En trojansk häst i arbetarrörelsen

20 december 2010 17:51 | Media, Politik | Kommentering avstängd

Skandalen med att Svenskt näringsliv använder sig av betalda hantlangare (S) för att påverka socialdemokratins politik, självbild och valanalys väcker vämjelse bland riktiga socialdemokrater.

Daniel Suhonen, en av den ungs socialdemokratins skarpaste pennor, har skrivit läsvärda kommentarer på två håll.

Dels i egenskap av ledarskribent i Västerbottens Folkblad. Hans artikel där riktar sig i rubriken främst till den socialdemokratiske partisekreteraren: ”Vad tänker du, Ibbe?”.

Dels i egenskap av medarbetare på Aftonbladets kulturavdelning. Hans artikel där i dag heter ”En trojansk häst i arbetarrörelsen”.

Om den långa väg som till sylta bär

20 december 2010 16:56 | Mat & dryck, Ur dagboken | 4 kommentarer

Till mina årligen återkommande julbestyr hör att koka estnisk julsylta.

Jag lärde mig hur man gör av min mamma. När jag bara var en liten pojke, fick jag hjälpa henne med syltatillverkningen: min uppgift var att med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan. När jag så småningom bildade egen familj, blev estnisk julsylta en obligatorisk och älskad ingrediens på vårt julbord.

I år har det dröjt i längsta laget med den traditionsenliga syltakokningen, detta för att moderna livsmedelsaffärer helt enkelt inte saluför de nödvändiga ingredienserna. Jag har beställt, och också fått, kalvkött i en liten gårdsvarubutik här i närheten, men fläskläggarna kom inte som utlovat i dag utan skulle levereras först på osndag eftermiddag. Så nu har jag för att skynda på processen varit på Konsum, som naturligtvis heller inte förutsätter att några av kunderna ska envisas med att själva koka sylta, men en av de anställda har lovat att försöka fixa hem tre läggar från Coop Forum i morgon. Hoppas det nu fungerar!

För att göra estnisk julsylta ska man ha fläsklägg och kalvkött i lika delar. Jag köper ungefär lika mycket av vardera: tre läggar och så bitar av kalvbog eller kalvrygg, vars vikt ungefär motsvarar läggarnas. Det här fördelar jag på tre tjockbottnade grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg plus kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela läggarna och kalvköttet i mindre stycken.) Benen i fläskläggen (och givetvis också i kalvköttet, om man använder kalvkött med ben) har en viktig funktion: de ger det bindemedel, som senare får syltan att gelea sig, och de måste alltså finnas med under koket.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger man sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas minst tre gånger mot vad du nu föreställer dig) med tre sorters hela pepparkorn – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten, så att vattnet åter igen täcker köttet.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra. Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen på den plattan.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar; jag brukar använda 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom ett durkslag ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Man kan naturligtvis ställa dem i kylen, men där brukar det ju vara fullt så här före jul, så jag brukar för egen del ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem. Man kan också lägga dem i några stora pappkartonger med lock.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka. En liten varning dock: i år när det är så pass kallt utomhus, kommer syltorna att frysa, om man ställer dem på balkongen. I så fall får man lov att ta in dem för ganska lång tining innan man kan servera dem.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens på vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem.

Några syltor tar vi sen också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg. En sån här sylta blir en lagom lunch för två personer.