Förvirringen i partiledarfrågan – ständigt nya farsakter

I går kväll hade vi årsmöte i S-föreningen, Svartbäckens socialdemokratiska förening. Före årsmötesförhandlingarna fick vi lyssna till ett anförande om landstingspolitik av Vivianne Macdisi, också diskutera landstingspolitiken. Det var ett utmärkt inslag i årsmötet.

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om en av de avslutande punkterna på dagordningen, ”Information om val av ny partiordförande”.

Redan rubriken antyder att det här inte är en fråga som avses vara föremål för partimedlemmarnas direkta inflytande.

Uppläggningen – knappast en slump – var exakt densamma som på arbetarekommunens möte för ett tag sen: Vi delades in i grupper och fick uppmaningen att vaska fram tänkbara namn till posten som partiledare. Resultatet blev vad man kunde vänta sig: en räcka namn, som kunde räcka till ett helt VU. Några av de nämnda nominerades av två grupper av sammanlagt tre, andra bara av en grupp. Vägledning för valberedningen?

Tvärt om, skulle jag vilja säga. Den här metoden ska få oss att må bra efteråt – när partiledare väl har valts, ska vi kunna säga, att hans/hennes namn faktiskt var på förslag på vårt möte. Men i själva verket har den valts för att vi inte ska låsa valberedningen och våra kongressombud.

De som nämndes på vår S-förenings möte har alla nämnts i den mediala diskussionen om ny socialdemokratisk partiledare. Problemet, delvis förorsakat av de utpekade kandidaterna själva, som ju i flertalet fall vägrar att berätta vad de vill i för partiet viktiga frågor, delvis beroende på att de som sitter på ett vanligt S-föreningsmöte utan tilläggsinformation, i motsats till till exempel mig och Birgitta, har mycket varierande, ofta skraltiga kunskaper om vad kandidaterna egentligen står för.

Även bakom det senare ligger nog inte så lite av utstuderat beräknande taktik. Bland de namn som föreslogs vid vårt årsmöte nämndes personer som, om de valdes till partiledare, skulle föra partiet i ganska olika riktningar. Det här kan, om vi ska tro på medias redovisningar, leda till exempel till att vi till partiledare väljer en ledande företrädare för socialdemokraterna i Stockholms län, de som i det senaste valet ändade alla sina högergirar med att göra ett veritabelt katastrofresultat.

När diskussionen efter gruppdiskussionen och redovisningen av resultatet släpps fri en stund, är det även i den här församlingen tydligt, att ganska många uttryckligen pläderar för Lena Sommestad och motiverar detta med att de har imponerats av hennes argumentationsförmåga vid det ena eller det andra tillfället.

Som någon vid vårt möte sa, måste man ju inte av detta dra slutsatsen att hon därmed är den optimala personen just på partiledarposten – kanske är det i partiledningen i vidare mening hon hör hemma.

Men det betyder ju inte att de som tänker så därmed är beredda att stödja valet av en partiledare, vars ledarskap utan tvekan skulle innebära ytterligare en högergir, den här gången för hela partiet.