Gamla

Av Axel Österberg. signaturen Kluck

”Sista striden det är…”

Det var en gång i seklets kväll, när stormen gick kring världen
och väckte oss till kamp och tro och tog oss med på färden.
Vi höjde våra stormbaner mot orätts gråa murar
och sjöngo folkets egen sång med dån mot domens lurar.
I täta led, i långa led vi följde våra fanor
och röjde upp i ris och snår och bröto nya banor.
Vi hörde långt där utifrån den eggande signalen,
och över kartans gräns och bås steg Internationalen.

Det var en gång. Nu mörknar det. Nu vandra vi mot hösten.
Men ropar stormen än en gång, nog följa vi den rösten.
Nog veta vi den fanans färg vi följde första gången.
Än kan vår strupe sjunga ut den gamla stolta sången.

Väl blev vår fana smutsbestänkt och månget löfte brutet.
Dock ropa vi ur skymningen: Stå fast, stå fast till slutet!
Snart öppnas för oss dödens port. Snart halka vi ur tiden.
Så må det stå på varje kors: Soldat i sista striden.

* * *

Axel Österberg (1911-1968) var under många år en kvick och uddig och mycket begåvad dagsversskribent i LOs Aftontidningen (AT); han skrev under signaturen Kluck. Sina rötter hade han i anarkosyndikalismen. ”Han var skeptiker och relativist och misstrodde politiska slagord. Slutpoängen i denna dikt bör nog därför uppfattas ironiskt”, skrev Hans Haste i ”Dikter i kamptid” (Pogo press, 1977), ur vilken dikten är hämtad.

Ett bredare urval av hans dagsverser för AT hittar man i ”Det var år 1945… ” (i urval av Stig Carlson och Ulla Österberg, illustrationer Margareta Sylwan, MaS, FiBs lyrikklubb, 1970).

Biografi

Jag föddes en decembernatt,
kalenderns längsta. Öppen tog
jag till mig världen, sammansatt
av åkrar, fåglar, dal och skog.

Jag fick en bondes grova kropp,
men en med oro bäddad själ
gav prägeln åt mitt levnadslopp.
Snart säger jag till allt farväl:

till sol och måne, land och hav,
till rymder, stumma, utan slut.
– Håll inget liktal vid den grav,
där resenären vilar ut.

Johannes Edfelt

Ur ”Spelrum”, 1990