ÖregrundsMåndag med Ewert Ljusberg

Vädret var inte det bästa vid sommarens första ÖregrundsMåndag: det duggregnade fortfarande, när Birgitta och jag promenerade ner till Fyrskeppet. Just våra medhavda paraplyer behövde vi sedan ändå inte ta i bruk, men i blåsten från havet var det gott att ha ordentligt med kläder, bland annat rock respektive kappa, på sig. Och trots att vädret avskräckte, samlades det till slut hyggligt med folk på bänkarna och på medhavda stolar på området framför scenen. Många är trogna, äldre besökare, och intäkterna går ju till ett gott ändamål: arrangören, Lions, skänker behållningen till Läkare utan gränser.

Husbandet, Mattias & Stefans Quartet, värmde upp så gott det gick, och publiken lät sig ryckas med i allsånger som Evert Taubes ”Havsörnsvals”. De flesta av oss klarade också att sjunga med i sånger som inte finns med i allsångshäftet som delades ut vid entrén.

Under kaffepausen som följde anlände kvällens gästartist, Ewert Ljusberg. Jag och Birgitta passade då på att gå fram till området bredvid scenen och hälsa på Ewert – vi känner inte varann närmare, men jag har recenserat många av hans skivor, och han har faktiskt varit inne på min blogg och gjort en kommentar. Han har med sig också sin hustru, och det visar sig att hon kommer från mitt gamla Medelpad och dessutom känner till min faiblesse för Melodikrysset.

Snart står Ewert på scen, och med sin kraftfulla stämma, sin gitarr och några mössor och hattar som enda rekvisita tar han den i fullständig och magisk besittning. Valet av sånger, egna och andras, präglas ofta av drastisk humor, som till exempel hans egen härjedalska ”Lån’ mä tänder” (som går på ”Love Me Tender”) och den från Ångermanland stammande ”Bröderna Byströms begravningsbyrå”.

Men hans mäktiga stämma kan också bära upp dramatiska ballader som Evert Taubes ”Briggen Blue Bird av Hull”.

Och i sin egen ”Skogsblues”, där han på ett idiomatiskt sätt härmar ett munspel, är han fullkomligt suverän. Det här var kvällens bästa nummer.

Efteråt går jag och Birgitta till en av hamnkrogarna för att äta en sen middag. Det blir fläskfilé med svampsås och till det rött vin. Det här är helt OK – jag klankar inte – men just nu saknar jag i Öregrund en restaurang som har det där lilla extra, det man inte utan vidare slår hemma i sitt eget kök.