Lågt pris och valfrihet i sortimentet är inte identiska mål

9 februari 2011 12:51 | Mat & dryck, Politik | 6 kommentarer

”Coop slutar sälja Carlsberg” lyder en hotfull helsidesrubrik i SvD Näringsliv i dag (9 februari 2011).

I den här artikeln får jag förklaring till varför Ramlösa, som jag nästan dagligen handlar, i vårt Coop Konsum har fått en undanskymd plats och ett sammanpressat utrymme i dryckeshyllan och varför andra drycker från Carlsbergs-bryggerierna helt har försvunnit.

Skälet är att Coop Konsum inte får det låga inköpspris man vill ha.

Coops ambitioner att sänka priset låter ju i förstone mycket rimliga, sedda också ur konsumenternas synvinkel. Vem vill inte ha lägre priser om det går?

Men den här frågan är inte riktigt så endimensionell.

Om man nu som kund vill ha låt oss säga just Pripps blå lättöl till lunchmaten, kan man ju i stället gå till ICA och handla sitt vanliga lättöl. Och sedan är det ju lätt gjort att man handlar den övriga lunchmaten där också.

Priset, och prisjämförelserna mellan butikskedjorna, har i dag kommit att överskugga nästan alla andra aspekter på konsumenternas val av butik, och den här fixeringen när det gäller publicitetsutrymme förstärker naturligtvis också på ett olyckligt sätt bedömningen av butikskedjorna och av varför man bör handla i den ena men inte i den andra.

För mig spelade Konsums demokratiska ägar- och beslutsstruktur (plus i någon mån det faktum att en del av vinsten återfördes till kunderna i form av återbäring) en helt avgörande roll när jag som nyanländ student till Uppsala valde att börja handla i just Konsum.

På den tiden, i början av 1960-talet, och även under 1970-talet fanns det ytterligare ett skäl att hålla sig till Konsum: en mycket stor del av dagligvarorna tillverkades i egna fabriker här i Sverige eller, i samnordiskt kooperativt samarbete, i något av våra grannländer. Därmed kunde man lita också på att personalen i de här tillverkningsenheterna var fackligt organiserad, att arbetsmiljön där stod under kontroll och att varorna tillverkades under den kontroll som våra lagar föreskrev.

Och inte nog med det: det här var en period då även staten i skepnad av Statsföretag, senare Procordia, på motsvarande sätt tillverkade mängder av konsumtionsvaror, allt från livsmedel till hygienprodukter.

Det gick på den här tiden faktiskt att, i en vanlig konsumbutik, i stort sett välja dagligvaror, tillverkade av antingen kooperationen eller staten. (Naturligtvis fanns det också alternativ.)

Båda formerna av kollektivt driven varutillverkning har skrotats, men att det handlade om kvalitativt bra och konkurrenskraftiga konsumentprodukter vittnar många varumärken, numera privatägda, om: Björnekulla och Önos, Blå mocca kaffe, Grumme såpa och många, många andra.

I dag står det X-tra eller Coop eller Änglamark eller Coop Prima på varorna i kooperationens butiker – observera att det här bland annat innebär att Coop för egen del accepterar prisskillnader – men de här varumärkena säger inte ett skvatt om var de har tillverkats, inte heller under vilka villkor. Har de anställda i fabrikerna där de tillverkas fackliga avtal och är avtalen anständiga? Finns det en tillfredsställande arbetsmiljölagstiftning i de länder där de tillverkas? Fraktas varorna lång väg, och vad har det för miljöeffekter?

Pripps och Ramlösa, för att återvända till dem, tillverkas i Sverige av svensk arbetskraft med svenska avtal. Ägaren, Carlsbergkoncernen, är dansk och genom stiftelseformen i ägandet – en del av vinsten går till exempel till kultursatsningar – är den i praktiken omöjlig att köpa upp.

Deras störste konkurrent inom dryckessegmentet här i Sverige är Spendrups, ett företag som genom åren bland annat har engagerat sig politiskt i frågor med udden riktad mot arbetarrörelsen.

Deras drycker vill jag inte köpa, ens om hyllorna på Konsum är fyllda av dem – i det här fallet är det absolut inte priset som avgör.

Så om Konsum tvingar mig, går jag hellre till ICA vägg i vägg och köper där ett lager Pripps blå och Ramlösa.

Men fortfarande ingenting annat.