Last chorus: Leif Palmgren

Jag läser i tidningen att Leif Palmgen har dött, i en ålder av 72 år. För nu ganska länge sen var han en av mina arbetskamrater på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter sitt gatnummer på Sveavägen. Men vi har genom åren mötts då och då i många olika sammanhang, vilket väl har att göra med att han även därefter jobbade inom olika grenar av det en gång så stolta och stora Folkrörelsesverige. Riksbyggen, ABF, Brevskolan, Litteraturfrämjndet, Arbetarnas kulturhistoriska sällskap och PRO hör till de organisationer där han har verkat. Och så har vi förstås stött på varann på partikongresser.

Leif var en långvägare med sju års folkskola och arbete som bilelektriker som första arbetslivserfarenhet. Men ett engagemang i SSU förde honom vidare till de här andra folkrörelsevärven.

När jag kom till partiexpeditionen i början av 1968, dominerades den av långvägare av Leifs typ, medan det fortfarande var ganska sällsynt att anställa personer som likt mig kom direkt från studentvärlden.

Nu var också jag ganska atypisk för den: första generationen student i familjen och fortfarande med rötter i en kroppsarbetarvärld, så jag hade inga större problem med att smälta in i den sociala miljön på 68an. Men sammantaget tror jag det var nyttigt för den politiska analys och de slutsatser partiexpeditionens anställda gjorde respektive drog, att så många av de anställda hade med sig erfarenheter av arbetsliv, rent av ett liv som kroppsarbetare, och inte bara från olika studieanstalter.

Det här betydde ingalunda att ombudsmännen med arbetarbakgrund uteslutande skulle ha varit intresserade av materiella aspekter på livet och politiken. Man behöver bara titta på förteckningen över de rörelseorganisationer, där Leif har varit anställd, för att förstå att hans intressen var vidare än så.

Sommar i P1 med Björn Lindeblad

Jag har förståelse för Björn Lindeblads livskris, den som ändade i att han sa upp sig från jobbet som biträdande ekonomichef för AGA i Spanien – inte för att det handlade om just AGA utan snarare för att många av oss ibland kommer till vägs ände och inser att det vi håller på med, till exempel försörjer oss på, känns utan djupare mening.

Däremot begriper jag för egen del inte att svaret på en sådan livskris skulle kunna vara religiös tro. Ändå måste jag respektera hans slutsatser mot bakgrund av att han för sin del själv valde att kliva av ett välavlönat jobb för att i 17 år i materiell fattigdom verka som buddhistmunk, först i Thailand, sedan i Schweiz och England.

Mitt problem med hans Sommar-program om detta – för jag hade problem med det – hade med något annat att göra. Jag hör inte till den kategori lyssnare, som vägrar att höra på, när det som sägs handlar om erfarenheter och övertygelser som man inte delar, men i det här fallet hade jag svårt att förstå vad det egentligen var som fångade honom i det buddhistiska alternativet och varför, inte heller varför meditation egentligen skulle kunna vara svaret på något.

Kanske beror det här på att jag inte riktigt tyckte att Björn Lindeblad förmådde att på ett begripligt sätt dela med sig av den erfarenhet som var hans. Det här intrycket förstärktes av den lite rosenskimrande berättelse om den kärlek till en kvinna, som en tid efter hemkomsten till Sverige hade drabbat honom.

Bortsett från Mark Knopflers ”Sailing To Philadelphia” talade inte heller musiken i programmet – till stor del knuten till hans religiösa erfarenhet – till mig.

Sommar i P1 med Katrin Sundberg

Katrin Sundberg är bland annat känd som Häxan Surtant i TV. Som Sommar-pratare bjöd hon dock på musik som var gladlynt, ibland nästan glättig; mycket hade discorytm. Allt det här var väl kanske inte just min musik, men låtarna var ofta vältajmade med det hon pratade om, allt från inledningens proklamation ”Don’t Stop Me Now” till ”Ring Them Bells” med Liza Minnelli (som spelades apropå att den då mycket unga Katrin gärna ville bli som Minnelli), från Love Antells ”Allt dom bygger upp ska vi meja ner” i ett avsntt om generationsskillnader till ”Show Some Emotions” med Joan Armatrading om att ibland gå över gränsen. The Kinks och Talking Heads förekom också.

Katrin Sundbergs prat var säkert mycket genomtänkt, och hon talade mycket distinkt, men jag stördes lite av att hon hoppade från ämne till ämne och nästan hela tiden höll garden uppe. Somligt, till exempel historien om mamman och datorn, var i alla fall roligt, och i ett avsnitt brände det till: Avsnittet om alla styvbarnen och hur svårt det kan vara att vinna deras fulla förtroende var utlämnande i ordets bästa bemärkelse, och delavsnittet om hur man i en matinésalong ändå kan få en av dessa små händer i sin rörande.

I den lilla världen, i och utanför Öregrund

Matti och Karin har tillsammans med lilla Ella, senaste barnbarnet fött i våras, åter varit på besök hos oss i Öregrund – vi kan alltså numera kalla oss farfar och farmor också. Ella är en mycket harmonisk liten tjej: ler soligt också mot farföräldrarna och har inget emot att sitta – och stå; hon vill gärna pröva sina små ben – i vår famn. Och så gillar hon att ”prata”. Även om ”pratet” är obegripligt vill hon gärna stå i centrum för allas intresse.

Birgitta missade tyvärr en del av det här besöket. Hon hade tid på Akademiska i Uppsala för en ny kontroll inför den planerade hjärtoperationen, och den här gången utföll kontrollen väl: Den blödning röntgen har visat i hjärnan hade nu nästan helt läkt ut, så operationen skulle i princip kunna genomföras ganska snart, men den specialist hon talade med föreslog senare delen av augusti, då hela gänget av specialister åter finns på plats. (Hon har i dag fått telefonbesked om att det blir ett par veckor in i september.) Det här är en stor och komplicerad operation, där redan ingreppen tar sammanlagt fyra timmar, och sen följer en lång konvalescens, till att börja med på sjukhus. Birgitta är förstås lättad över att ha fått besked, också över att vårt gemensamma 75-årskalas för släkten kan genomföras dess förinnan här i Öregrund. I fråga om planeringen och genomförandet av kalaset har våra tre barn tagit kommandot – vi ska tydligen hålla oss så långt borta från köket som möjligt. Hoppas bara det blir fint väder – ett gäng fällstolar för utomhusbruk är under införskaffande.

Kalas var det förresten redan i går, fast då för Annas Sara och Amanda, som med en dags mellanrum fyller år, den här gången 19 respektive 18. Amanda blev således myndig, och hon ska tillsammans med sin mamma få göra en långresa till Kina, vilket föranledde Birgitta att ge henne litteratur, både skönlitteratur och politisk litteratur om, även en karta över Kina. Av mig fick båda tjejerna pengar, Amanda dessutom av Birgitta i myndighetspresent ett Kalevala-smycke i silver. Det fick Sara också när hon blev myndig, men eftersom hon ännu inte hade valt ut något smycke, valde nu båda tjejerna på nätet ut var sitt hängsmycke.

Sara strålade, eftersom hon, på romanmanusprov, rekordung har tagits in på en skrivarlinje på Jakobsbergs folkhögskola, och Amanda är på väg mot ett slags ämnesmässigt dubbel studentexamen, som både rymmer matematik och musik – ämnen som Amanda är mycket skicklig i. Under födelsedagsmiddagen – flickornas pappa Kaj, frånskild från Anna, hade grillat flintasteken – hade Birgitta ett långt samtal med Amanda om klassisk musik. Amanda är redan konsertmästare i en av de två ensembler hon spelar i.

Med på kalaset var också lillasyster Ella, Martin och Cecilia samt deras mamma, Annas kusin Anna-Karin, en tjejkompis till Sara och så vår dotter Kerstin. Och så, icke att förglömma, Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Bengt skjutsade oss i sin bil från Uppsala till Rinkeby coh så tillbaka till Uppsala igen.

Med en sen buss tog vi oss sedan tillbaka till Öregrund. Men vi kom fram alldeles för sent för att jag då skulle ha börjat lyssna på tisdagens Sommar och skriva om programmet. Jag får komma i kapp i dag.

Sommar i P1 med Magdi Abdelhadi

Magdi Abdelhadi är egyptier men bodde i Sverige 1978-1994, därav hans fortfarande flytande svenska. Abdelhadi är journalist och har för bland andra Sveriges radio, BBC och The Gaurdian rapporterat om hur den arabiska våren har påverkat – och inte påverkat, ja i vissa avseenden till och med regrederat – hans hemland.

När han i dagens Sommar-program inte bara gav en mångfacetterad bild av Egypten utan också berättade om andra länder i regionen, med eller utan samma förändringens vind, framstod han som ganska exemplarisk både som bedömare och som ögonvittne. Som journalist granskar han till exempel sitt hemland utan skygglappar, men det är naturligtvis ett plus att han kan det här samhället inifrån. Det är ingen tvekan om att han själv är en sekulariserad och rationellt tänkande människa, men han klarade också att beskriva element som störde honom – som en böneutropare nära hans bostad – med humorns distans.

Hans musikval rymde både Bob Marley, klassisk musik och Amy Winehouse. Själv är jag sedan tidigare bekant också med den musik Nusrat Fateh Ali Khan från Pakistan skapar, men det var ännu roligare och ett extra plus att få höra så pass mycket egyptisk musik i ett Sommar-program.

Svensk-norska Arcus-Gruppen köper danska spritsorter av franska Pernod Ricard

Franska Pernod Ricard vann budgivningen, när Sveriges borgerliga regering sålde ut statliga Vin & Sprit till högstbjudande. Det visade sig snart att fransmännen egentligen mest var intresserade av guldägget Absolut vodka. Annat har undan för undan sålts ut. Jag har tidigare berättat om att en mängd ledande svenska sprit- och vinmärken på så sätt har hamnat hos finska Altia och därmed, ironiskt nog, blivit statliga igen, fastän den här gången ägda av finska staten.

Norska Arcus-Gruppen, som till 83 procent ägs av svenska Ratos, lyckades samtidigt köpa V & S’ ginmärke, Star Dry Gin. Nu har samma företag för 103 miljoner euro (880 miljoner kronor) av Pernod Ricard fått köpa en stor del av V & S’ forna spritmärken i Danmark och Tyskland: Aalborg, Brøndums, Gammel Dansk och Malteser.

Arcus-Gruppen var tidigare störst på sitt område i Norge men växer i och med det här köpet både i Danmark och i Sverige.

Sommar i P1 med Thorsten Flinck

Dispositionen i Thorsten Flincks Sommar-program var kanske inte snörrät, men det var intressant att få lyssna på honom. Som den rutinerade skådespelare han är, lyckades han också dramatisera sin berättelse, till och med skratta utan att det lät onaturligt. Jag vet i och för sig inte tillräckligt mycket om honom för att kunna bedöma hur ärlig han var i alla stycken, men jag uppskattade att han tog upp både sitt tablettmissbruk, som tydligen hade sin rot i reumatiska besvär, och inte försökte dölja att han har ett problematiskt förhållande till sprit.

Som den gamle radikal och proggälskare jag är, uppskattade jag mycket stora delar av hans låtval: ”Svart-vit calypso” med Monica Zetterlund, ”Barn” med Ulf Dageby, ”La lega” med Röda bönor, Bob Dylans ”Isa Bell” med Ola Magnell, ”Missbruk” med Björn Afzelius, ”Barn av vår tid” med Nationalteratern, Wolf Biermanns ”Visa till Karin” med Lena Granhagen” och Ted Ströms ”Vintersaga” med Jerry Williams.

Men jag gillade också att han spelade musik ur Thorbjörn Egners ”Klas Klättermus” och att han ägnade ganska lång tid åt Thore Skogmans ”Jag längtar tillbaka till fornstora dar” och djärvdes bekänna sin kärlek till ”Sagan om lilla Sofi” med Hep Stars.

En särskild eloge vill jag ge Thorsten Flinck för att hans låtval hade ett begripligt samband med det han talade om, ibland personer han talade om, och att han ofta också sa något om den spelade musiken.

Sommar i P1 med Sébastien Boudet

Jag kommer från – och är präglad av – en annan brödkultur än den svenska hårdbröds- och framför allt limpkulturen. I Estland var basmatbrödet surt bröd, och jag minns fortfarande hur de många estniska flyktingfamiljerna som kom hit i slutet av andra världskriget förundrade sig över att svenskarna åt sött bröd – limpa – till maten. Min mamma fortsatte förstås att baka estniskt surbröd för husbehov. Hos oss stod det alltid en degbunke av trä med rester kvar av föregående surdeg i fogarna – det var det traditionella sättet att syra nya och nya satser av surdeg. I min familj förvaltas konsten att baka estniskt surbröd vidare av vår dotter Kerstin, och tack vare henne kan jag en stor del av den här sommaren äta en skiva surbröd till morgonkaffet varje dag, givetvis kokkaffe som i min barndom.

Detta apropå dagens Sommar-program med Sébastien Boudet, född och uppvuxen i Frankrike men numera hängiven surdegsbagare på Petite France i Stockholm.

Somliga fann kanske hans surbrödspredikan apart och hans jakt på rena råvaror utan tillsatser manisk, men jag är inte en i den skaran av lyssnare. Jag greps av sympati för den här mannen och hans (bak)verk.

Hans musikaliska meny spände mellan Mozart och Ted Gärdestad men skilde sig framför allt fördelaktigt från flertalet Sommar-program genom att innehålla så mycket franskt material. Charles Aznavour fick vi höra både på franska och svenska. Fast allra mest gillade jag, att Boudet spelade en låt med Georges Brassens, ”Chanson pour l’auvergnat”.

Melodikrysset nummer 28 2012

Den regniga sommaren kan ha inspirerat Anders Eldeman att, som ett slags besvärjelse, börja dagens kryss med ”Jag tror på sommaren”, stor hit 1967 med Mats Olin och skriven av hans pappa, Stig Olin.

Kanske vill han rent av göra en omstart av året åtminstone från i våras, för sen kom ”Tulpaner från Amsterdam”, hit 1958 med Lasse Lönndahl.

För folk i min ålder – jag fyllde 75 före midsommar – fanns det i dagens kryss ännu mer som vi minns från olika skeden av vårt liv.

Olle Adolphsons ”En glad calypso om våren” minns jag inte bara från dess tillkomsttid – jag har allt av Adolphson i skivhyllorna.

Evert Taube har följt mig genom livet, och just nu skriver jag här på bloggen om en av de stora CD-samlingarna med hans musik. Hans ”Oxdragarsång”, den som i dag skulle ge oss ordet oxar, kan du för övrigt hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Som vanligt fanns det också i dagens kryss en del återupprepningar.

Jacob Gades ”Tango jalousie” har vi väl hört förut och vet att den inte är en schottis.

Och hur många gånger har BAO och Helen Sjöholm, i dag med ”De ljuva drömmarnas orkester”, medverkat i krysset? (Missförstå mig inte – jag gillar dem. Men variation är inte så dumt det heller.)

För att fortsätta på den här linjen: Också Toto har vi väl hört tidigare i krysset, men det var ett tag sen nu, så därför kändes hans ”Hold the Line” riktigt fräsch i dag.

Bäst blir krysset när det är en mix av gammalt och nytt.

En av dagens dubbelfrågor bjöd på två äldre schlager. Den yngre av dem, Owe Thörnqvists ”Ett litet rött paket”, som blev en stor hit med Sven-Ingvars, klarade väl de flesta. Lite svårare, åtminstone för yngre lyssnare, var Jules Sylvains ”När tvenne hjärtan slå samma slag”, i dag i en instrumental version med Mats Olssons orkester.

Själv hade jag, trots min ålder, heller inga svårigheter att identifiera Sophie Zelmani i ”If You’re Still a Dreamer”.

Kent finns rent av i mina egna skivhyllor, dock inte deras färska ”Petroleum” – men deras sound är ju relativt lätt att känna igen.

I våra skivhyllor finns också mycket Mikael Samuelsson, däribland ”Fantomen på stora operan” av Andrew Lloyd Webber. Ur den fick vi i dag lyssna på ”Nattens musik”.

Och självfallet finns det stora avdelningar med Mozart, Wolfgang Amadeus, både LP och CD, i våra skivhyllor. När Birgitta och jag i unga år beslöt oss för att leva våra liv tillsammans, medförde hon en liten skivsamling i vilken det bland annat fanns en EP med ”Eine kleine Nachtmusik”. Den lyssnade vi ofta på tillsammans under sena kvällar före läggdags.

En läsare har uppmärksammat mig på att jag i dag lyckades glömma bort att redovisa svaret på en fråga. Eftersom jag har sett Gioacchino Rossinis ”Barberaren i Sevilla” (1816), var det inte där problemet låg. Jag borde ha kollat att alla svaren faktiskt fanns med.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå dirfekt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld är psykolog liksom vår son Matti, och jag vet att de känner varann sedan ganska länge. Det betyder inte att jag känner henne – jag har inte ens läst hennes lovprisade skönlitterära böcker.

Men dem känner jag till, både genom vad jag har läst på kultursidorna och genom vad sonen har sagt till mig.

Så kanske skulle det vara intressant att läsa dem, också för att ta del av en mycket yngre persons förställningsvärld och erfarenheter.

När jag lyssnar på hennes Sommar-program i dag, slås jag omedelbart av att hennes musikaliska värld är helt annan än min – den enda gemensamma nämnaren är Kate Bush, som även jag har på skiva. Men man ska akta sig för att åldersgeneralisera. Mellan mig och min son, nästan jämnårig med Jenny Jägerfeld och för sin del inte bara psykolog utan också musiker, finns långt fler musikaliska broar.

Det som främst fängslar mig i Jenny Jägerfelds program är berättelsen om hennes långa kamp mot en svår reumatisk sjukdom, allt från de nästan komiska historierna om hur hon plötsligt drabbades av den när hon jobbade på en irländsk pub, över reaktionerna från studiekamrater hemma i Sverige till den egna kampen med sjukdomen inte bara i fysisk utan också i psykisk mening.

I det här avseendet var hennes program ett levande bevis för att ”Sommar” inte måste göras som underhållning.

Jag gillade också hennes angrepp på de charlataner som härjar i utkanten av hennes och sonens bransch.