Jazz möter klassiskt

Åter en kväll i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester i Musikens hus, och som så ofta startade jag och Birgitta med middag på restaurang.

Vädret var blött och ruskigt, så vi stannade för att gå på Brasserie Höganäs som ligger snett över gatan från Konserthuset sett. I restaurangen blev det ganska snart mycket folk, vilket möjligen förklarar att det tog sin tid att få in vår mixed grill, som för övrigt var helt all right. All right var däremot inte den våta, möjligen nyligen tvättade bordduken.

I Konserthuset hade för kvällen Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi förstärkts med Trio X – Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekberg, trummor – en jazzensemble som vi tidigare har hört tillsammans med OD, och så jazztrumpetaren Anders Bergcrantz. Av detta kan man sluta sig till att kvällens konsert avvek en smula från Kammarorkesterns sedvanliga repertoar. En spännande konsert blev det, kan jag intyga.

Tonen, med sina stilbrytningar, anslogs redan i kvällens första nummer, som också det var ett slags mixed grill: Trio X startade med Leonard Cohens välkända – jag har den på flera skivinspelningar med Cohen – ”Take This Waltz”, här i ett lite jazzigare arrangemang, men så föll Kammarorkestern in med en helt annan valsmelodi, ”Wienerblut” av Johann Strauss den yngre.

Fast egentligen var nästa nummer ännu mer spännande: ”The Painter”, som Anna-Lena Laurin, född 1962, år 2009 skrev med Vincent van Gogh som inspiratör. Också här möts orkestermusik av mer traditionellt slag och jazz. Den här gången är helheten, med dess medvetna blandning av jazz och seriös musik – jag tvekar att använda den senare benämningen, eftersom ju också jazzen är en seriös musikgenre – ännu mer raffinerad. Att döma av de applåder både solisten/trumpetaren Anders Bergcrantz och kompositören Anna-Lena Laurin fick, gillade publiken i hög grad både greppet och framförandet. Så gjorde även vi.

Efter pausen återkom Kammarorkestern i sin mer traditionella sammansättning, men inte heller i den här delen av konserten var de stycken man hade valt att spela utpräglat traditionella.

Först fick vi höra ”Symfoni nummer 9 i Ess dur”, opus 70, som Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) skrev år 1945. Med tanke på att den skrevs i krigsslutet, med dess nära minnen av mänsklig och materiell destruktion, är den förbluffande ljus, nästan med gjädje i sitt tonspråk.

Konserten avslutades med mer vals, Maurice Ravels (1875-1937) orkesterstycke ”La valse” från 1920 – Ravel lär till och med från början ha planerat den som ett slags musikalisk hyllning till Johann Strauss den yngre, vilket sedan – med det nyss avslutade första världskriget som bakgrund – inte blev möjligt.

I stället föresatte sig Ravel att ge det här verket karaktären av balettmusik. Det har i och för sig använts som balettmusik, men eftersom till exempel första satsen har ett tempo som åtminstone jag inte riktigt förknippar med balett, tycker jag det är begripligt, att ”La valse” i huvudsak har kommit att framföras som orkestermusik.

Sammantaget blev det här en både spännande och omväxlande konsertkväll.