Melodikrysset nummer 6 2011

12 februari 2011 12:23 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

I dag tyckte jag att det i Melodikrysset fanns frågor som var knepiga.

Jag ska ärligt bekänna att jag aldrig ens hade hört talas om Kelly Clarkson, hon som sjöng ”Already Gone” – inte heller American Idol ligger väl riktigt för mig.

Sen kom jag heller inte på vad låten med Spotnicks heter. Men både soundet och ledbokstäverna jag så småningom fick ledde mig till att den måste komma från Skottland.

Det är ju melodifestivaltider, och mycket riktigt spelade Anders Eldeman ett par melodifestivallåtar för oss, båda från de senaste åren.

”Kom” från Melodifestivalen 2010 mindes jag faktiskt, men vilka var det som sjöng? Jo, gruppen med den märkliga stavningen Timoteij.

Likaså kom jag i håg ”Så vill stjärnorna” från 2009. Också i det här fallet fick jag googla på artisten. Molly Sandén heter hon.

Och slutligen behövde jag ledbokstäverna för att komma på vad låten som Lill Lindfors sjöng heter: ”Om vi hade en dag”, i original ”If I Only Had Time”.

Ett par av frågorna var desto lättare, eftersom Eldeman där använde sig av det återbruk han ganska ofta använder sig av.

Melissa Horn var det inte så länge sen han spelade, och den gången blev jag så pass intresserad att jag skaffade hennes CD ”Säg ingenting till mig”. Den som är intresserad av vad jag tyckte kan gå upp under Kulturspegeln, Musik, och kolla.

Charles Aznavours ”She” hörde vi också i slutet av förra året, men då med en annan sångartist. Den här gången skulle vi översätta titeln till svenska: Hon.

”Guldet blev till sand” har vi väl också hört några gånger i Melodikrysset, men den här gången testade oss Eldeman i kemi. Vi flitiga korsordslösare vet, oavsett om vi var duktiga i kemi i skolan eller inte, att den kemiska beteckningen för guld är AU.

På den tiden då jag gick i läroverket och läste bland annat kemi stod min egen håg dock mer till litteraturhistoria. Det plus mitt musikintresse gör att jag kan min Birger Sjöberg och minns bland annat hans ”Längtan till Italien”. Där växter, både enligt visan och på riktigt, små citroner gula – fast här skulle de nämnas i singularis, citron.

I sydliga nejder utspelas också George Bizets opera ”Carmen”, den som vi i dag fick ett smakprov på i Tijuana-tappning. Naturligtvis har jag sett ”Carmen”, flera gånger.

Jag har också personligen träffat Monica Zetterlund, ibland kallad Zäta. Hon sjöng jazz, i dag ”It Could Happen To You”. Men hon var också politiskt engagerad – hon var på valturné både med Tage Erlander och Olof Palme.

Och apropå politik: jag tror att många av er har en alldeles för snäv syn på vad som är politisk musik. Men Lena Andersson fångade i sin ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” tidigt det som lite senare skulle blomma ut som gröna vågen:

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Svensk text: Stikkan Andersson, 1971

Det regn som sakta faller här i sta’n gör husen grå
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå
Och bilar signalerar, jag ser människor på språng
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

I staden där studerar man Där har man sin fabrik,
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb och sin säsong
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

Här talar man om kärleken i stora runda ord.
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord.
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

Mindre känt är det nog att den här låten – text och musik – ursprungligen skrevs och spelades in (1968) av Buffy Sainte-Marie, som för övrigt finns i mina skivhyllor. Hon kommer från Canada och är av indiansk härstamning, var också mycket politiskt engagerad, bland annat i frågor som rörde den amerikanska ursprungsbefolkningens rättigheter. Hennes original till låten ovan heter ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”.

* * *

Hamnat här i jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.