Aftonbladet intervjuar mig om partiledarvalet

I går blev jag uppringd av en reporter från Aftonbladet. Hennes ärende var att intervjua mig om sättet att välja ny socialdemokratisk partiledare. Om de båda sidorna av denna fråga pratade vi också: dels de utpekade kandidaternas ovilja (med Lena Sommestad som lysande undantag) att ens säga flaska, dels valberedningens utdragna procedur som ändå inte ändade i en kravprofil som sa tillräckligt mycket.

Reportern lovade, på eget initiativ, ringa igen och läsa upp det som lades i min mun men återkom aldrig, så jag trodde att det inte blev något – sånt har hänt förr i tidningsvärlden. Men i dagens Aftonbladet finns ändå en artikel, där också ett uttalande från min sida förekommer. Det jag säger är oförargligt, mot slutet en smula obegripligt.

Därför vill jag redovisa vad jag själv egentligen tycker i den här frågan.

Reportern försökte själv inledningsvis få mig att nappa på lösningen medlemsomröstning om ny partiledare. Jag är inte en fanatisk motståndare till en sådan lösning, som ju har prövats i vårt södra grannland Danmark, men jag ser också problem med den här metoden. Dels är startfältet lite för brett för att frågan skulle kunna avgöras genom en enkel medlemsomröstning. Dels tvivlar jag på att partimedlemmarna har tillräckliga kunskaper om de olika tänkbara kandidaternas kvalifikationer för uppdraget, inklusive deras personliga hållning i för partiet viktiga frågor. På Uppsala arbetarekommuns märkliga möte om partiledarfrågan här om sistens nämndes så många tänkbara kandidater, stt de skulle räcka för en hel partistyrelse, och av det faktum att samma partimedlem – det finns också sådana S-bloggare – ibland som alternativ lyckas föreslå kandidater med ganska olika politisk profil drar jag inte slutsatsen att vederbörande är schizofren utan att han eller hon helt enkelt inte har tillräcklig koll.

Det jag för min del – förgäves – försökte få fram genom Aftonbladet var att de som föreslås till posten som ny partiledare ungefär som Lena Sommestad borde svara på medias enkäter om deras inställning i olika profilfrågor. Oavsett vem av dem som slutligen blir just partiledare är de ju alla aktuella för platser i den socialdemokratiska partiledningen, och då vore det ju inte ur vägen om vi fick svart på vitt i fråga om vad de tycker i de frågor som bestämmer partiets kurs.

Några av dem som diskuteras försöker komma undan även den här frågan – som ju inte innebär att man därmed svarar ja eller nej på frågan om man vill bli partiledare – genom att hävda att ”jag tycker som partiet tycker”.

Det här är inte bara fegt utan också ett sätt att lägga ut dimridåer.

Jag vet att flera av dem som nu diskuteras som partiledarkandidater har olika politisk profil. Min mycket långa erafenhet av att arbeta i partiets topp säger mig också att det ingalunda är betydelselöst var partiledaren själv står politiskt.

Naturligtvis gäller kongressbeslut, men partiledaren sätter ändå sin personliga profil på tolkningar, genomförande och tyngdpunkter och bidrar på så sätt i mycket hög grad till hur partiet uppfattas.