När Kokk lärde sig laga mat

14 augusti 2012 16:51 | Mat & dryck, Media, Politik | Kommentering avstängd

Jag växte upp i ett, när det gällde könsroller, mycket traditionellt hem. Visserligen lät mig min mamma delta i julstädningen – jag fick torka ur bords- och byråklådor – och hur det nu kom sig, anlade jag i tonåren en egen rabatt där jag frösådde sommarblommor; dessutom plockade jag under mina långa promenader buketter med vildblommor som jag gav till min mamma.

Mamma var hemmafru och köket var hennes exklusiva revir. Pappa kunde knappt koka kaffe, och ingen, allra minst mamma, skulle ha kommit på idén att låta någon av de tre sönerna i huset göra något i köket.

När jag hösten 1959 kom till Uppsala, fick jag på grund av goda betyg och inga pengar från familjen i ryggen ett naturastipendium i form av matkuponger till en av de restauranger som serverade lunch och middag till studenter, i mitt fall Delmonico i hörnet Sysslomansgatan/Skolgatan. Med klok hushållning kunde man äta där veckans alla dagar. Själv kunde man då reducera sin egen matlagning till kaffekokning morgon och kväll plus att bre en macka.

Men det skulle komma perioder då jag inte hade det lika väl förspänt, också somrar då jag stannade kvar i Uppsala för att sommarjobba. Och då visade det sig förstås att det inte var lätt att få det lilla man hade i sin tunna börs att räcka till mat.

Så en dag beslöt jag mig för att försöka tillägna mig kokkonsten – att laga mat hemma måste ju vara billigare.

Alltså gick jag till kooperativa Forums husgerådsavdelning och kompletterade min kaffepanna med det jag ansåg måste finnas i ett kök: flat och djup tallrik, glas, bestick, kastrull, stekpanna och stekspade och kanske något mer. Och i bokhandelsdelen inhandlade jag två kokböcker.

Det här var en ganska stor investering med hänsyn till min magra kassa, men jag förutsatte att jag skulle kunna leva billigare på det här sättet.

När jag kom hem med alla mina nya köksattiraljer, var jag redan så hungrig att jag inte tyckte mig ha tid att lära mig laga mat genom att först läsa på i mina nya kokböcker. Så jag gick ner till Konsum, på den tiden i hörnet av Sysslomansgatan och Ringgatan, stegade fram till damerna i den manuella köttdisken och sa:

– Jag ska laga wienerschnitzel. Vad behöver jag?

Tanterna bakom disken höll på att skratta ihjäl sig, men de hjälpte mig till rätta.

Och så lagade jag om en stund mitt livs första middag, wienerschnitzel med kokt potatis.

Och lyckades faktiskt riktigt bra.

Birgitta gillar fortfarande min wienerschnitzel, men naturligtvis var det så att jag, när vi två flyttade ihop i mitten på sextiotalet, låg långt, mycket långt, efter henne när det gäller kokkonst – till bakgrundsbilden hör att hennes mamma var lanthushållslärae och förde över många av sina kunskaper till dottern redan i dennas tidiga år.

Men på sextiotalet var inte bara Birgitta utan också jag besjälad av årtiondets nya idéer om jämställdhet mellan kvinnor och män, så vi började tidigt i vår relation praktisera det vi praktiserar än i dag: man lagar maten varannan dag, och så diskar den som inte har lagat maten.

I början var jag mycket underlägsen henne vad gäller matlagningskonst, men hon hade tålamod med mig, och jag lärde mig steg för steg allt mer, en del av henne, en del genom kokböcker, en del genom trial and error.

Av naturliga skäl vill jag inte utfärda några betyg över den kokkska kokkonsten i dag, men jag törs väl ändå säga att den har gjort betydande framsteg.

Jag har till och med fått laga mat i både Aftonbladet och Expressen. Ett matreportage i en söndagsbilaga till Aftonbladet, där Birgita och jag lagar en bättre middag till ett gäng tjejvänner, finns till och med återpublicerad i en kokbok.