Aftonbladet intervjuar mig om partiledarvalet

I går blev jag uppringd av en reporter från Aftonbladet. Hennes ärende var att intervjua mig om sättet att välja ny socialdemokratisk partiledare. Om de båda sidorna av denna fråga pratade vi också: dels de utpekade kandidaternas ovilja (med Lena Sommestad som lysande undantag) att ens säga flaska, dels valberedningens utdragna procedur som ändå inte ändade i en kravprofil som sa tillräckligt mycket.

Reportern lovade, på eget initiativ, ringa igen och läsa upp det som lades i min mun men återkom aldrig, så jag trodde att det inte blev något – sånt har hänt förr i tidningsvärlden. Men i dagens Aftonbladet finns ändå en artikel, där också ett uttalande från min sida förekommer. Det jag säger är oförargligt, mot slutet en smula obegripligt.

Därför vill jag redovisa vad jag själv egentligen tycker i den här frågan.

Reportern försökte själv inledningsvis få mig att nappa på lösningen medlemsomröstning om ny partiledare. Jag är inte en fanatisk motståndare till en sådan lösning, som ju har prövats i vårt södra grannland Danmark, men jag ser också problem med den här metoden. Dels är startfältet lite för brett för att frågan skulle kunna avgöras genom en enkel medlemsomröstning. Dels tvivlar jag på att partimedlemmarna har tillräckliga kunskaper om de olika tänkbara kandidaternas kvalifikationer för uppdraget, inklusive deras personliga hållning i för partiet viktiga frågor. På Uppsala arbetarekommuns märkliga möte om partiledarfrågan här om sistens nämndes så många tänkbara kandidater, stt de skulle räcka för en hel partistyrelse, och av det faktum att samma partimedlem – det finns också sådana S-bloggare – ibland som alternativ lyckas föreslå kandidater med ganska olika politisk profil drar jag inte slutsatsen att vederbörande är schizofren utan att han eller hon helt enkelt inte har tillräcklig koll.

Det jag för min del – förgäves – försökte få fram genom Aftonbladet var att de som föreslås till posten som ny partiledare ungefär som Lena Sommestad borde svara på medias enkäter om deras inställning i olika profilfrågor. Oavsett vem av dem som slutligen blir just partiledare är de ju alla aktuella för platser i den socialdemokratiska partiledningen, och då vore det ju inte ur vägen om vi fick svart på vitt i fråga om vad de tycker i de frågor som bestämmer partiets kurs.

Några av dem som diskuteras försöker komma undan även den här frågan – som ju inte innebär att man därmed svarar ja eller nej på frågan om man vill bli partiledare – genom att hävda att ”jag tycker som partiet tycker”.

Det här är inte bara fegt utan också ett sätt att lägga ut dimridåer.

Jag vet att flera av dem som nu diskuteras som partiledarkandidater har olika politisk profil. Min mycket långa erafenhet av att arbeta i partiets topp säger mig också att det ingalunda är betydelselöst var partiledaren själv står politiskt.

Naturligtvis gäller kongressbeslut, men partiledaren sätter ändå sin personliga profil på tolkningar, genomförande och tyngdpunkter och bidrar på så sätt i mycket hög grad till hur partiet uppfattas.

Fackkunskap eller associationsförmåga?

Jag har tidigare skrivit om hur jag ser på Aftonbladet Kryss & Quiz.

Med anledning av detta: Gudrun Petterssons Kryptiskt har på allra sista tiden inte innehållit några märkligheter. Bra! Och Anna Hagbergs ”Svåra krysset” är fortfarande, vecka efter vecka, en trevlig utmaning.

Som flitig korsordslösare lägger jag förstås också märke till att olika krysskonstruktörer har olika egenheter. Jag väljer den här gången att jämföra P O Carlzéns ”Kluriga korsordet” med Sarah Kinmans ”Tvetydigt”.

P O Carlzéns ”Kluriga korsordet” är något i dagens bildkryssvärld ganska ovanligt, ett hederligt gammaldags korsord med frågorna utskrivna vid sidan om. Jag gillar det här sättet att göra korsord, verkligen inte bara för att det var det dominerande sättet att göra kryss när jag var ung. Det sätter ens allmänbildning och bokstavskombinationsförmåga på prov.

P O Carlzén har en ganska jämn nivå på sina korsord, och de är aldrig omöjliga att lösa. Jag skriver det senare under fullt medvetande om att vad som ter sig som svårt också har att göra med ens egna fackkunskaper eller snarare brist på sådana.

Varje korsordslösare som vill lyckas måste ha ett ganska rikt ordförråd, vilket också inkluderar ordförståelse. Alltså måste man kunna inte alltför vanliga ord, som assegaj och fäsör.

När det gäller kunskapsrelaterade frågor, bereder mig frågor som rör sådant jag kan väl, till exempel politik och kultur, sällan några svårigheter – i veckans korsord vet jag alltså omedelbart att svaret på ”Var Rossinis skata” blir ”tjuvaktig”.

Men då och då tvingar P O Carlzén mig, en gammal latinare, att gå till uppslagsböckerna eller nätet. Först då hittar jag svaret på ”Tertiärperiod”, ”Eocen”, och på ”Fettdelande enzym”, ”Lapis”.

Min första impuls är att protestera: ingår de här orden i normal allmänbildning? Men så slår det mig att andra kanske inte är så slängda på geografi som jag, vet att huvudorten på Shetlandsöarna heter Lerwick och att Syr-Darja och Irtysh går igenom Kazakstan.

Sarah Kinmans ”Tvetydigt” har av redaktionen bedömts ha samma svårighetsgrad som P O Carlzéns ”Kluriga korsordet”, men det har en extremt annorlunda uppläggning: kunskapsfrågorna är få; i det här fallet ligger i stället svårigheten – ibland faktiskt avsevärd – på tvetydigheter och andra ordlekar. För att kunna lösa det här krysset måste man ha förmåga att se bibetydelser och alternativa sätt att läsa de svarsord som ska fyllas i.

Några modesta exempel: Får GEL att reflektera. Svar: SPE(gel). Tramsigt anlag = FåNGEN (fån-gen). Verktygsklocka = FILUR (fil-ur). Ett slags slagkraft = DUNKEL (dunk-el). Och ett av ledorden: Konstverken som bara visar modellernas baksidor = RYGGTAVLORNA.

Någon frågar sig kanske om man, när man som jag har uppnått en avsevärd ålder och rimligen inte har ett så långt liv kvar, borde ägna sig så mycket åt något sådant som korsord. Men korsord är hjärngymnastik, vid min ålder väl så viktig som den där andra mera fysiska sorten.