Lena Nyman som sångerska

6 februari 2011 14:54 | Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater | 4 kommentarer

Lena Nyman, den stora lilla skådespelerskan, är död. Om hennes verk på scen och i film har många skrivit utförligt och intressant. Hon var dessutom också en del av sextio- och sjuttiotalens radikala kulturarbetarvåg.

Jag vill komplettera bilden av henne genom att påminna om stt hon också har framträtt som sångerska, till och med gjort skivor. Den som sannolikt lockade in henne även på den banan var Rune Andersson, på sjuttiotalet en känd vissångare – så vitt jag minns var de här två under en period ett par, och tillsammans med pianisten och tonsättaren Berndt Egerbladh gjorde de 1975 en mycket lyckad LP med tonsatt kärlekslyrik.

Jag berör den kort i en recension av nästa platta med Lena Nyman; den kom 1976, men jag skrev om den först i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1977, då jag hade skaffat mig lite större utrymme för skiv- och bokrecensioner:

Alltför poetisk Karin Boye

Lena Nyman och Rune Andersson har med all rätt fått beröm för sin LP med kärleksvisor på svenska, ”Var mig nära” (YTF 50011). Tolkningarna är bra. Berndt Egerbladhs tonsättningar lämpar sig också för det slags privata bruk en skiva av det här slaget är avsedd för.

Styrkt av den framgången har Egerbladh fortsatt sitt samarbete med Nyman. Resultat: en LP med tonsättningar av Karin Boye-dikter, ”Ja visst gör det ont” (YTF 50230).

Den här gången är jag mera tveksam.

Lena Nyman är en bra skådespelerska. De medverkande musikerna är skickliga. Egerbladhs musik i sig inte oäven.

Men ändå – ger de här tonsättningarna Karin Boyes dikter någon ny dimension?

Som jag ser det är skivan, som bäst, ett dikt-musik-program av typen jazz och poesi, där musiken bildar bakgrund utan att direkt ha något samband med de upplästa dikterna. I dessa ”neutrala” sammanhang är också Lena Nyman bäst. Hon är ju primärt skådespelerska, inte sångerska.

Betydligt svårare har jag i de fall där musiken omsluter poesin, så att den blir ”sång”. I de allra mest flagranta fallen tycker jag att kombinationen Egerbladh-Nyman understryker den romantisk-extatiska tillbedjan av Karin Boye, som alltför ofta finns bland gymnasister.

Det mörka och stålhårda hos Karin Boye lyckas Egerbladh i sina tonsättningar däremot undanskymma.

Men visst är skivan värd att lyssna på.

* * *

Ännu mer negativ var jag till ”Älskade”, som gavs ut 1978 men som jag inte skrev om förrän i en lång sammelrecension med korta omdömen, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1981:

Lena Nymans och Rune Anderssons ”Älskade” (Alena SWS-105, Mudist) har jag, trots att den hör till de äldsta här nämnda skivorna, hittills inte orkat skriva om – för att den är så dålig! Sångframförandet av kända dikter lägger inte en tum till texterna, och Berndt Egerbladhs tonsättningar och beledsagande musik är uppriktigt sagt ett olidligt skval.

* * *

Eva Ström har på sin blogg skrivit några minnesord över Lena Nyman och då särskilt och berömmande nämnt LPn ”Var mig nära”, den av de här tre skivorna jag själv fann hörvärd.

Jag vet inte om hon också har hört de båda andra, av mig hårt kritiserade LPna och om våra omdömen där skiljer sig åt. I den bloggtext jag länkar till återger hon en av dikterna på ”Var mig nära”, och det slår mig därför att hon, själv författare, tolkare av Shakespeares sonetter och litteraturkritiker, kanske mest har fäst sig vid urvalet av dikter, medan min kritik riktar sig mot den musikaliska inramningen av dem.