Bröderna Marx från Sovjetunionen

26 april 2011 13:53 | Film, Politik | 9 kommentarer

Jag har sett ”Ninotchka”, Ernst Lubitschs film från 1939 med Greta Garbo i huvudrollen, flera gånger. Den här gången har jag sett om den på DVD.

Det här är en film där allt stämmer: Lubitschs eleganta regi, Garbos spel – det visar sig här att hon hade också en komisk talang, som växer genom att hon använder sig av ett återhållet spel – och så ett spirituellt manus, skrivet av bland andra Billy Wilder.

Till Paris anländer tre sovjetiska emissarier, som inte så lite påminner om bröderna Marx: Iranoff (Sig Ruman). Buljanoff (Felix Bressart) och Kopalski (Alexander Granach). Sovjetunionen är i stort behov av kapital, och deras uppdrag är att sälja en stor kollektion juveler, som de bär med sig i en resväska.

Eftersom de för förvaringen av juvelerna behöver ett stort kassaskåp, hamnar de i hotellets kungliga svit med ett dygnspris som får dem att fundera över hur de ska förklara denna extravaganta utgift för sina uppdragsgivare. Paris och livet på ett av stadens lyxhotell visar sig dock ha en nedbrytande effekt på deras kommunistiska moral, och snart beställer de upp både helflaskor champagne och cigarretter, det senare nog mest för de tre kurviga cigarrettflickornas skull.

Projektet med försäljningen av juvelerna går också snart i stå: I Paris finns nämligen juvelernas ursprungliga ägarinna, storhertiginnan Swana (Ina Claire), som med advokathjälp blockerar affären. Det kan komma att ta tid att få saken avgjord – men under tiden passar de sovjetiska bröderna Marx på att göra sig glada dagar.

Tålamodet tryter i Moskva, och till Paris utsänds nu en superkontrollör, Nina Ivanovna Jakushova (Greta Garbo), gemenligen kallad Ninotchka. Garbo spelar den här rollen med osviklig precision: i allt från klädsel och mimik till stålhård moral och absurda frågor om den för henne nya, kapitalistiska världen framträder hon som en mänsklig kommunistisk pansarkryssare.

Men även kvinnliga pansarkryssare kan drabbas av så oberäkneliga saker som kärlek.

Sin blivande kärlek stöter hon av en slump ihop med under en sightseeingtur till fots i avsikt att lära sig det mesta om Paris: greve Leon d’Algout (Melvyn Douglas), playboy men en charmerande karl. Vad hon inte till att börja med vet är att han är lejd att vara storhertiginnan Swanas verktyg i kampen om juvelerna – dessutom, får hon först så småningom veta, är greven också storhertiginnans älskare.

Nu är greven inte den illistige typ detta tycks peka mot. Han blir upp över öronen förälskad i Ninotchka och stoppar undan storhertiginnans inramade porträtt i en byrålåda.

”Ninotchka” handlar förvisso om oförenliga ideologier, men filmens kärna är de svårberäkneliga saker kärleken åstadkommer med oss människor. Greven börjar läsa Marx, inte bröderna utan Karl, och försöker tillämpa sina nyförvärvade jämlikhetsidéer på sin helt oförstående och allt mer förfärade betjänt.

Och Ninotchka förförs inte bara av greven utan också av Paris och den atmosfär och flärd staden bjuder på: en vacker hatt, modekläder, champagne.

Av champagnen, inmundigad på en restaurang dit också storhertiginnan anländer, blir hon milt talat plakat och måste därför av greven hemföras till hotellet, i vars säng hon faller i dvala.

Och så går det som det går: när hon vaknar nästa morgon, är juvelerna borta.

Både hon och hennes tre musketörer vet vad det betyder i stalintidens Sovjetunionen.

Så när storhertiginnan ringer med alla trumf på hand, är hon beredd att göra en smärtsam uppgörelse, som för hennes del innebär att hon flyger hem och lämnar greven åt storhertiginnan.

Nå, greven blir för den skull inte mindre begiven på Ninotchka. Han försöker, förgäves, få inresevisum till Sovjetunionen, och han skriver brev som, med hela texten censurtuschad, anländer till den förkrossade Ninotchka, nu i Moskva.

Skildringen av trettiotalets vardagsliv i Sovjetunionen görs här i komediform men är icke desto mindre träffande: trångboddheten med många boende i samma lägenhet, tystnaden som utbreder sig över samtalet när en på goda grunder misstänkt angivare kommer in i rummet, bristen på livsmedel, här illustrerad av hur hennes tre kumpaner från Paris kommer hem till Ninotchka med var sin dyrbarhet, ett ägg. Att ett av äggen har gått sönder i en kavajficka skildrar i komedins form det som naturligtvis på riktigt på den tiden i det samhället var en tragedi.

En öppning i denna svarta tillvaro erbjuds när Iranoff, Buljanoff och Kopalski sänds ut på ett nytt utlandsuppdrag, den här gången till Turkiet. Från Konstantinopel inkommer nu även den här gången rapporter om försummade plikter och ett tvivelaktigt leverne. Så den som stenhård betraktade Nina Ivanovna Jakushova utsänds ännu en gång för att bringa ordning i oredan.

Det visar sig att de andliga kusinerna till bröderna Marx den här gången har öppnat en icke oäven och därför välbesökt restaurang. Dessutom har de meddelat greve d’Algout vem som är i antågande.

Den här gången får han och Ninotchka varann, så slutet gott, allting gott.

Men nej, förresten. Innan filmen är till ända ser vi en av de tre avhoppade sovjetiska musketörerna demonstrera mot de båda andra, som har kastat ut honom ur krogägarkretsen.

Sådan är kapitalismen.

9 kommentarer

  1. Och i gamla sovjetstaten hade de tre ”musketörerna” hackat sten i Sibirien (i bästa fall). Sådan är socialismen …

    Comment by Jonny Disenfeldt — 2011 04 26 17:34 #

  2. Till Johnny Disendfeldt: Det framgår också av filmen. Sådan är kommunismen, borde du dock ha skrivit.

    Comment by Enn Kokk — 2011 04 26 20:10 #

  3. Tillägas kan att kommunism har ännu inte uppnåtts någonstans. Socialistiska partier har i allmänhet haft som långsiktigt mål dvs kommunism. SAP som andra socialdemokratiska partier har inte framhävt detta eftersom man var i motsättning till partier som benämndes sig kommunistiska. Betonade fredlig övergång till ett ickekapitalistiskt samhälle. Märkligt är att efter att realsocialismen gjort kaputt, i stället för att hösta in seger för den reformistiska vägen gjorde man också kaputt! Luften gick ur SAP. Wigforss betonade att efter att arbetarrörelsen vunnit den politiska demokratin gällde det att gå vidare för att vinna den ekonomiska demokratin. SAP gav slutgiltigt upp detta när löntagarfonderna led nederlag, enligt Olle Svenning i intervju i Proletären.
    So what now – social demokrati?

    Comment by Sixten Andréasson — 2011 04 26 23:45 #

  4. Det fattades i andra raden efter långsiktigt mål – ”det klasslösa samhället dvs kommunism”.

    Comment by Sixten Andréasson — 2011 04 26 23:48 #

  5. Till Sixten Andréasson: Även jag har läst Marx, faktiskt i original. Dock tycker jag att termen ”kommunism”, även i marxismens ursprungliga betydelse, har blivit oanvändbar efter den praktik Ernst Lubitsch skildrar, om än i komisk form.

    Comment by Enn Kokk — 2011 04 27 9:43 #

  6. Enn, det må så vara. Men jag tog upp det viktiga med hur går det med socialdemokratin (så hette ju alla partier för arbetarrölsen för hundra år sen, även det ryska)i nutid och framtid. Jag har också sett filmen, två gånger tror jag. Men det var fel av mig. Denna tråd var avsedd att handla om Lubitschs film.

    Comment by Sixten Andréasson — 2011 04 27 13:48 #

  7. Till Sixten Andréasson: Nu handlar ju Lubitschs film, om än i komedins form, om en historisk erfarenhet som kastar sin skugga också över dagens verklighet och vokabulär, så jag har ingenting mot den här tanketråden.

    Men du har förstås rätt i att en diskussion om den nutida socialdemokratins tankevärld och framtid också behöver diskuteras. Fast det får väl – här – bli i anslutning till någon text om detta, som jag kanske kan åstadkomma någon gång framöver.

    Comment by Enn Kokk — 2011 04 27 18:50 #

  8. Tack för filmtipset får man väl säga. Den här filmen ska jag hålla utkik efter fortsättningsvis.

    En rolig detalj med liknelsen mellan de tre emissarierna och bröderna Marx är att Sig Ruman faktiskt var med i flera av Marx-filmerna: Galakväll på operan, En dag på kapplöpningarna och En natt i Casablanca.

    Jag måste dock rätta dig på en punkt. När jag letade rätt på mer information om filmen så konstaterade jag att Bela Lugosi inte är en av emissarierna – Razinin ska enligt uppgifterna jag hittade bara vara med några minuter på slutet. Den tredje emissarien är istället Kopalski, spelad av Alexander Granach.

    Comment by Lars Eriksson — 2011 04 30 12:02 #

  9. Till Lars Eriksson: Tack för påpekandet – jag ska rätta!

    Comment by Enn Kokk — 2011 04 30 12:21 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^