Melodikrysset nummer 10 2011

Ska Anders Eldeman sätta mig riktigt på det hala, bör han spela artister som har förekommit i Idol. Det är ett program jag aldrig någonsin har tittat på. Således är Idol-vinnaren från 2010, Jay Smith, han som sjöng Madonnas ”Like a Prayer”, helt okänd för mig. Att jag lyckades lösa det här (med hjälp av Google) är mer tur än skicklighet.

”Blue Spanish Eyes” kände jag däremot igen, och eftersom sångarens förnamn rimligen måste bli Al, googlade jag fram att han heter Al Martino.

Lite lättare var den inledande frågan, eftersom Eldeman här använde sig av sin vanliga återbruksmetod: Pink (Alecia Moore) har vi hört förut. ”So What” hette låten med ”na-na-na-na-na-na-na”.

Och Roy Orbison, i dag med ”In Dreams”, var väl heller inte så svår.

Melodifestivalaktuelle Christer Björkman fick bidra med sitt eget bidrag 1992, ”Imorgon är en annan dag”. Till krysset efterlystes andra och tredje ordet i titeln, vilket förvirrade mig lite. I likhet med många andra särskriver jag nämligen ”i morgon”. Och när jag kollar i Lars Gurells ”Svensktoppen i våra hjärtan” – låten låg nämligen på Svensktoppen 1992 – ser jag att låttitelns första ord särskrivs även där: ”I morgon är en annan dag”.

För övrigt vimlade det av svensktoppslåtar i dag.

”När inga ord räcker till” låg på Svensktoppen 1980 med Björn Skifs & Blåblus. I det här fallet hade jag länge svårt att få svaret bekräftat, eftersom jag mindes titeln lite fel (”När inte ord räcker till”).

Dansband är inte riktigt mitt gebit, men Vikingarna har jag ju lyssnat på åtminstone på Svensktoppen. Deras ”Till mitt eget Blue Hawaii” låg där 1989.

Och Agnetha Fältskogs ”Tack för en underbar, vanlig dag” låg på den här listan så tidigt som 1976.

Två svenska klassiker spelades i dagens kryss, dock inte med originalartisterna.

Magnus Uggla sjöng Karl Gerhard-kupletten ”Kan du tänka dig honom utan hår? Jag kan det inte”.

Och veckans Taube, ”Nocturne” (”Sov på min arm”), sjöngs inte av Evert Taube utan av Mia Skäringer.

Klassiker, fast inte svensk och ännu äldre, är också Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr” från 1881.

Av veckans två djurfrågor hade jag lite svårigheter med den andra, vars svar skulle bli haj. Jag har nämligen aldrig sett ”Hajen” (och inte dess uppföljare heller).

Däremot kände jag omedelbart igen ”Igelkottaskinnet”, som här skulle ge igelkott. Vill du läsa vistexten, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

PS Jag glömde ju filmregissören, Alfred Hitchcock.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Jazz möter klassiskt

Åter en kväll i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester i Musikens hus, och som så ofta startade jag och Birgitta med middag på restaurang.

Vädret var blött och ruskigt, så vi stannade för att gå på Brasserie Höganäs som ligger snett över gatan från Konserthuset sett. I restaurangen blev det ganska snart mycket folk, vilket möjligen förklarar att det tog sin tid att få in vår mixed grill, som för övrigt var helt all right. All right var däremot inte den våta, möjligen nyligen tvättade bordduken.

I Konserthuset hade för kvällen Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi förstärkts med Trio X – Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekberg, trummor – en jazzensemble som vi tidigare har hört tillsammans med OD, och så jazztrumpetaren Anders Bergcrantz. Av detta kan man sluta sig till att kvällens konsert avvek en smula från Kammarorkesterns sedvanliga repertoar. En spännande konsert blev det, kan jag intyga.

Tonen, med sina stilbrytningar, anslogs redan i kvällens första nummer, som också det var ett slags mixed grill: Trio X startade med Leonard Cohens välkända – jag har den på flera skivinspelningar med Cohen – ”Take This Waltz”, här i ett lite jazzigare arrangemang, men så föll Kammarorkestern in med en helt annan valsmelodi, ”Wienerblut” av Johann Strauss den yngre.

Fast egentligen var nästa nummer ännu mer spännande: ”The Painter”, som Anna-Lena Laurin, född 1962, år 2009 skrev med Vincent van Gogh som inspiratör. Också här möts orkestermusik av mer traditionellt slag och jazz. Den här gången är helheten, med dess medvetna blandning av jazz och seriös musik – jag tvekar att använda den senare benämningen, eftersom ju också jazzen är en seriös musikgenre – ännu mer raffinerad. Att döma av de applåder både solisten/trumpetaren Anders Bergcrantz och kompositören Anna-Lena Laurin fick, gillade publiken i hög grad både greppet och framförandet. Så gjorde även vi.

Efter pausen återkom Kammarorkestern i sin mer traditionella sammansättning, men inte heller i den här delen av konserten var de stycken man hade valt att spela utpräglat traditionella.

Först fick vi höra ”Symfoni nummer 9 i Ess dur”, opus 70, som Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) skrev år 1945. Med tanke på att den skrevs i krigsslutet, med dess nära minnen av mänsklig och materiell destruktion, är den förbluffande ljus, nästan med gjädje i sitt tonspråk.

Konserten avslutades med mer vals, Maurice Ravels (1875-1937) orkesterstycke ”La valse” från 1920 – Ravel lär till och med från början ha planerat den som ett slags musikalisk hyllning till Johann Strauss den yngre, vilket sedan – med det nyss avslutade första världskriget som bakgrund – inte blev möjligt.

I stället föresatte sig Ravel att ge det här verket karaktären av balettmusik. Det har i och för sig använts som balettmusik, men eftersom till exempel första satsen har ett tempo som åtminstone jag inte riktigt förknippar med balett, tycker jag det är begripligt, att ”La valse” i huvudsak har kommit att framföras som orkestermusik.

Sammantaget blev det här en både spännande och omväxlande konsertkväll.

Arvet efter Olof Palme

I går var jag alltså i Eskilstuna, i Munktell Science Park, för ett samtal inför stor publik om Olof Palme. Övriga medverkande i ett ganska fritt samtal om Olof Palmes liv och politiska gärning, med Stig Hansén som påläst samtalsledare, var Henrik Berggren och Göran Greider, båda aktuella med var sin bok om Olof Palme. Jag har förstås läst de båda andra inledarnas böcker (och många andra i genren – kolla själva under Kulturspegeln, Politik) men har också ett försteg framför de båda andra: Jag träffade Palme tidigt och arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, under hela palmeeran, var bland annat huvudsekreterare i den av Palme ledda programkommissionen inför 1975 års programrevision. De här kunskaperna bidrog jag också med i vårt samtal.

Folket och Eskilstuna-Kuriren har båda i dag jättestora artiklar – bilder och text – om vårt palmeseminarium. Eskilstuna-Kurirens artikel finns inte allmänt tillgänglig på nätet, men Folkets artikel ”Han var både visionär och moralist”, över nästan ett helt uppslag, kan du hitta här.

Naturligtvis innehöll samtalet, utan att bli kontrafaktiskt, också reflektioner över vad i arvet efter Olof Palme som lever – eller borde leva – även i dag. Att döma av applåder och kommentarer från de många som kom fram efteråt blev det här ett uppskattat möte, kanske också en liten push för att återupprätta socialdemokratins lite vacklande självförtroende.

När vi efteråt blev bjudna på en sen middag, där jag satt bredvid en av arrangörerna, min estnsike landsman Alar Kuutmann, kom vi också allihop mycket snart att, sins emellan och med de lokala ABF-företrädarna, diskutera socialdemokratins då ännu inte lösta partiledarfråga.

När jag kom hem till Uppsala i dag, var den frågan avgjord, på ett bra sätt tycker jag. Både den nye partiordföranden, Håkan Juholt, och den nya partisekreteraren, Carin Jämtin, hör hemma i den partitradition, som vi förknippar med Olof Palme.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 3 2011:

”Grisen kan ha slaktats levande”

Rubrik i GT.SE

”På onsdag avgörs spritstafetten.”

DN.SE om sprintstafetten i skid-VM

”-Kol, morötter, potatis och mycket kött äter vi i Polen och så äter vi sallad till allt, säger hon och hackar raskt ner kolsallad, paprika, gurka och majs i en skål.”

Polskan Edyta enligt Blekinge Läns Tidning

”USA rättar mun efter magsäck”

Metro om det amerikanska budgetunderskottet

”Urskiljningslöst våld mot Libyens demonstranter”

Rubrik i Upsala Nya Tidning

Palme sedd med Greiders ögon

”Ingen kommer undan politiken” sjöng Marie Bergman 1976 (Ola Magnell fritt efter Kate & Anna McCarrigle). Den här låten sjunger i mitt huvud, när jag börjar läsa Göran Greiders ”Ingen kommer undan Olof Palme” (Ordfront, 2011).

Greiders bok är indelad i fyra kapitel med namn efter tre gator Olof Palme bodde på och så gatan han mördades på: Östermalmsgatan, Tornedalsgatan, Västerlånggatan och Sveavägen. Av detta kan man förstå att också Greiders bok innehåller biografiska inslag. men i motsats till Henrik Berggrens och Kjell Östbergs böcker har ”Ingen kommer undan Olof Palme” inte ambitionen att vara en palmebiografi i mer strikt mening. I de biografiska delarna, för de finns där, lutar sig Greider också, om än kritiskt prövande, mot de nämnda författarnas plus några andras böcker; Greider är mycket uppskattande mot framför allt Peter Antman.

Men även om Greider inte bidrar med egen källforskning – hans besök på de nämnda adresserna har också de mer syftet att ge boken ett slags litterär dramaturgi – är hans bok oerhört intressant, i vissa stycken briljant. Spotlighten riktas i detta drama i fyra akter dels mot bärande element i Olof Palmes liv och politiska utveckling, dels mot det som utmärkte Olof Palmes politiska gärning – och det i denna som utmanade en fientligt sinnad borgerlighet.

Det finns reflektioner i Greiders bok som jag finner oerhört politiskt intressanta, till exempel att rörelsen är det politiska budskapet och Palmes politiska radikalism alltså ska ses i ljuset av strömningar som var starka i den tidens arbetarrörelse.

Men i en sådan fråga, löntagarfondsfrågan, var Olof Plame uppenbart inte lycklig över den ståndpunkt framför allt fackföreningsrörelsen hade kommit att inta; han stretade som bekant emot. Eftersom det inte finns några bärande skäl att tro att hans skepsis hade något att göra med vakstslående om kapitalisterna, finns det skäl att – mer än Greider gör – fundera över hur Palme tänkte i de här frågorna. Man skulle ju kanske kunna tro att Palmes skepsis hade något att göra med det faktum att fondsocialismen hade starka drag av syndikalism över sig, men varken det eller teorin att Palme möjligen egentligen inte ville rubba kapitalets makt utgör några riktigt sannolika förklaringar.

Palme var visserligen inte heller någon anhängare av statligt ägande i mycket stor skala, även om han faktiskt var för mer statligt ägande i produktionslivet. (Och i kommuner och landsting såg verksamheter inom skola, vård och omsorg som naturliga, samhällsdrivna monopol.)

Men produktionslivet oavsett ägarform (företag oftast drivna i privat men i växande utsträckning också i starlig, kommunal, folkrörelseägd eller kooperativ regi) skulle enligt det partiprogram från 1975, som inte heller Göran Greider verkar ha läst, i huvudsak verka på en marknad, vars frihet dock skulle begränsas på tre olika sätt:

* Planmässig hushållning under medborgarnas kontroll.

Denna planmässiga hushållning skulle som mål bland annat ha
att skapa arbete åt alla
att rättvist fördela produktionens resultat
att inrikta produktionen så att medborgarnas väsentliga behov tillgodoses
en ansvarsmedveten hushållning med råvaror och energi
en stabil och långsiktig tillgång till energi
en god yttre miljö och
en kamp mot inflationen.

Allt det här handlar om att begränsa marknadens frihet med hjälp av lagar och politiska beslut.

Men där utöver skulle demokratin vidgas på ytterligare två sätt:

* Medbestämmande för löntagarna,

en maktförskjutning som skulle åstadkommas genom en kombination av ramlagstiftning och fackliga förhandlingar. Det är i skenet av den här programpunkten man ska se sjuttiotalets många åtgärder för att demokratisera arbetslivet.

Den tredje och sista vägen för att lägga Sverige i hela folkets händer var

Inflytande för konsumenterna.

Även i det här fallet tänkte man sig en kombination av reglerande lagstiftning och påverkan genom konsumenternas egna organisationer, främst konsumentkooperationen och bostadskooperationen.

Greider tror också att Palme inte var särskilt intresserad av miljöfrågor. Att detta inte är korrekt framgår redan av några punkter som citeras ovan. De här punkterna utvecklas i programtexten, och även i punktprogrammet finns ett särskilt och ganska utförligt avsnitt om miljö. Jag rekommenderar 1975 års partiprogram för vidare läsning.

Men således: även om Göran Greider inte är fullständigt informerad på alla punkter, ger hans bok en mycket intressant och i de flesta avseenden träffsäker bild av epoken Olof Palme.

Om Olof Palme och hans tid

Henrik Berggrens biografi över Olof Palme ”Underbara dagar framför oss” (Norstedts, 2010) är en tegelsten på över 700 sidor. För den skull är den inte tungläst – Henrik Berggren skriver journalistiskt lätt, ofta rent av elegant.

Trots bokens omfång önskar man att den hade varit ännu lite längre: den borde ha försetts med noter, som ledde till källförteckningen (som alltså finns). Nu hänger de ganska många citaten lite i luften, går inte heller att kontrollera. Det där med att återge citat rätt – och tolka källor rätt – är ju en särskild konst i vetenskapliga avhandlingar, och Berggrens bok ligger i många avseenden en sådan nära. Jag har i den här boken faktiskt hittat något litet citatfel och något litet faktafel, men det rör sig i dessa fall om bagatelleroch jag anför dem inte för att sänka värdet av Berggrens bok utan just för att inskärpa vikten av en notapparat. Nu får man i slutet av boken nöja sig med korta, översiktliga referenser till skriftliga och andra källor, också där utan sidhänvisning.

Berggrens bok är samtidigt – det är den andra sidan av saken – flyhänt skriven, därmed också njutbar i en mer litterär mening, Han gör bakgrundsmålningar där många av detaljerna bidrar till att läsare i min ålder och med min speciella bakgrund i politiken lättare minns tiden, dess strider och stämningar. Dock är det förstås även här så att en del av de här detaljerna har ganska lite att göra med just fenomenet Palme. Men jag är alltså övervägande positiv till att man på det här sättet återskapar minnet av den tid som flytt. Det faktum att Berggren också är förtrogen med tidens kulturella stämningar och deras litterära uttryck gör inte boken sämre.

I ett viktigt avseende fördjupar Berggrens biografi bilden av Olof Palme, nämligen i fråga om hans familjebakgrund och väg till socialdemokratin. Det som efter läsningen av Berggrens biografi står helt klart är att Olof Palme inte valde politisk hemhörighet som ett led i en personlig karriär – hans väg från en högborgerlig till en socialdemokratisk, så småningom allt mer radikal socialdemokratisk hållning var naturligtvis långt ifrån naturgiven men framstår ändå i Berggrens analys som ganska logisk.

Jag har träffat Berggren helt kort och känner honom alltså inte närmare. Av det jag har läst av honom i Dagens Nyheter, bland annat på ledarsidan, förstår jag att han i dag närmast är vänsterliberal – men jag hörde också nyligen att han i sin ungdom har tillhört den maoistiska vänstern. Det är ingen tvekan om att han under arbetet med den här biografin har tagit dess föremål till sitt hjärta, men hans egen nuvarande politiska position har måhända förlett honom att i alltför stor utsträckning se Palme som en vänsterliberal själsfrände. Och visst kan man i vissa frågor – det internationella engagemanget, jämställdhetsfrågorna, antikommunismen – se saken så, men det är samtidigt att reducera bilden av Palme.

Inte så att Berggren inte nämner till exempel 1970-talets arbetslivsreformer – det gör han, om än alltför kort. Men den irikespolitiska delen av palmeepokens socialdemokratiska agenda, med undantag då för den uppslitande striden om löntagarfonderna, sammantaget allt det där som fick fackföreningsrörelsen att brinna för socialdemokratin, verkar inte riktigt ha fångat hans intresse. Jag tänker nu på sådant som de många socialpolitiska reformerna och de strävanden att skapa mer jämlikhet som utgick från SAPs och LOs av Alva Myrdal ledda jämlikhetgrupp.

När jag kollar Berggreens källförteckning, ser jag också luckor som kan förklara det här. Jämlikhetgruppens båda rapporter finns inte med, inte heller 1975 års partiprogram med dess starka plädering för demokratisk socialism. (Det här programmets mer pluralistiska sätt att angripa maktstrukturerna i näringslivet gör det för övrigt mycket lättare att förstå Palmes tvekan inför det mer endimensionella löntagarfonsförslaget.) Och vad som är ännu värre är att Berggren i sin källförteckning inte har med VU- och partistyrelseprotokollen, vars stående, inledande punkt på dagordningen, ”Det politiska läget”, alltid startar med partiordförandens reflektioner över det aktuella politiska skeendet, i Sverige så väl som internationellt. De här protokollen är tillgängliga för forskare och författare med en tjugoårsspärr, så hela palmeepoken hade funnits tillgänglig för Berggren på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, om han alltså hade velat.

Avslutningsvis: trots dessa kritiska anmärkningar vill jag betona, att Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss” drar fram mycket av värde för den samlade bilden av Olof Palme.

Stor valframgång för de estniska socialdemokraterna

Det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) kommer att fortsätta att leda den estniska regeringen: partiet fick 28,6 procent och 33 mandat (mot 27,8 procent och 31 mandat 2007). Sannolikt får det fortsatt stöd av den konservativa valkoalitionen Isamaa ja Res Publika liit (Fäderneslandet och Res Publika), som fick 20,5 procent och 23 mandat (17,5 procent och 19 mandat 2007). Tillsammans får de majoritet i det estniska parlamentet.

Valets stora förlorare är det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet), som förr tävlade med Reformierakond om att vara största parti men nu är nere på 23,3 procent och 26 mandat (26,1 procent och 29 mandat 2007). Partiets ledare, Edgar Savisaar, har i valrörelsen inte kunnat värja sig mot anklagelser om att ha tagit emot stöd från Ryssland, och då hjälper det inte att hans parti fortfarande är stort bland Estlands ryssar.

För valets skräll står dock Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond. SDE får ett nästan fördubblat antal mandat, 19 (mot 9 2007), i röster 17,1 procent (mot 10,6 2007). Uppenbarligen har partiets nye ledare, Sven Mikser, gått hem hos väljarna, så också partiets löften till barnfamiljerna i dessa kristider.

Mikser var förr, liksom några andra av socialdemokraternas ledande personer, riksdagsledamot för Keskerakond, och det är inte osannolikt att SDE nu har börjat göra inbrytningar i Centerpartiets väljarkår. En gallup före valet visade till exempel att Socialdemokraterna nu är näst största parti bland Estlands ryssar.

Krossat i valet blev resterna av landsbygdspartiet Rahvaliit (Folkunionen), som bara fick 2,8 procent och 0 mandat. Rahvaliit, som framför allt var de gamla kolchosböndernas parti, är ett mitten-vänsterparti, som Socialdemokraterna länge förde sammanslagningssamtal med. När en majoritet på Rahvaliits kongress sa nej till samgående, lämnade stora delar av partiets ledning och riksdagsgrupp sitt gamla parti och anslöt sig till Socialdemokraterna, och det här är med all sannolikhet en av förklaringarna till SDEs stora valframgång. Rahvaliit finns förstås kvar ute på landsbygden och kommer kanske att fortleva ännu en tid och bli representerat i kommunalvalen, men det skulle heller inte förvåna om överströmningen till Socialdemokraterna fortsätter.

Ut ur parlamentet åkte också Estlands gröna, Rohelised, som den här gången fick 3,8 procent.

Med blott fyra partier i riksdagen, Riigikogu, måste man säga att det estniska parlamentet har en mycket stabil sammansättning.

Intresset riktas nu närmast mot vad som ska hända med Keskerakond, Centerpartiet. Redan har det funnits mediaspekulationer om att partiets nestor, den förre folkfrontsledaren Edgar Savisaar ska tvingas lämna ledarskapet för det parti han har byggt upp. Vad som i så fall sker med partiet är svårt att sia om. Om det inte får någon ny ledare med tillräcklig karisma, skulle det inte förvåna mig om överströmningen till Socialdemokraterna fortsatte. Det naturliga vore ju också om SDE blev det dominerande vänster-centerpartiet även i Estland.

Olof Lagercrantz

Dagens Nyheter hyllar, 100 år efter hans födelse, i kulturdelen sin förre kulturchef och chefredaktör Olof Lagercrantz (1911-2002).

Naturligtvis fanns det frågor där man kan ifrågasätta hans ställningstaganden. Men få – utom Lars Gustafsson – torde döma ut honom. Han var nästan alltid intressant att läsa, som kritiker, som författare, som samhällskommentator.

1976, medan vi fortfarande gick mot ett ovisst val, beslöt vi oss på Aktuellt i politiken (s) för att intervjua Olof Lagercrantz, bland annat om det politiska läget. Ulla Tengling skrev och Bo Elfving fotograferade; Lagercrantz fanns på tidningens omslag i nummer 12 med 12 augusti som utgivningsdatum.

Rubriken över artikeln sammanfattar väl Lagercrantz’ viktigaste budskap i intervjun: ”Näringsliv, press, regering… Överallt kommer borgarna att regera om de vinner!”

Det första Lagercrantz säger i den här intervjun är följande:

”Det betänkliga med en borgerlig regering, om vi nu får en sån till hösten, ligger i en alltför stor maktkoncentration hos de borgerliga. De kommer att dominera på en gång regeringsapparaten, näringslivet och pressen.

I dag föreligger en viss balans i samhället genom att arbetarrörelsen sitter i regeringsställning och tidningarna till övervägande del är borgerliga. Hur skall socialdemokraterna bära sig åt i oppositionsställning med en så svag press vid sin sida?”

Ändå var situationen för den socialdemokratiska pressen inte så svag som den är nu – då fanns till exemplet Arbetet kvar i Malmö som en både stor och inflytelserik tidning.

Olof Lagercrantz säger åtskilliga beska sanningar i den här intervjun och sticker heller inte under stol med att det då fortfarande aktuella ”kungabröllopet äcklar mig”.

Men det är ändå hans klarsynta analys av vad som händer när det uppstår en symbios mellan regering, näringsliv och media som det är värt att påminna om också i dag. Hur ska socialdemokratin, i dag då det bara finns rester kvar av den starka folkrörelse partiet ännu på den tiden var och då det inte finns mycket kvar av socialdemokratisk press, kunna besegra alliansen av borgerliga partiet som också stöds av näringslivet och den helt överväldigande delen av media?

* * *

Jag har ganska mycket ur Olof Lagercrantz’ produktion i bokhyllorna, både de som härbärgerar skönlitteratur och de som härbärgerar litteraturhistoria.

Men också i Lagercrantz’ fall var en av Ivar Öhmans Folket i Bild-antologier, ”Svensk poesi” (1954) min ingång till hans poesi.

Lagercrantz har själv valt ut dikterna, och han har hämtat samtliga ur sin tredje diktsamling, ”Dikter från mossen” (1943).

Jag väljer här att återge ett par dikter, som är exempel på ett par ganska olika sidor av hans poesi:

Min generation

Törnrosbuskarna blommade skärt när vi levde på jorden
spred över stenar och gräs röda blodets färg.
Överallt var det blod. Det klibbade vid våra händer.
Städerna sjönk i grus, havet och himmelen brann.
Mödrarna kastade de brinnande barnen i floden.
Natten var utan slut, dånande, giftig och het.
– Ingen höjde en hand men skulden växte och växte,
utan att veta vårt brott fällde vi själva vår dom.
Frälsaren vaknade ej. Han sov i sin gyllene krona.
Över hans stelnade drag dröjde ett leende kvar.
Vägen gick djupare in, och mörkret omslöt vår bana
tills vi nådde ditt land, bleka, förtrogna död.
Eviga stjärnor spred kring sorgsna pannor sitt skimmer.
Sommarens nyponblom föll ur din öppna hand.
Barn som i mörker och dimma går hem bröt vi upp ifrån livet,
smög från vår ångest och skuld lyckliga in i din famn.

Nu sveper…

Nu sveper nattens lätta flor
kring mossens björk och al
och uttern hugger snabba klor
i kräftans blanka skal.

En stjärna lyser till
och hjärtat tar ett språng
när spoven slungar ut sin drill
en sista, gäll och lång.

Melodikrysset nummer 9 2011

Andra kan ha funnit de frågor lätta som jag för min del fastnade med i dagens kryss.

Det måste till exempel ha varit en låt med Ace of Base vi hörde. Men dem hör jag bara tillfälligt på i radio – har inga skivor med dem – så vad var det i så fall de sjöng? Jag tar som vanligt fasta på en återkommande fras – den brukar vara titeln – men missuppfattar den lite. Fast sen hittar jag låten på nätet och kan lyssna av den. Och jo, det är ”All That She Wants” med Ace of Base.

En annan fråga hade jag ännu mer besvär med, låten med Västerås stads musikkår. Svaret skulle vara en årstid, och ledbokstäverna gav entydigt att det måste vara fråga om sommar. Men jag är ju en sån där envis jävel, så jag vill gärna också veta vad det var för låt som spelades. Om titeln är engelsk, borde den innehålla ”Summer”. Då kommer jag på att Anders Eldeman tidigare, 2007, har spelat ”Summer Nights” ur filmen ”Grease”, så kanske är det den. Men jag hade inte sett filmen då och har inte sett den nu heller. Någon som kan bekräfta eller dementera?

”Så mycke bättre” i TV 4 har jag heller aldrig sett, men plötsligt känner jag igen Lill-Babs’ röst, och så minns jag – från Aftonbladets nöjessidor, gissar jag – att jag har läst om att hon i det där TV-programmet har haft något slags samarbete med Petter (som jag för övrigt har på skiva).

Plura har jag också praktiskt taget allt av i min skivsamling, men vem var det som här sjöng hans ”Kärlekens tunga”? Ledbokstäverna leder mig fram till artistnamnet September – Petra Marklund googlar jag mig fram till att hon egentligen heter.

Och så det allra sista som beredde mig en smula huvudbry: Eva Dahlgren tycker jag är en bra artist, men något djupare intryck på mig gjorde uppenbarligen inte hennes bidrag i 1980 års melodifestival, ”Jag ger mig inte”.

Lättare hade jag det faktiskt med ”Tjacka cykel”, som framfördes av Gösta Engström och Sumpen Swingsters. Sumpen Swingsters har jag tidigare skrivit om, bland annat om att en av mina favoriter, barnboksförfattaren och serietecknaren Jan Lööf har spelat med dem. Jag publicerade själv Jan Lööfs serie ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var dess chefredaktör.

Politisk anknytning har jag också till en annan av dagens låtupphovsmän. I valrörelsen 1968 turnerade Thore Skogman med Sten Andersson, och för den här turnén skrev Thore en särskilt låt, ”Härliga värld”, som gavs ut av socialdemokratiska partiet på skiva. Fast här hörde vi hans ”Surströmmingspolkan”, som i krysset gav ordet surströmming.

Hasse och Tage blev ju så småningom besvikna på socialdemokratin, men de ställde faktiskt också upp för socialdemokraterna på den där tiden. Själv älskar jag dem högt och rent och har, med deras samtycke, döpt en egenredigerad bok efter deras ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Birgitta och jag har också gått på flera av deras revyer, bland annat hört ”Ett glas öl” i 88-öresrevyn 1971.

Förnämlig underhållning har också Galenskaparna bjudit på. Visserligen föredrar jag personligen mitt sommarhus i Öregrund framför rullande sommarviste, men deras ”Man ska ha husvagn” är en kul låt.

En annan underhållare, Povel Ramel, har jag sett live allt ifrån en tältrevy på läroverksplan i min dåtida skolstad Sundsvall – farsan blev förbannad på både mig och Povel, när jag, på grund av lång kö, missade att köpa en viktig motordel åt honom den där lördan – ända till hans väl sista turné; den föreställningen såg vi på Reginateatern i Uppsala, där Lasse Eriksson dog här om kvällen. Och visst minns jag Povels ”Var är tvålen?” där det till och med förekommer en rutig tvål.

Mycket underhållande är också australiern Rolf Harris – även han finns i våra skivhyllor – när han på svenska sjunger om Sven Green med sitt extra ben.

”Min hatt den har tre kanter” var väl ursprungligen inte tänkt som barnvisa, tror jag, men den minns jag att vi sjöng under min små- och folkskoletid.

”Lilla snigel, akta dig, annars tar jag dig!” har jag sjungit med mina egna barn.

Det som spelades ihop med den var däremot inte en barnvisa men handlade också om ett djur, en åsna. ”Donkey Serenade” skrevs 1937, mitt födelseår, av Rudolf Friml.

Det får mig, avslutningsvis, att tänka på valberedningen i mitt parti, som nu likt åsnan tycks vela mellan inte bara två utan en hel bunt hötappar.

Bara dom nu inte väljer en åsna!

Korta meningar

Jag föreslår att man upprättar en lång lista med kriterier för att få sitta i valberedningen.

* * *

Socialdemokraterna väntar på att få en partiledare, och väljarna känner partileda.

* * *

Om vi vill ha en riktigt framgångsrik ny partiledare, bör vi väl hämta honom från ett partidistrikt som var framgångsrikt i valet, till exempel Stockholms län?

* * *

Epoken Björklund tar väl slut den också, så vi skulle väl, för en nätt transfersumma, kunna sälja någon av våra partiledarkandidater från Stockholms län.