Svåra krysset, nu med Mats Olsén

Mats Larsson, som efterträdde Anna Hagberg som konstruktör av Svåra krysset i Aftonbladet Kryss & Quiz, fick i början mycket kritik för knappologiska kunskapsfrågor. Han skärpte sig dock och tog till sig kritiken, och trots enstaka återfall konstruerade han sedan svåra kryss, som ändå var lösbara för en hyggligt allmänbildad korsordslösare. När han i somras blev uppsagd från uppdraget att göra Svåra krysset, vädjade han rent av till mig om stöd och fick det, dock utan att det hjälpte.

I den stora specialtidningen Aftonbladet Kryss Sommar återkom min gamla favorit Anna Hagberg som konstruktör av en hel rad Svåra krysset, och jag löste dem alla i ett enda långt glädjesvep.

Det betydde dock inte att hon återfick sitt gamla jobb som konstruktör av Svåra krysset i Aftonbladets ordinarie kryssbilaga. Där fick i stället Mats Olsén uppdraget.

Mats Olsén har länge i varje nummer av Aftonbladet Kryss & Quiz stått för två fasta ingredienser. Dels har han gjort det tämligen enkla Hitta orden. Dels har han gjort den lite svårare men ändå lösbara ordflätan Bikupan. Den har jag dock kritiserat för det myckna användandet av konstifika ord, ibland inte ens kända av en profesionell ordbrukare som jag.

Nu har han också anförtrotts uppgiften att konstruera Svåra krysset, och jag har redan fått en kommentar här på min blogg om att han med hästlängder slår Mats Larsson när denne var som värst.

Mats Olséns första svåra kryss kom under en period då jag hade mycket annat för händer, men jag vill vara ärlig och erkänna att där fanns nycklar som jag inte lyckades knäcka, faktiskt inte förstår ens nu då svaren har publicerats.

Att jag är inne på det här spåret beror på att Mats Olsén verkar ha en viss kärlek för även för hyggligt geografikunniga – jag gick i skolan på fyrtio- och femtiotalen och var i pojkåren frimärkssamlare – okända domäner. PÅ DEN GRÖNA ÖN ska bli NAAS – jag klarade det genom att googla – men på Google läste jag också att det är en ort med 16.000 invånare. Ska man kunna alla småorter på Irland?

DALÄLVEN ska bli NAMSEN – jag klarade till slut även det. Förklaringen är att den norska älven Namsen går genom Namdalen. Vad jag minns lärde vi oss aldrig namnet på Namsen på den tiden då geografi fortfarande var ett viktigt ämne i skolorna.

Religion – kristendomskunskap och därmed i någon mån även en del om judendomen – pluggade vi också i skolan på min tid. Visserligen finns det en hel del turkar i dagens Sverige, men hur många av er övriga vet, att det i Turkiet finns en Adam-gestalt vid namn ADNAN? Nyckel: HAN FRÅN TURKIET.

Och ni är väl förtrogna med egyptisk mytologi och vet att BLEV BRORSANS FRU ska bli NUT?

Mats Olsén förefaller att ha en stark kärlek till mycket ovanliga ord, vilket vi redan tidigare har fått exempel på i hans Ordflätan. TROP till exempel är ett ord som används i klassisk retorik, liktydigt med att säga något genom att använda ett annat slags utsaga än den direkta, vilket i Olséns nyckelvariant blir GÅR RUNT HET GRÖT (vilket i det här fallet alltså inte ska bli KATT).

ÄR KANSKE STIFTETS ADRESS ska bli PUTIG. Även om det är långsökt kan det här handla om läppstift och läpp.

Långsökt förefaller mig dock nyckeln VÄCKER UPPSEENDE, som ska ge svaret ESRANGE.

Det är lösbart liksom en del förkortningar – jag hatar dem i korsord – som LAN (Local Area Network) = ORSAK TILL PARTY. Något IMCO (= I OMTALAD KRASCH) minns jag dock inte.

Och minns ni alla skådespelerskan ANN Miller?

Mats Olséns svåra kryss i numret därpå lyckades jag dock efter viss möda lösa.

Men det är inte roligt ens när man klarar det. Bra korsord kan förutsätta ordfantasi – som Sarah Kinmans Tvetydigt – och/eller hyggligt bred allmänbildning.

Knappologiska konstruktörer ger jag inte mycket för.

Sommar i P1 med Henrik Dorsin

Många av oss har sett Henrik Dorsin, till exempel i TV4s ”Parlamentet”. Själv har jag också träffat honom, en gång. Birgitta och jag hade varit på en av ODs, Orphei Drängars, capricer i universitetsaulan, där Henrik Dorsin hade varit bejublad gästartist, och eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, hamnade vi liksom Dorsin vid honnörsbordet under den efterföljande middagen på Uppsala slott. Vi satt inte alldeles intill Dorsin men fick ändå tillfälle att hälsa på honom och berömma honom för hans insats.

Han tackade men verkade närmast vara generad, lite blyg.

Jag berättar det här för att han i sitt Sommar-program i dag bekände att han, trots att han ständigt står på scen, har ett sådant drag i sin personlighet.

Den som får uppdraget att göra säsongens sista Sommar-program – det här var årets sista – väljs, vad jag förstår, ut på grund av sin förmåga att göra riktigt bra program, och Henrik Dorsin var, med alla mått mätt, lysande i rollen som säsongsavslutare.

Hans berättelse om mor- och farföräldrarna – jag kände inte till hans fantastiska släkthistoria på de senares sida – var mustig och rolig och glimtarna av uppväxten och skolgången på Lidingö präglade av humor, självdistans och social insikt.

Att Dorsin både är en skämtare och en reflekterande människa framkom bland annat i kupletten ”Får man skämta om vadsomhelst? ”. Att balansen ibland, på grund av att alla i publiken inte riktigt hänger med, är svår framkom av de ilskna reaktioner han hade fått efter att i ett Allsång på Skansen-program ha sjungit ”Allt är bögarnas fel”. Så i dagens program hade han för säkerhets skull ändrat texten till ”Allt är krögarnas fel”.

Henrik Dorsin hade nämligen gjort något för Sommar-programmen mycket ovanligt: I stället för att spela skivor hade han till studion tagit med sitt lilla kompband, så musik så väl som sång framfördes live. Det medgav också en ovanlig grad av integration mellan prat och mellanliggande musik.

Dessutom spelade det här lilla bandet under livligt tjoande och i allt högre tempo ”Wiggen” inte mindre än fem gånger.

Sommar i P1 med Marie Göranzon

Marie Göranzon är rimligen en av Sveriges mest kända skådespelerskor. De som inte själva har sett henne på Dramaten har kanske ändå sett henne i TV-uppsättningen av Ingmar Bergmans ”Den goda viljan”, och ännu fler har säkert sett henne i de många Beck-filmer som har visats i TV. Andra har kanske i kvällstidningarna läst om hennes dramatenbråk med Mikael Persbrandt.

I sitt Sommar-program i dag berättade Marie Göranzon om konflikter och påfrestningar men var ganska återhållsam med att till exempel namnge kolleger som hon tyckte hade burit sig klandervärt åt. Dock inte genomgående: Ingmar Bergman fick retroaktivt sina fiskar varma i historien om en efterfest efter en premiär, då den utvalda ”gräddan” i ensemblen var bjudna på middag i en restaurang, dit även hon och hennes make råkade gå.

Marie Göranzons berättelse om sitt liv inom teatern var genomgående intressant och framfördes med den mycket rutinerade skådespelerskans hela briljans.

Möjligen tyckte jag att hon, på grund av tidiga upplevelser på Dramaten av delar av gänget bakom Fria Proteatern, var för snål i bedömningen av dem.

Musikaliskt bjöd hon likväl på musik ur periodens livskraftiga, vänsterpräglade proggtradition, sådant som Ted Ströms ”Vintersaga” med Monica Törnell och Mikael Wiehes insjungning av Björn Afzelius’ och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, även äldre nummer i samma radikala sångtradition: Lars Forssells och Leo Ferrés ”Säg vad ni vill” i insjungning av dramatenkollegan Ulla Sjöblom och Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”.

Men vi fick också lyssna på andre maken Jan Malmsjö, Frank Sinatra och Evert Taube (”Calle Schewens vals”) och en befriande respektlöst lång radda av låtar av och med Olle Adolphson: med Adolphson själv ”Gustav Lindströms visa”, ”Grön kväll i Margretelund”, ”Råd till dej och mej” och ”Det gåtfulla folket”, med Eva Dahlgren ”Mitt eget land” och med Tommy Körberg ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Jag gillade det här programmet – ett av sommarens allra bästa – både för dess frispråkiga och intelligenta ton och för dess musikval.

Melodikrysset nummer 33 2012

Anders Eldeman varnade för att dagens melodikryss bitvis skulle vara svårt, men för min del tyckte jag att egentligen bara en enda fråga var det. Visserligen har jag sett Skavlan-programmen i TV, men jag kom ändå inte i håg Melody Gardot, som vi i dag hörde i ”Who Will Comfort Me”.

Dagens Thore Skogman-låt var heller inte en av de vanligaste, men ledbokstäverna antydde vilket ord som söktes, och mycket riktigt är låttiteln ”En evig sång”.

Vid min ålder får man då och då påminnelser om att kroppen inte är evig, men när det gäller den äldre musiken i krysset har man ju ändå glädje av att ha levt länge.

Så visst minns jag ”Jag vill vara din, Margareta” från Svensktoppen 1976 med Sten & Stanley – jag blev inte ett dugg förvillad av att hon i den finska version vi fick höra i dag kallades för Marja-Leena.

Och Gunnar Wiklund har jag ju hört oändligt många gånger i ”Vi ska gå hand i hand”.

Gullan Bornemark var poppis när vår Anna var liten, så visst har jag, minst lika många gånger, hört hennes moralistiska ”Sudda, sudda bort din sura min”, med buskapet att man inte ska vara sur.

Samma Anna och senare hennes syskon har alla hört Babar som godnattsaga. Filmerna om honom kom först i TV, men numera finns han också i vår växande barnfilmhylla här i Öregrund – barnbarnen måste ju ha något att göra även regniga dagar.

Någon ”Evil Woman” har jag inte i huset och skulle inte vilja ha heller. Det gäller även låten med E.L.O.. Electric Light Orchestra har gjort bättre låtar.

Några Babushki har vi inte heller – våra är döda. Men Buranovskiye Babushki lyssnade jag gärna på i Eurovision Song Contest. De framförde för övrigt sin ”Party For Everybody” delvis på udmurtiska, avlägset släkt med mitt barndomsspråk estniska. I Eurovision Song Contest representerade de dock Ryssland.

I en av de svenska uttagningsomgångarna framförde Ola Svensson sin ”Unstoppable”. Men det var den inte.

Åter igen blev det mycket film i Melodikrysset.

Bo Widerbergs ”Elvira Madigan” från 1967 har varit med tidigare i krysset, men för all del: musiken, signerad Wolfgang Amadeus Mozart, var värd att lyssna på den här gången också. Läs gärna vad jag tyckte ovan under Kulturspegeln, Film.

Också ”Gabriellas sång” – som här skulle ge namnet Gabriella – med Helen Sjöholm i Kay Pollaks ”Så som i himmelen” har förekommit tidigare i krysset. Själv såg jag den på bio när den kom 2004.

Federico Fellinis ”La dolce vita” (1960), som utspelar sig i Rom och har Anita Ekberg i en av rollerna, kan man också läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Film. Här låg Eldemans upprepning i att han åter igen spelade filmmusik, signerad Nino Rota.

Också ”Jag vet ett litet hotell” med musik av Jules Sylvain skrevs för en film, ”Juninatten” (1940) med Ingrid Bergman i huvudrollen.

Fast nu är de ljusa juninätterna redan avlägsna. Augustimörkret har lagt sig över vår lantliga boning.

Men även augusti har sitt behag; i går kväll åt vi årets första kräftor.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 9 2012:

”1 person
1 st rödingfilé
Bulgursallad
50 g bulgur
1 st röd paprika
1 st rödlök
1 st salladslök

Gör så här
Börja med att koka bulgaren i saltat vatten i 10 min och tillsätt gurkmeja så den får lite färg.”

TV3.SE

”Jag slog ena känt i en stubbe som på kvällen började svälla och värka.”

Dagens Nyheter

Sommar i P1 med Amanda Svensson

Amanda Svensson har redan med sina två första romaner, ”Hey Dolly” och ”Välkommen till den här världen”, etablerat sig som en skönlitterär författare att räkna med.

Hennes far, Per Svensson, tidigare bland annat kulturchef på Expressen, har troget tjänat bonnierpressen, men hon valde, klokt nog, att i stället uppvakta Norstedts med sitt förstlingsverk, och där har hon blivit kvar.

I dag gjorde hon ett ganska ovanligt och annorlunda Sommar-program. Dess somriga sida handlade om sådant som när hon under familjens semester på franska atlantkusten skulle lära sig surfa, och också i övrigt handlade hennes Sommar-program om kvinnors/tjejers fysiska tillkortakommanden när det kommer till att tävla med män och deras styrka.

Några mysiga minnen i sommarprogramanda innehöll hennes program över huvud taget inte. En mycket stor del av programmet handlade i stället om den fysiska smärta hennes kvinnokropp hade förorsakat henne. Frispråkigt berättade hon om en åkomma, vestibulit, som förvisso inte drabbar alla kvinnor men som för den skull inte är mindre smärtsam att hantera för de tjejer som drabbas av den.

Nå, till slut hade hon fått hjälp, och därefter hade hon, visserligen också i smärta men ändå i glädje, fött sitt första barn, en dotter.

Det här var ett djärvt, i meningen utmanande, program, och inte heller den musik hon spelade var insmickrande. Själv hittade jag egentligen bara en artist och låt jag gillade i det här programmet, Annika Norlin och Säkert med ”Honung”. Varken Per Gessle och Gyllene Tider eller, ännu mindre, Nirvana, är min bag, och det mesta hon spelade hade jag inte och fick inte heller något förhållande till.

Sommar i P1 med Lotta Schelin

Eftersom mitt intresse för fotboll (och all idrott) är lika med noll – och det gäller i lika mån manlig och kvinnlig – hade jag i dag stora svårigheter att ta mig igenom Sommar-programmet med Lotta Schelin. Naturligtvis förstår jag som anhängare till jämställdhet hennes upprördhet över den annorlunda och nedsättande behandling, som hon gav exempel på från framför allt Frankrike där hon nu är proffs, av kvinnliga fotbollsspelare, men mig lyckades hon ändå inte tända för fotbollen i sig. Och så mycket mer än fotboll innehöll ju inte hennes program.

Dess värre är jag heller inte fan till en av hennes andra passioner, att komma för sent.

Ofta brukar man i såna här fall kunna kompensera sig med musiken. Men den musik hon spelade var heller inte min musik. Med ett undantag: Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”.

I årets serie Sommar-program har jag noterat det höga antalet av dels invandrare, dels idrottsstjärnor. Inget ont om någondera kategorin – jag är ju själv för övrigt invandrare – men borde man inte i första hand välja Sommar-pratare som kan göra intressanta program med varierad och bra musik?

Intressant gangsterfilm av John Cassavetes

John Cassavetes (1929-1989) gjorde filmer som kunde synas höra hemma i fransk cinema verité, men den verklighet han skildrade var amerikansk, i fallet ”Mordet på en kinesisk bookmaker” (”The Killing of a Chinese Bookie”, 1976) dessutom som hämtad ur en amerikansk gangsterfilm.

Märkligt nog blev den här filmen en publik flopp och las snabbt ner på de amerikanska biograferna – då gick den bättre här i Europa; så småningom fick Cassavetes till och med igen större delen av de pengar han hade lagt ut på att göra filmen.

Pengar är för övrigt den drivande kraften i filmens handling. Nattklubbsägaren Cosmo Vitelli (Ben Gazzara) har som passion ett alltför vidlyftigt pokerspel, och när han en kväll ska fira att han just åter har kommit på grön kvist, åker han tillsammans med tre av tjejerna i sin lite porrartade stripshow, Margo, Rachel och Sherry, till ett casino för att fira och spela. Kvällen slutar med att Vitelli med $ 23.000 back ställs inför spelklubbsledningen och tvingas skriva under en ganska kortvarig kreditnota.

Vitelli kan förstås inte betala sen heller och tvingas därför av den maffiagren som äger spelklubben att göra något i gengäld för att slippa skulden: Han ska skjuta ledaren för den konkurrerande kinesiska maffian. Vitelli tycks först gå med på en sådan uppgörelse men återvänder i första vändan, efter en tur tillsammans med sina märkliga flickvänner till det som ser ut som Los Angeles’ Chinatown, med oförrättat ärende. Men den av allt att döma italienska maffian ger sig inte – han måste döda kinesen.

I de här delarna är filmen mycket spännande. Vitelli tar sig, utrustad med två skjutvapen, nattetid till kinesens luxuösa och välbevakade villa – den konkurrerande ligan, som har gett honom uppdraget, har med hjälp av en hantverkare försett honom med med nyckel, och vakhundarna bevekar han med mängder av hamburgare. En trappa upp i huset hittar han kinesen i ett vällustigt bassängbad med en ung dam.

Sen följer ett veritabelt blodbad, där Vitelli skjuter inte bara kinesledaren, en gammal man, utan också flera av hans vakter. Vitelli lyckas ändå undkomma.

De maffiosi som har gett honom uppdraget hade knappast räknat med att han skulle lyckas och är nu rädda för att spåren ska leda till dem. Vitelli måste därför elimineras.

Han lockas in i en fälla men har varit tillräckligt misstänksam för att komma beväpnad. Det blir alltså en ny eldstrid, den här gången i den övergivna industrilokal dit han har förts. Också den här gången lyckas han både döda och undkomma.

I filmens slutavsnitt är han tillbaka på sin skabbiga klubb, där det finns åtminstone nåon kvinna som han inte borde ha litat på. Showen där, som vi har sett scener ur förut, är lika sjaskig som den värld i övrigt han lever i.

I filmens slutscen står han ensam utanför på gatan, och det är ovisst vilket öde han kommer att gå till mötes – om han inte dess förinnan har ramlat omkull död på gatan på grund av sin skottskada.

Sommar i P1 med Ison Glasgow

Jag är inte helt främmande för hiphop och rap, men jag ska ärligt erkänna, att jag aldrig tidigare hade lyssnat på dagens Sommar-pratare, Ison Glasgow. Nu fick jag i alla fall höra honom och parhästen Fille i ”Fokuserad”. Och det mesta han spelade var helt nytt för mig. Men han spelade också plattor med artister av annat slag: Tracy Chapman, Sting, Johnny Cash, Nina Simone. Bäst i mina öron lät ”Did You Give the World Some Love Today Baby” med Doris Svensson med flera.

Om musikvalet ändå mest kändes adekvat med hänsyn till det han håller på med, var hans berättelse om sitt fortfarande mycket unga liv desto mer omskakande. Han är född i New York i ett område där man mest såg människor lika mörkhyade som han själv och hans mamma – berättade också om den närmast chockartade upplevelsen av att anlända till Sverige och plötsligt omges av nästan bara ljushyade människor. Skälet till att mamman tillsammans med honom flyttade till Stockholm var att hans far, en västindisk rastafari, fanns här. Återföreningen blev långt ifrån lycklig, mer våldsam i moderns än i hans eget fall. Men när fadern övergav dem för att åka hem till Västindien, kände han stor lättnad.

Livet i Stockholm blev för den skull, åtminstone inte försörjningsmässigt, enklare. Modern hade inget fast jobb, och de ambulerade, bostadslösa som de var, till att börja med mellan olika vänner. Men det fanns ju gränser, och även moderns stolthet satte sådana. Under långa perioder sov de ute, bland annat på parkbänkar. Under en period blev en teater på Söder i Stockholm räddningen: Modern uppträdde där, och eftersom hon därför hade nyckel dit, smög de sig på nätterna upp i ett kontorsutrymme för att sova där några timmar.

När det här sen tog slut, var det sonen som fick modern att svälja sin stolthet och be de sociala myndigheterna om hjälp. Och se, de fick bistånd med att få en lägenhet, visserligen omöblerad men Jehovas vittnen bistod med en begagnad soffa och fåtölj.

Där lyckades de hanka sig fram på de pengar modern fick in bland annat på städjobb.

Det märkliga är att Ison också dess förinnan hade lyckats gå i skolan, inte utan komplikationer – han hade till exempel aldrig pengar till utflykterna – men i alla fall. Fast så småningom hoppade han ändå av skolan, satsade på den osäkra försörjningskällan hiphopmusik – och lyckades till slut nå viss framgång.

Av pengarna han fick in la han i smyg undan en del, och till slut kunde han överraska mamman med att ge henne en flygbiljett till det som hon aldrig hade upphört att se som sitt egentliga hem och längta tillbaka till, New York.

En alldeles modern saga ur vår egen nutida värld, dessutom helt sann!

När Kokk lärde sig laga mat

Jag växte upp i ett, när det gällde könsroller, mycket traditionellt hem. Visserligen lät mig min mamma delta i julstädningen – jag fick torka ur bords- och byråklådor – och hur det nu kom sig, anlade jag i tonåren en egen rabatt där jag frösådde sommarblommor; dessutom plockade jag under mina långa promenader buketter med vildblommor som jag gav till min mamma.

Mamma var hemmafru och köket var hennes exklusiva revir. Pappa kunde knappt koka kaffe, och ingen, allra minst mamma, skulle ha kommit på idén att låta någon av de tre sönerna i huset göra något i köket.

När jag hösten 1959 kom till Uppsala, fick jag på grund av goda betyg och inga pengar från familjen i ryggen ett naturastipendium i form av matkuponger till en av de restauranger som serverade lunch och middag till studenter, i mitt fall Delmonico i hörnet Sysslomansgatan/Skolgatan. Med klok hushållning kunde man äta där veckans alla dagar. Själv kunde man då reducera sin egen matlagning till kaffekokning morgon och kväll plus att bre en macka.

Men det skulle komma perioder då jag inte hade det lika väl förspänt, också somrar då jag stannade kvar i Uppsala för att sommarjobba. Och då visade det sig förstås att det inte var lätt att få det lilla man hade i sin tunna börs att räcka till mat.

Så en dag beslöt jag mig för att försöka tillägna mig kokkonsten – att laga mat hemma måste ju vara billigare.

Alltså gick jag till kooperativa Forums husgerådsavdelning och kompletterade min kaffepanna med det jag ansåg måste finnas i ett kök: flat och djup tallrik, glas, bestick, kastrull, stekpanna och stekspade och kanske något mer. Och i bokhandelsdelen inhandlade jag två kokböcker.

Det här var en ganska stor investering med hänsyn till min magra kassa, men jag förutsatte att jag skulle kunna leva billigare på det här sättet.

När jag kom hem med alla mina nya köksattiraljer, var jag redan så hungrig att jag inte tyckte mig ha tid att lära mig laga mat genom att först läsa på i mina nya kokböcker. Så jag gick ner till Konsum, på den tiden i hörnet av Sysslomansgatan och Ringgatan, stegade fram till damerna i den manuella köttdisken och sa:

– Jag ska laga wienerschnitzel. Vad behöver jag?

Tanterna bakom disken höll på att skratta ihjäl sig, men de hjälpte mig till rätta.

Och så lagade jag om en stund mitt livs första middag, wienerschnitzel med kokt potatis.

Och lyckades faktiskt riktigt bra.

Birgitta gillar fortfarande min wienerschnitzel, men naturligtvis var det så att jag, när vi två flyttade ihop i mitten på sextiotalet, låg långt, mycket långt, efter henne när det gäller kokkonst – till bakgrundsbilden hör att hennes mamma var lanthushållslärae och förde över många av sina kunskaper till dottern redan i dennas tidiga år.

Men på sextiotalet var inte bara Birgitta utan också jag besjälad av årtiondets nya idéer om jämställdhet mellan kvinnor och män, så vi började tidigt i vår relation praktisera det vi praktiserar än i dag: man lagar maten varannan dag, och så diskar den som inte har lagat maten.

I början var jag mycket underlägsen henne vad gäller matlagningskonst, men hon hade tålamod med mig, och jag lärde mig steg för steg allt mer, en del av henne, en del genom kokböcker, en del genom trial and error.

Av naturliga skäl vill jag inte utfärda några betyg över den kokkska kokkonsten i dag, men jag törs väl ändå säga att den har gjort betydande framsteg.

Jag har till och med fått laga mat i både Aftonbladet och Expressen. Ett matreportage i en söndagsbilaga till Aftonbladet, där Birgita och jag lagar en bättre middag till ett gäng tjejvänner, finns till och med återpublicerad i en kokbok.