Uppsala arbetarekommuns hantering av partiledarfrågan

Varken jag eller Birgitta är ombud för vår S-förening i Uppsala arbetarekommuns representantskap, men vi deltar, flitigare än en del av ombuden, i representantskapets möten.

I går kväll var dock mötessalen i Missionskyrkan, där repskapen hålls efter det att Folkets hus gick i konkurs och privatiserades, knökfull, och man kan lätt ana orsaken: partiledarfrågan skulle diskuteras.

Jag avslöjar väl inga rikshemligheter när jag konstaterar att en medlem i vår arbetarekommun, Lena Sommestad, har fått ett för många oväntat brett stöd för att bli socialdemokratins nästa partiledare. Stöd alltså långt utanför det egna partidistriktet, men naturligtvis även där: bland dem som har ställt sig bakom Lenas kandidatur och också har kampanjat för henne finns till exempel broderskaparna och den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus. Att stödet för henne var långt bredare än så märktes också mycket tydligt i går på arbetarekommunens representantskap. I själva verket fick ingen annan samma slags stöd från dem som yttrade sig från talarstolen.

Jag skriver detta i en anda av frustration och olust inför arbetarekommunens – dess lednings – hantering av partiledarvalet; för övrigt känner jag samma frustration inför den omständliga och ordrika hantering frågan, utan att man kommer till skott, får i partiets centrala valberedning. (Den vägledning man får av det dokument valberedningen hittills har presterat är av den arten att partiet till ny partiledare skulle kunna välja Kalle Anka – det måste inte vara Kajsa Anka den här gången.)

Många av dem som i repskapets debatt om partiledarfrågan yttrade sig (och talade för Lena Sommestad) ville att Uppsala arbetarekommun entydigt – eller som en kompromiss med ett par alternativa namn – skulle peka ut vem man vill ha som ny partiledare. Den uppläggning arbetarekommunens ledning i stället förordade var att församligen i smågrupper runt borden skulle peka ut flera personer som man fann vara tänkbara som partiledare. Det blev mycket skenfäktande hit och dit, men grundbulten var nog ändå att försöka förhindra att distriktsordföranden Thomas Östros slogs ut som kandidat i en votering i representantskapet.

Den sortens personhänsyn kan jag ha mänsklig förståelse för, men det som till slut ändå fick repskapet att böja sig var det substantiella och formellt helt korrekta argumentet, att ombuden ju inte hade sina föreningars mandat att rösta för den ena eller den andra kandidaten.

Resten skulle jag vilja karaktärisera som en blandning av förvirring och dimridåer.

Visst kan avgörandet, för att möjliggöra en strikt demokratisk process i grundorganisationerna, skjutas till exempel till nästa arbetarekommunmöte, men vid det laget kommer partiledarfrågan med all sannolikhet redan att vara avgjord.

Gjort är gjort – men resultatet är självförvållat.

Och vad ska man säga om ett parti, som inte ens i sin absolut viktigaste fråga lyckas få ändan ur vagnen i tid?