Ensam, inte bara om natten

7 februari 2011 22:44 | Film | 2 kommentarer

Jag såg Arne Mattssons ”Vaxdockan”, när den kom på bio 1962. Eftersom jag kommer i håg mycket av den årtionden efteråt, måste den ha vissa kvaliteter. Nu har den visats i TV – med anledning av Per Oscarssons död, antar jag – och jag har kunnat konstatera att mitt omdöme om den håller: det är en film värd att se, även om den inte hör till de allra främsta i svensk filmkonst.

Och hur skulle den kunna vara annat med så många begåvade inblandade. Idén tycks ha kommit från Gunnar Björnstrand, och så tidigt som 1945-1946. Uppdraget att skriva manus gick sen till Stig Dagerman, och även om han aldrig klarade att fullfölja projektet, kan man ana hans hand bakom en så mörk filmskapelse som ”Vaxdockan” sen blev, fast då med manus av Lars Forssell.

Filmens mörka innehåll framhävs också, redan i dess inledning, av Åke Dahlqvists foto och Arne Mattssons regi.

Filmens Lundgren, med stor inlevelse spelad av Per Oscarsson, är nattvakt, en människa som lever ensam inte bara på grund av sitt jobb, rundor på bland annat ett nermörkt varuhus. När vi så lär känna honom lite mera, bland annat som boende ensam på översta våningen i ett hyreshus, ökar ödsligheten omkring honom ytterligare. Andra i huset, som Fredriksson (Tor Isedal), gör knappast något för att på allvar bryta hans isolering – det senare lyckas inte ens den relativt vänligt sinnade hyresvärdinnan (Elsa Prawitz) med.

Kärnan i historien är minst lika udda som den figur, Lundgren, som Per Oscarsson gestaltar. I samband med något som kan ha varit ett nattligt inbrott på varuhuset Lundgren vaktar får denne en känslomässig impuls: innan polisen anländer bär han ut en kvinnoskyltdocka han har fäst sig vid, och senare lyckas han osedd frakta hem den till sitt rum.

Först därefter förstår vi filmtittare gradvis vidden av hans ensamhet, som också måste ha en rejäl dos av sinnesförvirring som bakgrund. Lundgren börjar behandla den kvinnliga skyltdockan som människa, talar till henne, blir förälskad i henne. Det här leder till att han får gensvar, och så blir skyltdockan människa i Gio Petrés gestalt.

Lundgren/Oscarsson går allt mer in i skyltdockans/Petrés värld: talar med henne, dansar med henne, skaffar – mycket valhänt – klädespersedlar åt henne, kokar kaffe åt henne. Och så, när hon inte vill att han ska lämna henne, sjukskriver han sig från jobbet som nattvakt.

Kraschen kommer sedan, när han avslöjas av grannar och själv försöker vinna deras förtroende genom att visa upp skyltdockan som fullt levande. Det hela ändar i ett dubbelt sammanbrott: mentalt för Lundgren men också på så sätt att han i sin förtvivlan krossar skyltdockan och sänker en resväska med bitarna i sjön.

Fast när han återvänder till sin bostad, förstår vi att hans problem långt ifrån är över: Där finns skyltdockan igen, kanske levande.

Posten ett naturligt samhällsmonopol

7 februari 2011 12:08 | Politik | 13 kommentarer

Det finns verksamheter som lämpar sig utmärkt väl för konkurrens och kommersiell mångfald.

Men det finns också verksamheter som, av lite olika skäl, skulle bli mer effektiva och ändamålsenliga, om de drevs som offentliga monopol.

Ett exempel är Posten.

Posten AB här i Sverige och Post Danmark A/S finns numera i samma koncern, men här i Sverige har vår gamla vanliga svenska post nu fått konkurrens av sin norska motsvarighet.

Från rationalitetssynpunkt ter det sig som rena snurren att vår post till exempel till huset i Öregrund levereras i två omgångar, ofta dels per bil, dels per cykel.

I Dagens Nyheter finns i dag (7 februari 2011) en artikel som sträcker sig över två sidor, ”Breven försenas av nya rutiner”. Dess utgångspunkt är det vi har noterat och talat om här hemma: till lägenheten i Uppsala anländer nu posten först sent på eftermiddagen.

Flera skäl anförs av Posten AB, till exempel krånglande sorteringsmaskiner, men det faktum att utdelningen kraftigt har försenats på många håll i landet torde nog främst ha att göra med en omorganisation inom Posten: antalet brevbärare har skurits ner, och brevbärarna har fått större distrikt. Att de sedan, på grund av trasslet med sorteringsmaskinerna, har tvingats sortera fler brev manuellt har förstås ytterligare förvärrat problemen.

För några dar sen fick jag i brevlådan ett brev, ställt till en person med ett efternamn med viss likhet med mitt eget. Brevet var rättadresserat, och eftersom min halvnamne bor i andra ändan av kvarteret, bar jag snällt – själv på väg till Konsum för att handla – hem brevet till honom.

När jag nu läser DN-artikeln om krisen inom Posten tror jag mig också ha hittat skälet till den här förväxlingen. Enligt artikeln har brevbärarna inga fasta distrikt längre utan roterar mellan tre olika och större postområden – vilket naturligtvis försvårar för brevbärarna att komma i håg sina mottagare och var de bor. Jag påminner mig i sammanhanget hur man i ett litet samhälle som Öregrund lär känna dem som bär ut posten: man hejar på dem ute på stan, tar själv emot posten om man råkar stå nära grinden, får ibland skrymmande försändelser uppburna direkt till huset i stället för en avi i brevlådan.

För nedläggningen av postkontoren och deras inhysande i butiker brukar man anföra öppethållandeskäl, och visst kan jag se vissa skäl för att Posten nu snart ska flytta in i Coop Konsum vid Torbjörnstorg, där vi handlar: konsumbutiken är öppen till 22.00.

Men jag minns samtidigt oredan när Posten i Öregrund under en period var inhyst i ortens ICA-butik. Och det återstår att se om personalen i konsumbutiken vid Torbjörnstorg lyckas lära sig allt om paketvikter, fraktsatser, rek och vad det nu kan vara – det krävs ju professionalism även för att expediera post och paket.

Jag kan för min del inte finna några hållbara skäl för att inte organisera brevutbärningen som ett gammaldags offentligt monopolföretag, styrt av kundernas bästa och – mycket viktigt på landsbygden – deras val av boende – det är en medborgerlig rättighet att kunna välja att bo även i glesbygd.

Och för egen del skulle jag också välkomna en återgång till av Posten AB i egen regi och med utbildad personal drivna postkontor, nu med visst öppethållande även kvällstid.

För att göra de här kontoren mer ekonomiskt bärkraftiga kunde man ju överväga att inte bara sälja frimärken, paketkartonger och andra postutensilier där utan också sälja tidningar, godis, vykort, lotter med mera, gärna också ta emot tipskuponger.

Och varför inte samtidigt återupprätta Postbanken, med manuell hantering av pengar.