Luciakonsert med musikklasserna

Birgitta ställde på sin tid upp för musikklasserna i Uppsala och får som tack varje år två biljetter till deras luciakonsert i Domkyrkan. Vi är inte religiösa, men eftersom vi är uppvuxna med det här kristna musikaliska kulturarvet och dessutom musikälskare, går vi gärna dit.

Så också i går, då vi fick kämpa oss i pinande kall decemberblåst från bussen till Domkyrkan.

Gårdagens luciakonsert, med David Anstey och Anders Göransson som dirigenter och Jesper Taube (sång) och Mats Broberg (flöjt) som solister, kändes inte lika ljus i grundtonen som flera av de föregående årens luciakonserter. Det var lite mindre av det välkända och insmickrande vackra, det som ofta präglar julrepertoaren, och också arrangemangen var i flera fall mer komplicerade. Men naturligtvis fick vi som väntat höra till exempel Adams ”Julsång” och ”Stilla natt”, och som församlingssång sjöngs gemensamt – själv deltar jag dock aldrig i psalmsång – ”Nu tändas tusen juleljus”.

Luciatåget som inleder och avslutar konserten och som i två jättelånga led ringlar sig ned längs väggarna i den väldiga domen och som sen, i förenad form, kommer upp längs mittgången, saknar förmodligen sitt motstycke. I år hände något med den stackars unga lucian: hon fick något slags hjälp redan under den långa konserten och kunde sen inte följa med i det avslutande tåget. Att något sådant händer en kan säkert vara svårt att bära för en ung flicka, men hon ska veta att en hel Domkyrka kände med henne!

Jag hör till en generation som tragglade psalmverser: I små- och folkskolan fick vi i läxa att lära oss mängder av psalmer utantill. På den tiden hade jag ännu min inlärda barnatro kvar och reagerade inte, som jag började göra i tidiga tonår, mot innehållet i psalmerna. Så jag minns fortfarande utmärkt väl stora delar av texterna i de psalmer som sjöngs i går, utom de nämnda också ”Bereden väg för Herran” och ”Det är en ros utsprungen”.

Men jag tycker fortfarande att de, oavsett vad man tror eller inte tror på, är en del av ett mer än tusenårigt svenskt kulturarv; många av dem är dessutom mycket vackra. Så jag har absolut ingenting emot att delar av den här sångskatten lärs ut i skolan, dock snarare inom ramen för musikundervisningen än inom religionsundervisningen.

Där skulle man för övrigt också kunna tänka sig att eleverna fick lära sig att sjunga några av arbetarrörelsens viktigaste sånger. till exempel ”Internationalen” och ”Arbetets söner”.

Märk att jag här talar om bildning, inte om religiös eller politisk indoktrinering.

* * *

På hemväg, på väg till bussen, möter vi Stig-Björn Ljunggren, min gamle medredaktör till Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002). Vi är sällan överens om de viktigare vägvalen för vårt gemensamma parti, men Stig-Björn har både humor och tolerans, så i samma ekumeniska andra som jag har visat ovan säger han, med glimten i ögat och utan att ens uttryckligen nämna den pågående debatten om vem som ska bli ny partiledare:

– Får jag föreslå någon av er?