Vinterhelg med barn och barnbarn

Birgitta har, allt sedan hon togs in på sjukhus för bland annat hjärtbesvär, varit föremål för barnens både intrsse och omsorg, allra först i form av besök på Akademiska. Nu när hon sedan en vecka är hemma igen fortsätter det här – och man kan nog bli återställd redan av att ens barn bryr sig så mycket om en.

I går kom Anna och Enver hit från Rinkeby för middag, så under lördagskvällen var vi fyra här hemma. Birgitta stod själv för matlagningen: På önskemål från Anna blev det råbiff med tillbehör, men de båda männen i sällskapet föredrog att få sina råbiffar stekta.

Kvällens samtal kretsade mellan allt från politik – jag och Anna är nog inte överens där i alla stycken – till litteratur. Enver är peruan, så vi kom att prata en hel del om Mario Vargas Llosa, som det finns en binge böcker av i vår bokhylla. Bland annat jag drev tesen att man inte behöver vara ense med en skönlitterär författare för att se stora litterära förtjänster med hans eller hennes böcker, och mycket riktigt kom vi ganska snart också in på Knut Hamsuns författarskap. Knut Hamsuns tvivelaktiga politiska hållning är ju välkänd, men det hindrar inte att jag på den tiden då jag ganska extensivt läste honom (i gymnasiet och under mitt första år i Uppsala, då jag läste nordiska språk) ändå fann stora litterära kvalitéer hos honom eller kanske snarare hans böcker.

Innan Anna och Enver gick till tåget, gick Enver på upptäcktsfärd bland våra böcker och skivor, hittade i våra bokhyllor bland annat en rad latinamerikanska författare. (Vid middagsbordet hade han berättat vilka svenska författare han hade hunnit läsa och vilka författare och böcker som hade gjort starkt intryck på honom. Han hade bland annat med stor behållnign läst Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Söderberg är också en av mina gamla favoriter.)

Enver är musiklärare till yrket, så det var med intresse och också förtjusning han studerade vår väldiga skivsamling. Han plockade med glad min fram både Bach och argentinsk tango – jag visade honom sedan på ganska många skivor med latinamerikanskt ursprung. Men den skiva som väckte mest jubel hos honom är en av mina jazzfavoriter, ”Kind of Blue” med Miles Davis.

I morse sov vi länge, allt för länge.

Klockan tolv skulle vi nämligen vara på Musikens hus, där lilla Klara, fem år, skulle medverka i en dansföreställning.

Klara går på balett hos Uppsala Danscenter, och i år liksom tidigare år gav centret (med ABF som medarrangör) en barnbalettföreställning i Musikens hus’ stora sal inför så stor publik, att vi – som köpte biljetter i senaste laget – hamnade långt uppe på balkongen.

Där uppifrån kunde man i ett par timmar följa föreställningens cirka 20 nummer. Barnen, indelade i olika åldersgrupper, 3-4 år, 5-6 år, 7-9 år och 10-12 år, gav järnet, detta utan att de på något sätt var överdrillade; för de flesta av dem är balettdansen bara en rytmisk lek, vilket också underströks av att musiken man dansade till ofta hade sago- eller annat barnkulturtema. Vår dotterdotter, som alltså hörde till ålderskategorin 5-6 år, framträdde som en av Bumbibjörnarna.

Nummer som danserna till Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och Lennart Hellsings sång om trollkarlen från Indialand, han som drack upp sig själv, tedde sig nästan udda vid sidan av alla discobetonade låtar.

När publiken består av så många syskon och föräldrar och andra släktingar, måste man acceptera att medföljande barn inte är tysta, att vuxna kommenterar och att anförvanter mobilfotograferar sig närstående unga artister. Men framför mig satt ett ungt par, som mer hade ögon för varann än för det som utspann sig på scenen – och det kan ju verka rart – men två huvuden tätt mot varann gör det förbannat svårt för den som sitter bakom att se de relativt små aktörerna på scenen. Dess bättre bekräftade den unge mannen sitt kompletta ointresse för dansföreställningen på scenen genom att mitt under den resa sig upp och gå därifrån, förmodligen för något mycket viktigare.

Den som vill se lite av den dansföreställning vi såg kan gå till Kerstins blogg – Kerstin är med rätta stolt över Klaras scenframträdande. Fler bilder hittar du på pappa Bos blogg – här.

* * *
I kväll är det min tur att laga middag. Eftersom det är så förbanant kallt blir det repris på min gamla heta afrikanska gryta.