Palme sedd med Greiders ögon

9 mars 2011 10:22 | Politik | Kommentering avstängd

”Ingen kommer undan politiken” sjöng Marie Bergman 1976 (Ola Magnell fritt efter Kate & Anna McCarrigle). Den här låten sjunger i mitt huvud, när jag börjar läsa Göran Greiders ”Ingen kommer undan Olof Palme” (Ordfront, 2011).

Greiders bok är indelad i fyra kapitel med namn efter tre gator Olof Palme bodde på och så gatan han mördades på: Östermalmsgatan, Tornedalsgatan, Västerlånggatan och Sveavägen. Av detta kan man förstå att också Greiders bok innehåller biografiska inslag. men i motsats till Henrik Berggrens och Kjell Östbergs böcker har ”Ingen kommer undan Olof Palme” inte ambitionen att vara en palmebiografi i mer strikt mening. I de biografiska delarna, för de finns där, lutar sig Greider också, om än kritiskt prövande, mot de nämnda författarnas plus några andras böcker; Greider är mycket uppskattande mot framför allt Peter Antman.

Men även om Greider inte bidrar med egen källforskning – hans besök på de nämnda adresserna har också de mer syftet att ge boken ett slags litterär dramaturgi – är hans bok oerhört intressant, i vissa stycken briljant. Spotlighten riktas i detta drama i fyra akter dels mot bärande element i Olof Palmes liv och politiska utveckling, dels mot det som utmärkte Olof Palmes politiska gärning – och det i denna som utmanade en fientligt sinnad borgerlighet.

Det finns reflektioner i Greiders bok som jag finner oerhört politiskt intressanta, till exempel att rörelsen är det politiska budskapet och Palmes politiska radikalism alltså ska ses i ljuset av strömningar som var starka i den tidens arbetarrörelse.

Men i en sådan fråga, löntagarfondsfrågan, var Olof Plame uppenbart inte lycklig över den ståndpunkt framför allt fackföreningsrörelsen hade kommit att inta; han stretade som bekant emot. Eftersom det inte finns några bärande skäl att tro att hans skepsis hade något att göra med vakstslående om kapitalisterna, finns det skäl att – mer än Greider gör – fundera över hur Palme tänkte i de här frågorna. Man skulle ju kanske kunna tro att Palmes skepsis hade något att göra med det faktum att fondsocialismen hade starka drag av syndikalism över sig, men varken det eller teorin att Palme möjligen egentligen inte ville rubba kapitalets makt utgör några riktigt sannolika förklaringar.

Palme var visserligen inte heller någon anhängare av statligt ägande i mycket stor skala, även om han faktiskt var för mer statligt ägande i produktionslivet. (Och i kommuner och landsting såg verksamheter inom skola, vård och omsorg som naturliga, samhällsdrivna monopol.)

Men produktionslivet oavsett ägarform (företag oftast drivna i privat men i växande utsträckning också i starlig, kommunal, folkrörelseägd eller kooperativ regi) skulle enligt det partiprogram från 1975, som inte heller Göran Greider verkar ha läst, i huvudsak verka på en marknad, vars frihet dock skulle begränsas på tre olika sätt:

* Planmässig hushållning under medborgarnas kontroll.

Denna planmässiga hushållning skulle som mål bland annat ha
att skapa arbete åt alla
att rättvist fördela produktionens resultat
att inrikta produktionen så att medborgarnas väsentliga behov tillgodoses
en ansvarsmedveten hushållning med råvaror och energi
en stabil och långsiktig tillgång till energi
en god yttre miljö och
en kamp mot inflationen.

Allt det här handlar om att begränsa marknadens frihet med hjälp av lagar och politiska beslut.

Men där utöver skulle demokratin vidgas på ytterligare två sätt:

* Medbestämmande för löntagarna,

en maktförskjutning som skulle åstadkommas genom en kombination av ramlagstiftning och fackliga förhandlingar. Det är i skenet av den här programpunkten man ska se sjuttiotalets många åtgärder för att demokratisera arbetslivet.

Den tredje och sista vägen för att lägga Sverige i hela folkets händer var

Inflytande för konsumenterna.

Även i det här fallet tänkte man sig en kombination av reglerande lagstiftning och påverkan genom konsumenternas egna organisationer, främst konsumentkooperationen och bostadskooperationen.

Greider tror också att Palme inte var särskilt intresserad av miljöfrågor. Att detta inte är korrekt framgår redan av några punkter som citeras ovan. De här punkterna utvecklas i programtexten, och även i punktprogrammet finns ett särskilt och ganska utförligt avsnitt om miljö. Jag rekommenderar 1975 års partiprogram för vidare läsning.

Men således: även om Göran Greider inte är fullständigt informerad på alla punkter, ger hans bok en mycket intressant och i de flesta avseenden träffsäker bild av epoken Olof Palme.