Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

13 februari 2011 10:40 | Musik, Politik | 3 kommentarer

1971 slog den unga sångerskan Lena Andersson igenom stort med ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”. Den här sången låg i tretton veckor på Svensktoppen. Den här sången tolkade perfekt de stämningar som snart skulle bli kända som gröna vågen. Sångerskan förkroppsligade med sin ungdom och sin röst den nya politiska våg, som skulle bli så stark en bit in på sjuttiotalet – men den som hade skrivit den svenska textversionen var en redan då garvad schlagerräv, Stikkan Andersson – säga vad man vill om honom, men han hade näsa för vad som rörde sig i tiden:

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Svensk text: Stikkan Andersson, 1971

Musik och amerikansk originaltext: Buffy Sainte-Marie, 1968 (”I’m Gonna Be a Country Girl Again”)

Det regn som sakta faller här i stan gör husen grå.
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå,
och bilar signalerar, jag ser människor på språng.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
och om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?

I staden där studerar man. Där har man sin fabrik.
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik.
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb och sin säsong.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång,
och om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Här talar man om kärleken i stora runda ord.
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord.
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång,
och om man älskar hav och vindar
och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?

De flesta av dem som hörde den här låten på Svensktoppen med Lena Andersson hade nog inte en aning om att den hade en amerikansk förlaga, ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”. Den hade skrivits redan 1968 av Buffy Sainte-Marie och gav namn åt hennes LP från det året (Vanguard VSD-79280). Men 1971 hade den fått ny aktualitet, nu utgiven på single.

Buffy Sainte-Marie såldes även i svenska skivaffärer under den där perioden – hon var relativt välkänd bland oss som lyssnade mycket på ny och politiskt radikal amerikansk musik. Det finns mycket att skriva om Buffy Sainte-Marie, men jag nöjer mig med att ge några fakta om hennes bakgrund:

Hon föddes 1941 i Piapat Reserve i Saskatchewan i Kanada, men adopterades och hamnade i stället i Massachusetts i USA. Som man kan ana av födelseplatsen är hon indian, närmare bestämt av stammen Cree, det vi i svenska indianböcker har lärt oss kalla Kråkindian. Ett av flera utmärkande drag för hennes sångskrivande har mycket riktigt varit kampen för de amerikanska urinvånarnas, indianernas rättigheter.

Den sång vi här talar om är ett vittnesbörd om att hon också mycket skrickligt kunde tolka tiden och dess stämningar:

I’m Gonna Be a Country Girl Again

Text och musik: Buffy Sainte-Marie, 1968

The rain is falling lightly on the buildings and the cars
I’ve said goodbye to city friends, department stores and bars
The lights of town are at my back, my heart is full of stars
And I’m gonna be a country girl again

Oh yes, I’m gonna be a country girl again
With an old brown dog and a big front porch and rabbits in the pen
I tell you, all the lights on Broadway don’t amount to an acre green
And I’m gonna be a country girl again

I spent some time in study, oh, I’ve taken my degrees
And memorized my formula, my A’s and B’s and C’s
But what I know came long ago and not from such as these
And I’m gonna be a country girl again

Oh yes, I’m gonna be a country girl again
With an old brown dog and a big front porch and rabbits in the pen
I tell you, all the lights on Broadway don’t amount to an acre green
And I’m gonna be a country girl again

I’ve wandered in the hearts of men looking for the sign
But here I might learn happiness, I might learn peace of mind
The one who taught my lesson was the soft wind through the pines
I’m gonna be a country girl again

Oh yes, I’m gonna be a country girl again
With an old brown dog and a big front porch and rabbits in the pen
I tell you, all the lights on Broadway don’t amount to an acre green
And I’m gonna be a country girl again

Oh yes, I’m gonna be a country girl again
With an old brown dog and a big front porch and rabbits in the pen
I tell you, all the lights on Broadway don’t amount to an acre green
And I’m gonna be a country girl again