Familjekärlek & politik

Sonen, Matti, fyller 38 i morgon.

Jag minns, som i går, när han var en liten baby: ganska ömtålig, skrek ganska mycket.

Numera sjunger han, i eget band. Och tar hand om andra – han är psykolog, jobbar på barn- och ungdomsmottagning i Stockholm.

I går, söndag, var vi bjudna på födelsedagskalas i hans och Karins vackra lägenhet på Söder i Stockholm. Birgitta och jag fick sällskap på tåget av Mattis syster Kerstin och hennes son Viggo, som passade på att göra sin räkneläxa på tåget. Från Centralen tog vi sen taxi hem till Matti och Karin – att bestiga en av Söders höjder lämpar sig inte riktigt denna vinter med alla sina drivor och sina halkiga trottoarer och trappor, allra minst för två äldre människor med hjärtproblem.

Efter en stund anslöt också Anna och Enver och Annas dotter Ella – de bor i Rinkeby. Och då kom också Mattis Karin hem: hon hade varit till ett hembageri och skaffat en alternativ efterrätt till Mattis pappa, som också är diabetiker.

Men dess förinnan bjöd Matti på en mycket god egenhändigt lagad gryta.

Jag önskar verkligen att alla familjer vore förunnade det slags helt otvungna och varma sammanhållning som finns i vår familj. Under glatt prat går timmarna, och bara undantagsvis – i mitt fall när alla börjar prata om gym och annan träning – hamnar man i det här sällskapet utanför.

Presenter har vi förstås också med oss. I vår familj får man presenter på födelsedagen och till jul hur gammal man än är. Birgitta har med sig en fin linneduk från Klässbol, och jag har köpt en uppsättning glas. Ett hem, vackert så väl till fest som till vardags, är ett kulturarv värt att föra vidare.

Till Karin har jag med mig en försenad julklapp, två CD med Marlene Dietrich. Eftersom Matti också är musiker, finns där redan en mycket stor skivsamling. Våningen rymmer också mormor Anna Britas gamla piano, som lille Viggo med stor inlevelse passar på att klinka på. Det är knappt det går att höra Eric Clapton, Miles Davis och annat som Matti förgäves försöker spela på skiva. Annas nya kille Enver är musiklärare, så det finns ett stort samlat musikintresse i den här familjen. På torsdag ska jag och Birgitta förresten åter igen gå på konsert tillsammans med Anna och Enver, i det fina konserthuset här i Uppsala.

* * *

På bussen på väg till tåget, på väg hem till Matti, råkade jag få sällskap av Carl Lindberg, för sin del på väg till ett möte om ett upprop till förmån för Lena Sommestad som ny socialdemokratisk partiledare. Vi var tidigare i veckan båda på Uppsala arbetarekommuns lite märkliga möte i bland annat den frågan, och Carl hade förstås läst min skildring av det som hände där. Så nu ville han få också mig att skriva på uppropet till förmån för Lena.

Jag har tidigare med gillande skrivit om Lena men varken pekat ut henne eller någon annan som min kandidat till partiledareposten. Den uppropstext jag fick av Carl och som jag har haft tillfälle att läsa först i dag på morgonen är en god sammanfattning av de förtjänster Lena har och är dessutom balanserad: i slutklämmen sägs det att om nu valberedningen ändå inte skulle välja just Lena som partiledare, så bör den åtminstone se till att hon väljs in i partiledningen.

Det är en bra uppläggning, så jag har i dag meddelat Carl att jag skriver under uppropet.