Neil Young och en gitarr

Naturligtvis har jag, med min långvariga fäbless för amerikansk musik, känt till både Neil Young och konstellationen Crosby, Stills, Nash and Young, men det dröjde ändå märkvärdigt länge innan jag på allvar började lyssna på den här musiken. Först var det nog sonen, Matti, själv gitarrist och sångare, som lockade mig att foga in även Neil Young i mitt lyssnande på amerikansk musik, och sedan fann jag att Young ju också hade en politisk sida, som gjorde att han definitivt hörde hemma i den politiska sidan av mitt skivsamlande.

Youngs senaste CD, ”Le Noise” (Reprise 9562 49618 6, 2010, distribution Warner), är inte lika politisk som en del andra av hans skivor, men visst innehåller den även sådant material, främst ”Love and War” med sin sorgsna ton, CDns kanske allra bästa låt. ”Rumblin’” har miljötema.

”Love and War” och näst sista låten, ”Peaceful Valley Boulevard”, som handlar om Nordamerikas indianer, är för övrigt också de låtar som skiljer sig från övriga genom att Young där sjunger till sin egen gitarr.

Det senare gäller även i övriga fall, men sex av de sammanlagt åtta låtarna – bland dem även ”Rumblin'” – låter helt annorlunda. Skälet till detta är de maskiner för distrosion och andra ljudeffekter producenten Daniel Lanois, som jag tidigare har mött på till exempel skivor med Bob Dylan, kör Youngs gitarrspel igenom. Young och Lanois – båda för övrigt från början kanadensare – åstadkommer tillsammans sällsamt noise – jag gissar att titeln ”Le Noise” är en ordlek med både ordets bullriga betydelse och Lanois’ efternamn. Allt i den här tappningen gillar mina öron inte, men till exempel den rockiga ”Walk With Me” får klart godkänt.

Eftersom jag har framhållit att några av låtarna även på den här CDn har en politisk sida, vill jag avslutningsvis upprätta en balans genom att säga att så inte är fallet med flertalet. ”The Hitchhiker” är till exempel självbiografisk med ekon av en ungdom som också karaktäriserades av drogbruk.