vilket tragiskt, utdraget slut hennes liv fick.

I morse gick jag, som alla lördagsmorgnar, upp tidigt för att i lugn och ro hinna äta frukost innan Melodikrysset startade: ett glas Verum mager hälsofil, ett glas Coop Prima apelsinjuice, två koppar svart kokkaffe och så två smörgåsar: en skiva surt estniskt bröd, bakat av vår dotter Kerstin, med mager leverpastej och några skivor smörgåsgurka och så en hård smörgås med rysk salami på hårdaste sorten av Roslagsbröd.

Och sen var det dags att börja kryssa.

Jag tyckte dagens kryss var hyggligt lätt, även om det började med dansband, som inte precis är min musik. I dag fick vi höra Vikingarna i en låt med typiskt banal titel, ”Du är min sommar Marie”.

När jag skriver sånt här tror en del – åtminstone såna som inte känner mig – att jag är en sån där som föraktar populärmusik, men så är det inte. Nanne Grönwalls bidrag i Melodifestivalen 1998, ”Avundsjuk” – som vi i dag hörde i en instrumental version -tycker jag till exempel är utmärkt populämusik.

Och från Melodifestivalen 1963 minns jag gärna Beppe Wolgers’ och Bobbie Ericsons ”En gång i Stockholm”. I Melodifestivalen sjöngs den av Monica Zetterlund och Carli Tornehave, men i dag hörde vi den med Anne-Lie Rydé. Jag har för övrigt hört både Monica och Anne-Lie sjunga på socialdemokratiska valmöten.

Också Cornelis Vreeswijk har jag mött i partisammanhang – en gång satt han till och med i juryn i en valvisetävling, anordnad av Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör. Jag har, av musikaliska skäl, allt han har gjort på skiva, så visst känner jag igen hans ”Veronica”. Och jag vet att han också var poet, har till och med läst hans poesi.

Jag vet inte om det var den pågående politikerveckan på Gotland som fick Anders Eldeman att som ett av dagens kryssvar välja rauk. Som vägledning fick vi lyssna på ”Lassie” med utmärkta Ainbusk Singers.

Om Stefan Löfven ibland är tyst som en gotländsk rauk, ter sig de manliga borgerliga partiledarna som Alice Tegnérs tre pepparkaksgubbar, ni vet dom där med korinter till ögon men med hattarna på sne. Fast de här märkliga pepparkaksgubbarna utmärks av att de gärna äter upp varann.

Och Annie Lööfs aktuella opinionssiffror vittnar ju om att hon och hennes parti, för att citera Adele, är ”Rolling In the Deep”.

Men det går ju upp och ner i så väl livet som i politiken, så alla fyra får väl stämma in med Brita Borg och Rolf Bengtsson i ”Ja sånt är livet i affär”.

För mig som har levt större delen av mitt liv i politiken känns mycket av det jag ser av det som händer i Almedalen – ja, jag har varit där jag också, men det var länge sen – som operett: det är glad musik men figurerna på scenen är ganska stereotypa. Detta sagt apropå att vi i dag skulle klara av att identifiera Emmerich Kalman som skapare av ”Grevinnan Mariza”, ur vilken vi i dag hörde ”Komm mit nach Varasdin”.

Å, vad jag önskar, när jag ser på TV-sändningarna från Visby, att jag med Berlin kunde sjunga ”Take My Breath Away”. Låten var med i filmen ”Top Gun” – har den förresten inte varit med tidigare i krysset?

Ännu längre bort, till Nya Zeeland, tog oss frågan som illustrerades med Irwin Berlins ”Blue Skies”. Därifrån kommer nämligen Kiri Te Kanawa, som sjöng.

Jag är en gammal man, men jag vill gärna avsluta i optimistisk ton. På norska Arbeiderpartiets kongresser – som jag brukade besöka i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske coh baltiske sekreterare – sjöngs ofta den här sången, jag tror knappast primärt för att texten hade skrivits av en partimedlem:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Carl-Anton (Axelsson) – jo han har sjungit på socialdemokratiska möten han också, fast i Sverige – gjorde en fin svensk version av den här sången, ”Du ska få en dag i morgon”.

* * *

Har Google fört dig hit i jakten på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallet bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.