Klassiker i Musikens hus

20 februari 2011 16:50 | Mat & dryck, Musik | 1 kommentar

De kulturevenemang jag och Birgitta deltar i kommer ibland tätare än jag hinner skriva om dem.

I torsdags var det åter dags för en konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Den här gången hade vi åter igen sällskap av Anna och Enver, och vi hade först bjudit hem dem på middag: Birgitta bjöd på en gryta med kokta blåmusslor, grillspett med havets frukter och så en gammaldags fruktsallad som efterrätt.

Kammarorkestern leddes för dagen av Andrew Manze, känd som violinsolist och dirigent världen över, under de senaste åren knuten till Helsingborgs symfoniorkester. Redan hans expressiva kroppsspråk och spirituella och lärda introduktioner till det som spelades är värt en eloge.

Den samlande rubriken för kvällens konsert var ”Klassiker”, och även om Sergej Prokofjev (1891-1953) är relativt sentida, måste man räkna in honom bland dem. Det senare gäller inte minst Symfoni nummer 1, opus 25, kallad den klassiska, som inledde den här konserten: den faller, även om den också inrymmer åtminstone en avvikelse, i hög grad tillbaka på Joseph Haydns musik. Orkestern spelade den här symfonin så att det säkert hos publiken väckte längtan efter mer Prokofiev.

Kvällens häjdpunkt blev dock Pianokonsert nummer 23 i A-dur, KV 488, av Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791). Vi har den förstås i flera olika inspelningar, bland annat med Klara Haskil, vilket naturligtvis underlättar förståelsen och ger igenkänningseffekter. Men det här framförandet, både kammarorkesterns spel och pianistens, Anna Christenssons, solospel, lätt och samtidigt säkert i tempo och tolkning, var faktiskt imponerande! Särskilt adagiot fick mig att bli lyrisk.

Ludwig van Beethovens (1770-1827) musik har jag ett mer blandat förhållande till än Mozarts – den rymmer både verk som talar starkt till mig och annat som lämnar mig känslomässigt mer stum. Den här gången fick vi höra hans Symfoni nummer 2 i D-dur, opus 36. Den innehåller partier som ger uttryck för den kraft som så ofta finns i Beethovens musik, men Mozarts pianokonsert kan det här verket inte mäta sig med.

Ändå: sammantaget blev det en mycket fin musikkväll.

Die Partei, die Partei, die hat immer recht!

20 februari 2011 13:18 | Musik, Politik | 9 kommentarer

På Tommy Rådbergs blogg hittar jag en östtysk kommunistisk kampsång, som beredde oss mycken munterhet i det tidiga sextiotalets Laboremus. Arne Gadd, styrelseledamot och sedermera under en lång period riksdagsman (s), hade någonstans fått låna en inspelning av den här sången och själv spelat in den på band.

Jag påminns om det här när jag på Tommy Rådbergs blogg hittar texten till ”Die Partei”. När jag kollar den av Tommy återgivna texten, hittar jag små avvikelser (om än sakligt betydelselösa) jämfört med den text som finns i en DDR-sångbok jag har fått av min vän Anders Thunberg, Inge Lammels (redaktör) ”Mit Gesang wird gekämpft. Lieder der Arbeiterbewegung” (Dietz Verlag, Berlin 1967). Där anges också texten vara från 1949, medan Rådberg anger den vara från 1950 – vilket kan vara förklaringen till de små skillnaderna i texten, av typen bearbetningar.

Här är hur som helst texten i den version jag har i Lemmels bok – där finns för övrigt också noter:

Das Lied der Partei

Text och musik: Louis Fürnberg, 1949

Sie hat uns alles gegeben.
Sonne und Wind, und sie geizte nie,
und wo sie war, war das Leben,
und was wir sind, sind wir durch sie.
Sie hat uns niemals verlassen,
wenn die Welt fast erfror, war uns warm.
Uns schützt die Mutter der Massen,
es trug uns ihr mächtiger Arm.

Die Partei, die Partei, die hat immer recht,
Genossen, es bleibt dabei!
Denn wer für das Recht kämpft,
hat immer recht
gegen Lüge und Heuchelei!
Wer das Leben beleidigt,
ist immer schlecht.
Wer die Menschheit verteidigt,
hat immer recht,
denn aus Leninschem Geist wächst,
von Stalin geschweißt,
die Partei, die Partei, die Partei!

Sie hat uns niemals geschmeichelt.
Sank uns im Kampf auch einmal der Mut,
so hat sie uns leis nur gestreichelt:
Zagt nicht! – und gleich war uns gut.
Zählt denn noch Schmerz und Beschwerde,
wenn uns das Gute gelingt.
Wenn man den Ärmsten der Erde
Freiheit und Frieden nun bringt?

Die Partei, die Partei, die hat immer recht…

Sie hat uns alles gegeben,
Ziegel zum Bau und den großen Plan,
und sprach: Jetzt baut euch das Leben!
Vorwärts, Genossen! Packt an!
Hetzen Hyänen zum Kriege,
bricht die Welt, die ihr baut, ihre Macht!
So zimmert das Haus und die Wiege!
Bauleute, seid auf der Wacht!

Die Partei, die Partei, die hat immer recht…

Den här sången är ju först och främst ett paradexempel på den tyska varianten av stalinismen, så både komisk och skrämmande i sin blinda tro.

Men när vi i 1960-talets Laboremus sjöng med i refrängen, ”Die Partei, die Partei, die hat immer recht”, fanns där nog också ibland en ironisk ton vänd mot vårt eget parti.

Och det slår mig att de socialdemokrater som trosvisst hävdar att partikursen blir rätt oavsett vem vi nu väljer till partiledare nog också tankemässigt sitter fast i den där gamla östtyska refrängen.