Melodikrysset nummer 7 2011

19 februari 2011 12:00 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Melodikrysset började ovanligt lätt i dag, först med ”Rivers of Babylon” med tyska Boney M, sen med Bruce Springsteen och ”Born In the USA”.

Fast sen krånglade Anders Eldeman till det i onödan, tyckte jag. Det hade ju räckt med att spela ”Jag ber dig” med Magnus Carlson (mett ett s i efternamnet), men han spelade först också ”In My Galaxy” med Magnus Carlsson (med två s i efternamnet).

Annars var det mest beprövade grepp.

Vi hörde åter en melodifestivalare, ”One Love” som Carola 2008 sjöng tillsammans med Andreas Jonsson.

Och Svensktoppen fanns förstås också med. I dag hörde vi ”En dag” med Spotnicks, men när den 1989 var med på listan, sjöngs den av Tommy Nilsson.

Och så testade Eldeman oss som inte ser/lyssnar på Idol genom att spela ”All For Love” med E.M.D., som består av de före detta Idol-deltagarna Erik Segerstad, Mattias Andréasson och Danny Saucedo. Men man kan väl googla!

Mer bekant är jag med Evert Taube och hans värld, till exempel hans visa om den glade bagaren i San Remo som väl rimligen arbetade en hel del med deg.

OD, Orphei Drängar, är mig också välbekanta: vi går regelbundet på deras konserter, och eftersom hustrun är så kallad moster i OD, går vi då och då också på deras middagar, som utöver mat och dryck även de bjuder på sång. Behagligt var det i dag att få lyssna på en folkvisa om en behagligare årstid, ”Uti vår hage”.

Inga Gill känner vi väl inte främst som sångerska, men visst var det hon som sjöng ”Kom in i mitt liv”.

Hon var ju främst skådespelerska, och det för oss osökt över till en annan av dagens frågor. När Milos Forman 1984 gjorde sin mycket sevärda film ”Amadeus”, använde han sig naturligtvis av skådespelare – men jag tyckte att den på ett intressant sätt visade upp både Wolfgang Amadeus Mozarts liv och musikaliska verk.

”Three Blind Mice” – som här skulle ge ordet mus – sjöng vi på engelsklektionerna, när jag gick i realskola i Sundsvall.

Och den för oss vidare till det land, England, där den sång som nu återstår att redovisa utspelar sig: ”Streets of London”. Många minns den säkert också i Pierre Isacssons svenska version, ”Genom gatorna på Söder”, men det var nog Ralph McTells ganska mörka original Anders Eldeman tänkte på, när han ville få oss att associera till slum:

Streets of London

Text och musik: Ralph McTell, 1969

Have you seen the old man
In the closed-down market
Kicking up the paper,
with his worn out shoes?
In his eyes you see no pride
And held loosely at his side
Yesterday’s paper telling yesterday’s news

So how can you tell me you’re lonely,
And say for you that the sun don’t shine?
Let me take you by the hand and lead you through the streets of London
I’ll show you something to make you change your mind

Have you seen the old girl
Who walks the streets of London
Dirt in her hair and her clothes in rags?
She’s no time for talking,
She just keeps right on walking
Carrying her home in two carrier bags.

Chorus

In the all night cafe
At a quarter past eleven,
Same old man is sitting there on his own
Looking at the world
Over the rim of his tea-cup,
Each tea last an hour
Then he wanders home alone

Chorus

And have you seen the old man
Outside the seaman’s mission
Memory fading with
The medal ribbons that he wears.
In our winter city,
The rain cries a little pity
For one more forgotten hero
And a world that doesn’t care

Chorus

Akademibokhandeln blir riktig bokhandel igen

18 februari 2011 15:00 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

När jag i slutet av 1950-talet kom till Uppsala som student, var Lundequistska bokhandeln, Lundeq kallad, den stora och närmast självklara bokhandeln för både stans studenter och dess många universitetslärare och andra akademiker.

När Kooperativa förbundet, då redan ägare till en alert bokhandel i Forum-varuhuset, beslöt sig för att expandera inom bokhandelssektorn och bland annat förvärvade Akademibokhandeln, inköptes också Lundeq och flyttade in i Forum-komplexet, nu under namnet Akademibokhandeln/Lundeq.

Det intressanta var att stora delar av stans akademiker, många av dem profilerat borgerliga, förblev sin gamla bokhandel trogna. Det kunde man se till exempel i samband med det årliga utdelandet av Lundeq-priset.

De senaste åren har Akademibokhandeln, här i Uppsala alltså Akademibokhandeln/Lundeq, gjort sitt yttersta för att fördärva sitt goda rykte. Bokhandeln har stöpts om utan känsla för den kundkrets just Uppsala erbjuder. Bestsellerismen har florerat, medan smala titlar – jag talar här om både skönlitteratur och facklitteratur – som har sin givna publik just i en stad av Uppsalas karaktär, har försvunnit ur standardsortimentet. Det på detta sätt vunna utrymmet har använts till att med omslagen vända ut mot butiken locka bestsellerköparna.

Det har, tack och lov, funnits äldre, beläst och sakkunnig personal kvar i butiken, och de har gjort sitt bästa för att – ibland i smyg och mot givna order – ge speciell service åt gamla trogna kunder. Tack, säger jag till dem. Också KF borde tacka dem för att de på så sätt har räddat kvar åtminstone en del av de gamla boksynta kunderna.

Nu tycks KF, äntligen, ha kommit på att det där att försöka förvandla Akademibokhandeln till en enhetlig snabbköpskedja för bestsellers inte ens kommersiellt var någon bra idé. Kedjan har fått annan ledning, och den har kommit fram till att framgång även i bokhandelsbranschen kräver kundernas medverkan. Nu ska därför den lokala bokhandelsledningen få anpassa utbudet och servicen till kundernas behov och önskemål – läs mer om detta här.

Även Eva Swedenmark kommenterar på sin blogg.

Pressgrodor

17 februari 2011 12:55 | Citat | 3 kommentarer

hittade via Journalisten nummer 2 2011:

”Dragan fick en klubba rätt över tummen och fick skitont i baken av tummen.”

aftonbladet.se

Vänstervridning light

16 februari 2011 17:51 | Politik | 43 kommentarer

Jag har, på nätet, läst igenom den socialdemokratiska Kriskommissionens rapport ”Omstart för socialdemokratin”. Du kan själv ta del av den här.

Redan av formatet, 118 sidor, kan jag som gammal programskrivare ana, att det mer rör sig om en essäartad analys än om ett handlingsprogram. Det visar sig också stämma, även om texten här och var inrymmer riktningsangivelser, rent av förslag.

I de stora borgerliga drakarna i huvudstaden ser jag ledarsidesanalyser, som sätter vänsterstämpel på det här dokumentet, och för en gångs skull finns det skäl att instämma – dock rör det sig om en vänstervridning light.

Gott så i alla fall. Redan att partiets rörelse åt höger hejdas är bra. Att programtexten dessutom – och utöver närmast självklara krav som arbete åt alla – innehåller andra konkreta ställningstaganden, som bygger på klassisk socialdemokratisk samhällsanalys, är rent av uppfriskande att läsa, sådant som krav på statligt finansierade hyreslägenheter, särskilt åt ungdomar, stärkt arbetsrätt och höjda tak i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna.

Annat går åtminstone åt rätt håll; vinstuttag i skolan bör begränsas i lag.

Det är alltid en början, men för min del tror jag inte att det räcker med det. Det är bra att det här dokumentet slår fast ”ökad jämlikhet” som ett mål för socialdemokratin, men det är ju långt ifrån säkert att ett annat mål i samma mening i texten, ”större frihet för var och en”, bäst uppnås i just det friskolesystem som har växt fram.

Textavsnittet om skattetrycket är befriande i så måtto att man, med goda argument, visar att man inte kan utesluta att skatteökningar kan komma att behöva göras. De ska vägas mot behov, sägs det – men vem skulle vilja genomföra dem bara på rent djävulskap? Dock balanseras det här kravet med ett önskemål om en blocköverskridande överenskommelse om skattepolitiken. Inte heller jag har förstås något emot att man försöker nå en skatteöverenskommelse med något borgerligt mittenparti (om det nu finns något sådant kvar i sinnevärlden), men går inte det, kan vi ju faktiskt försöka nå en röd-grön överenskommelse.

Jag är, bland annat i egenskap av före detta huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission, väl bevandrad i mitt partis klassiska samhällsanalys och noterar därför med tillfredsställelse att en del av de klassiska sätten att analysera samhället och de grupper som bär upp det återkommer. Sålunda används begreppet klass flera gånger, och redan relativt tidigt i texten sägs det, att socialdemokratin tar sin utgångspunkt i sociala konflikter.

Klasstrukturen ser naturligtvis inte ut riktigt på samma sätt som den gjorde under industrialismens glansdagar – det inser även jag – men blotta ansatsen, att se att många av konflikterna även i dagens samhälle har sin rot i människornas uppgift och ställning i produktionslivet, känns som en välkommen återgång till det slags samhällsanalys, som en gång bidrog till att göra socialdemokratin till en ledande kraft i samhället.

Men märk väl, det räcker inte med att man som enskild, reflekterande individ ser detta. Som det står på ett ställe i rapporten: Varken marknaden eller individen kan på egen hand lösa de avgörande problem vi ställs inför.

För att lösa dem måste vi sluta oss samman och söka gemensamma lösningar.

Aftonbladet intervjuar mig om partiledarvalet

15 februari 2011 14:03 | Media, Politik | 3 kommentarer

I går blev jag uppringd av en reporter från Aftonbladet. Hennes ärende var att intervjua mig om sättet att välja ny socialdemokratisk partiledare. Om de båda sidorna av denna fråga pratade vi också: dels de utpekade kandidaternas ovilja (med Lena Sommestad som lysande undantag) att ens säga flaska, dels valberedningens utdragna procedur som ändå inte ändade i en kravprofil som sa tillräckligt mycket.

Reportern lovade, på eget initiativ, ringa igen och läsa upp det som lades i min mun men återkom aldrig, så jag trodde att det inte blev något – sånt har hänt förr i tidningsvärlden. Men i dagens Aftonbladet finns ändå en artikel, där också ett uttalande från min sida förekommer. Det jag säger är oförargligt, mot slutet en smula obegripligt.

Därför vill jag redovisa vad jag själv egentligen tycker i den här frågan.

Reportern försökte själv inledningsvis få mig att nappa på lösningen medlemsomröstning om ny partiledare. Jag är inte en fanatisk motståndare till en sådan lösning, som ju har prövats i vårt södra grannland Danmark, men jag ser också problem med den här metoden. Dels är startfältet lite för brett för att frågan skulle kunna avgöras genom en enkel medlemsomröstning. Dels tvivlar jag på att partimedlemmarna har tillräckliga kunskaper om de olika tänkbara kandidaternas kvalifikationer för uppdraget, inklusive deras personliga hållning i för partiet viktiga frågor. På Uppsala arbetarekommuns märkliga möte om partiledarfrågan här om sistens nämndes så många tänkbara kandidater, stt de skulle räcka för en hel partistyrelse, och av det faktum att samma partimedlem – det finns också sådana S-bloggare – ibland som alternativ lyckas föreslå kandidater med ganska olika politisk profil drar jag inte slutsatsen att vederbörande är schizofren utan att han eller hon helt enkelt inte har tillräcklig koll.

Det jag för min del – förgäves – försökte få fram genom Aftonbladet var att de som föreslås till posten som ny partiledare ungefär som Lena Sommestad borde svara på medias enkäter om deras inställning i olika profilfrågor. Oavsett vem av dem som slutligen blir just partiledare är de ju alla aktuella för platser i den socialdemokratiska partiledningen, och då vore det ju inte ur vägen om vi fick svart på vitt i fråga om vad de tycker i de frågor som bestämmer partiets kurs.

Några av dem som diskuteras försöker komma undan även den här frågan – som ju inte innebär att man därmed svarar ja eller nej på frågan om man vill bli partiledare – genom att hävda att ”jag tycker som partiet tycker”.

Det här är inte bara fegt utan också ett sätt att lägga ut dimridåer.

Jag vet att flera av dem som nu diskuteras som partiledarkandidater har olika politisk profil. Min mycket långa erafenhet av att arbeta i partiets topp säger mig också att det ingalunda är betydelselöst var partiledaren själv står politiskt.

Naturligtvis gäller kongressbeslut, men partiledaren sätter ändå sin personliga profil på tolkningar, genomförande och tyngdpunkter och bidrar på så sätt i mycket hög grad till hur partiet uppfattas.

Fackkunskap eller associationsförmåga?

15 februari 2011 12:11 | Media, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag har tidigare skrivit om hur jag ser på Aftonbladet Kryss & Quiz.

Med anledning av detta: Gudrun Petterssons Kryptiskt har på allra sista tiden inte innehållit några märkligheter. Bra! Och Anna HagbergsSvåra krysset” är fortfarande, vecka efter vecka, en trevlig utmaning.

Som flitig korsordslösare lägger jag förstås också märke till att olika krysskonstruktörer har olika egenheter. Jag väljer den här gången att jämföra P O CarlzénsKluriga korsordet” med Sarah KinmansTvetydigt”.

P O Carlzéns ”Kluriga korsordet” är något i dagens bildkryssvärld ganska ovanligt, ett hederligt gammaldags korsord med frågorna utskrivna vid sidan om. Jag gillar det här sättet att göra korsord, verkligen inte bara för att det var det dominerande sättet att göra kryss när jag var ung. Det sätter ens allmänbildning och bokstavskombinationsförmåga på prov.

P O Carlzén har en ganska jämn nivå på sina korsord, och de är aldrig omöjliga att lösa. Jag skriver det senare under fullt medvetande om att vad som ter sig som svårt också har att göra med ens egna fackkunskaper eller snarare brist på sådana.

Varje korsordslösare som vill lyckas måste ha ett ganska rikt ordförråd, vilket också inkluderar ordförståelse. Alltså måste man kunna inte alltför vanliga ord, som assegaj och fäsör.

När det gäller kunskapsrelaterade frågor, bereder mig frågor som rör sådant jag kan väl, till exempel politik och kultur, sällan några svårigheter – i veckans korsord vet jag alltså omedelbart att svaret på ”Var Rossinis skata” blir ”tjuvaktig”.

Men då och då tvingar P O Carlzén mig, en gammal latinare, att gå till uppslagsböckerna eller nätet. Först då hittar jag svaret på ”Tertiärperiod”, ”Eocen”, och på ”Fettdelande enzym”, ”Lapis”.

Min första impuls är att protestera: ingår de här orden i normal allmänbildning? Men så slår det mig att andra kanske inte är så slängda på geografi som jag, vet att huvudorten på Shetlandsöarna heter Lerwick och att Syr-Darja och Irtysh går igenom Kazakstan.

Sarah Kinmans ”Tvetydigt” har av redaktionen bedömts ha samma svårighetsgrad som P O Carlzéns ”Kluriga korsordet”, men det har en extremt annorlunda uppläggning: kunskapsfrågorna är få; i det här fallet ligger i stället svårigheten – ibland faktiskt avsevärd – på tvetydigheter och andra ordlekar. För att kunna lösa det här krysset måste man ha förmåga att se bibetydelser och alternativa sätt att läsa de svarsord som ska fyllas i.

Några modesta exempel: Får GEL att reflektera. Svar: SPE(gel). Tramsigt anlag = FåNGEN (fån-gen). Verktygsklocka = FILUR (fil-ur). Ett slags slagkraft = DUNKEL (dunk-el). Och ett av ledorden: Konstverken som bara visar modellernas baksidor = RYGGTAVLORNA.

Någon frågar sig kanske om man, när man som jag har uppnått en avsevärd ålder och rimligen inte har ett så långt liv kvar, borde ägna sig så mycket åt något sådant som korsord. Men korsord är hjärngymnastik, vid min ålder väl så viktig som den där andra mera fysiska sorten.

Familjekärlek & politik

14 februari 2011 12:46 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Sonen, Matti, fyller 38 i morgon.

Jag minns, som i går, när han var en liten baby: ganska ömtålig, skrek ganska mycket.

Numera sjunger han, i eget band. Och tar hand om andra – han är psykolog, jobbar på barn- och ungdomsmottagning i Stockholm.

I går, söndag, var vi bjudna på födelsedagskalas i hans och Karins vackra lägenhet på Söder i Stockholm. Birgitta och jag fick sällskap på tåget av Mattis syster Kerstin och hennes son Viggo, som passade på att göra sin räkneläxa på tåget. Från Centralen tog vi sen taxi hem till Matti och Karin – att bestiga en av Söders höjder lämpar sig inte riktigt denna vinter med alla sina drivor och sina halkiga trottoarer och trappor, allra minst för två äldre människor med hjärtproblem.

Efter en stund anslöt också Anna och Enver och Annas dotter Ella – de bor i Rinkeby. Och då kom också Mattis Karin hem: hon hade varit till ett hembageri och skaffat en alternativ efterrätt till Mattis pappa, som också är diabetiker.

Men dess förinnan bjöd Matti på en mycket god egenhändigt lagad gryta.

Jag önskar verkligen att alla familjer vore förunnade det slags helt otvungna och varma sammanhållning som finns i vår familj. Under glatt prat går timmarna, och bara undantagsvis – i mitt fall när alla börjar prata om gym och annan träning – hamnar man i det här sällskapet utanför.

Presenter har vi förstås också med oss. I vår familj får man presenter på födelsedagen och till jul hur gammal man än är. Birgitta har med sig en fin linneduk från Klässbol, och jag har köpt en uppsättning glas. Ett hem, vackert så väl till fest som till vardags, är ett kulturarv värt att föra vidare.

Till Karin har jag med mig en försenad julklapp, två CD med Marlene Dietrich. Eftersom Matti också är musiker, finns där redan en mycket stor skivsamling. Våningen rymmer också mormor Anna Britas gamla piano, som lille Viggo med stor inlevelse passar på att klinka på. Det är knappt det går att höra Eric Clapton, Miles Davis och annat som Matti förgäves försöker spela på skiva. Annas nya kille Enver är musiklärare, så det finns ett stort samlat musikintresse i den här familjen. På torsdag ska jag och Birgitta förresten åter igen gå på konsert tillsammans med Anna och Enver, i det fina konserthuset här i Uppsala.

* * *

På bussen på väg till tåget, på väg hem till Matti, råkade jag få sällskap av Carl Lindberg, för sin del på väg till ett möte om ett upprop till förmån för Lena Sommestad som ny socialdemokratisk partiledare. Vi var tidigare i veckan båda på Uppsala arbetarekommuns lite märkliga möte i bland annat den frågan, och Carl hade förstås läst min skildring av det som hände där. Så nu ville han få också mig att skriva på uppropet till förmån för Lena.

Jag har tidigare med gillande skrivit om Lena men varken pekat ut henne eller någon annan som min kandidat till partiledareposten. Den uppropstext jag fick av Carl och som jag har haft tillfälle att läsa först i dag på morgonen är en god sammanfattning av de förtjänster Lena har och är dessutom balanserad: i slutklämmen sägs det att om nu valberedningen ändå inte skulle välja just Lena som partiledare, så bör den åtminstone se till att hon väljs in i partiledningen.

Det är en bra uppläggning, så jag har i dag meddelat Carl att jag skriver under uppropet.

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

13 februari 2011 10:40 | Musik, Politik | 3 kommentarer

1971 slog den unga sångerskan Lena Andersson igenom stort med ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”. Den här sången låg i tretton veckor på Svensktoppen. Den här sången tolkade perfekt de stämningar som snart skulle bli kända som gröna vågen. Sångerskan förkroppsligade med sin ungdom och sin röst den nya politiska våg, som skulle bli så stark en bit in på sjuttiotalet – men den som hade skrivit den svenska textversionen var en redan då garvad schlagerräv, Stikkan Andersson – säga vad man vill om honom, men han hade näsa för vad som rörde sig i tiden:

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Svensk text: Stikkan Andersson, 1971

Musik och amerikansk originaltext: Buffy Sainte-Marie, 1968 (”I’m Gonna Be a Country Girl Again”)

Det regn som sakta faller här i stan gör husen grå.
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå,
och bilar signalerar, jag ser människor på språng.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
och om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?

I staden där studerar man. Där har man sin fabrik.
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik.
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb och sin säsong.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång,
och om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Här talar man om kärleken i stora runda ord.
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord.
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång,
och om man älskar hav och vindar
och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?

De flesta av dem som hörde den här låten på Svensktoppen med Lena Andersson hade nog inte en aning om att den hade en amerikansk förlaga, ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”. Den hade skrivits redan 1968 av Buffy Sainte-Marie och gav namn åt hennes LP från det året (Vanguard VSD-79280). Men 1971 hade den fått ny aktualitet, nu utgiven på single.

Buffy Sainte-Marie såldes även i svenska skivaffärer under den där perioden – hon var relativt välkänd bland oss som lyssnade mycket på ny och politiskt radikal amerikansk musik. Det finns mycket att skriva om Buffy Sainte-Marie, men jag nöjer mig med att ge några fakta om hennes bakgrund:

Hon föddes 1941 i Piapat Reserve i Saskatchewan i Kanada, men adopterades och hamnade i stället i Massachusetts i USA. Som man kan ana av födelseplatsen är hon indian, närmare bestämt av stammen Cree, det vi i svenska indianböcker har lärt oss kalla Kråkindian. Ett av flera utmärkande drag för hennes sångskrivande har mycket riktigt varit kampen för de amerikanska urinvånarnas, indianernas rättigheter.

Den sång vi här talar om är ett vittnesbörd om att hon också mycket skrickligt kunde tolka tiden och dess stämningar:

I’m Gonna Be a Country Girl Again

Text och musik: Buffy Sainte-Marie, 1968

The rain is falling lightly on the buildings and the cars
I’ve said goodbye to city friends, department stores and bars
The lights of town are at my back, my heart is full of stars
And I’m gonna be a country girl again

Oh yes, I’m gonna be a country girl again
With an old brown dog and a big front porch and rabbits in the pen
I tell you, all the lights on Broadway don’t amount to an acre green
And I’m gonna be a country girl again

I spent some time in study, oh, I’ve taken my degrees
And memorized my formula, my A’s and B’s and C’s
But what I know came long ago and not from such as these
And I’m gonna be a country girl again

Oh yes, I’m gonna be a country girl again
With an old brown dog and a big front porch and rabbits in the pen
I tell you, all the lights on Broadway don’t amount to an acre green
And I’m gonna be a country girl again

I’ve wandered in the hearts of men looking for the sign
But here I might learn happiness, I might learn peace of mind
The one who taught my lesson was the soft wind through the pines
I’m gonna be a country girl again

Oh yes, I’m gonna be a country girl again
With an old brown dog and a big front porch and rabbits in the pen
I tell you, all the lights on Broadway don’t amount to an acre green
And I’m gonna be a country girl again

Oh yes, I’m gonna be a country girl again
With an old brown dog and a big front porch and rabbits in the pen
I tell you, all the lights on Broadway don’t amount to an acre green
And I’m gonna be a country girl again

Melodikrysset nummer 6 2011

12 februari 2011 12:23 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

I dag tyckte jag att det i Melodikrysset fanns frågor som var knepiga.

Jag ska ärligt bekänna att jag aldrig ens hade hört talas om Kelly Clarkson, hon som sjöng ”Already Gone” – inte heller American Idol ligger väl riktigt för mig.

Sen kom jag heller inte på vad låten med Spotnicks heter. Men både soundet och ledbokstäverna jag så småningom fick ledde mig till att den måste komma från Skottland.

Det är ju melodifestivaltider, och mycket riktigt spelade Anders Eldeman ett par melodifestivallåtar för oss, båda från de senaste åren.

Kom” från Melodifestivalen 2010 mindes jag faktiskt, men vilka var det som sjöng? Jo, gruppen med den märkliga stavningen Timoteij.

Likaså kom jag i håg ”Så vill stjärnorna” från 2009. Också i det här fallet fick jag googla på artisten. Molly Sandén heter hon.

Och slutligen behövde jag ledbokstäverna för att komma på vad låten som Lill Lindfors sjöng heter: ”Om vi hade en dag”, i original ”If I Only Had Time”.

Ett par av frågorna var desto lättare, eftersom Eldeman där använde sig av det återbruk han ganska ofta använder sig av.

Melissa Horn var det inte så länge sen han spelade, och den gången blev jag så pass intresserad att jag skaffade hennes CD ”Säg ingenting till mig”. Den som är intresserad av vad jag tyckte kan gå upp under Kulturspegeln, Musik, och kolla.

Charles Aznavours ”She” hörde vi också i slutet av förra året, men då med en annan sångartist. Den här gången skulle vi översätta titeln till svenska: Hon.

”Guldet blev till sand” har vi väl också hört några gånger i Melodikrysset, men den här gången testade oss Eldeman i kemi. Vi flitiga korsordslösare vet, oavsett om vi var duktiga i kemi i skolan eller inte, att den kemiska beteckningen för guld är AU.

På den tiden då jag gick i läroverket och läste bland annat kemi stod min egen håg dock mer till litteraturhistoria. Det plus mitt musikintresse gör att jag kan min Birger Sjöberg och minns bland annat hans ”Längtan till Italien”. Där växter, både enligt visan och på riktigt, små citroner gula – fast här skulle de nämnas i singularis, citron.

I sydliga nejder utspelas också George Bizets opera ”Carmen”, den som vi i dag fick ett smakprov på i Tijuana-tappning. Naturligtvis har jag sett ”Carmen”, flera gånger.

Jag har också personligen träffat Monica Zetterlund, ibland kallad Zäta. Hon sjöng jazz, i dag ”It Could Happen To You”. Men hon var också politiskt engagerad – hon var på valturné både med Tage Erlander och Olof Palme.

Och apropå politik: jag tror att många av er har en alldeles för snäv syn på vad som är politisk musik. Men Lena Andersson fångade i sin ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” tidigt det som lite senare skulle blomma ut som gröna vågen:

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Svensk text: Stikkan Andersson, 1971

Det regn som sakta faller här i sta’n gör husen grå
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå
Och bilar signalerar, jag ser människor på språng
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

I staden där studerar man Där har man sin fabrik,
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb och sin säsong
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

Här talar man om kärleken i stora runda ord.
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord.
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

Mindre känt är det nog att den här låten – text och musik – ursprungligen skrevs och spelades in (1968) av Buffy Sainte-Marie, som för övrigt finns i mina skivhyllor. Hon kommer från Canada och är av indiansk härstamning, var också mycket politiskt engagerad, bland annat i frågor som rörde den amerikanska ursprungsbefolkningens rättigheter. Hennes original till låten ovan heter ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”.

* * *

Hamnat här i jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Min blogg uppmärksammas och citeras

11 februari 2011 17:38 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har, med de vänsterbetonade åsikter jag har, ofta synpunkter på ledarartiklarna i liberala Upsala Nya Tidning, ibland också, fast då av andra skäl, på dess kultursidor. Ytterligare ett problem – inte bara för mig, tror jag – är att UNT i stort sett har monopol i Uppsala med omnejd – detta säger jag trots att ETC/Uppsala-Demokraten gör tappra och lovvärda försök att bryta UNTs dominans.

På en punkt måste jag dock ge UNT en eloge: I motsats till många andra pappersdrakar har tidningen upptäckt bloggosfären, inte minst den lokala, och man hittar följaktligen rätt ofta citat, hämtade från nätet, och med bloggens nätadress ordentligt angiven.

Detta hände mig och min blogg här om dagen (7 februari). Kulturavdelningen slog upp Ingvar Carlsson-citatet i min artikel om en CD med systrarna Unthank över två spalter, med färgbild på mig och allt.

UNTs kultursida har tidigare uppmärksammat till exempel vad jag har skrivit om någon aktuell teaterföreställning – min på bloggen publicerade recension har då, vilket är särskilt intressant, citerats tillsammans med stockholmstidningarnas omdömen.

Också tidningens ledarsida har flera gånger citerat sådant jag har skrivit i politiska frågor.

Som gammal journalist har jag aldrig sett den där motsättningen många tycks se mellan bloggarna och papperstidningarna. På båda håll publiceras det både läsvärda texter och umbärliga sådana, för att inte säga skit.

Jag och många andra bloggare kommenterar ju då och då artiklar, publicerade i papperstidningar, och länkar då också till artikeln i fråga. För min del tycker jag det är lika rimligt att, som UNT alltså då och då gör, tryckta media citerar och ger länkar till läsvärda bloggtexter.

Trots att jag fyller 74 år i år förstår jag att vi medialt lever i en annan tid än när jag för ett halvsekel sedan började min journalistiska bana.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^