Bogart och Hepburn i en klassisk film

C S Foresters roman ”Afrikas drottning” (”The African Queen”, 1935) har jag aldrig läst, men om jag inte minns fel, lästes den av många andra killar som gick i realskolan samtidigt med mig. I vart fall var hans Hornblower-böcker mycket populära bland realskolekillar under den här perioden. Forester har också skrivit manus till filmen om kapten Blod.

Filmversionen, också den kallad ”Afrikas drottning”, gick upp på de svenska biograferna 1952. Det amerikanska originalet, ”The African Queen” med John Huston som regissör, premiärvisades i USA runt årsskiftet 1951-1952. Den fick en Oscar, dock inte för regi. Humphrey Bogart fick en Oscar för bästa manliga huvudroll, rollen som den oborstade, skäggige och gindrickande ångbåtsföraren Charlie Allnut.

Den här filmen har två stora roller. Historien startar på en brittisk missionsstation i östra delen av dåvarande belgiska Kongo, och vi möter där till att börja med missionären Reverend Samuel Sayer (Robert Morley) som dock dör efter efter ett tyskt anfall på missionsstationen – den bränns ner, och kongoleserna som bor där förs bort – och så hans syster Rose (Katharine Hepburn).

Det här med det tyska anfallet måste förstås förklaras: Tiden för filmens handling är första världskriget, då Tyskland var i krig med bland andra Belgien och England. Tyskland hade vid den här tiden en koloni i östra Afrika, Tanganjika, det som i dag är känt som Tanzania. I det djungel-, flod och sjöområde (Victoriasjön) som filmens handling utspelar sig i, finns utöver de nämnda länderna (på den tiden alltså koionier) också den dåtida brittiska kolonin Uganda.

Charlie, alltså spelad av Bogart, är benägen att helt enkelt hålla sig undan tyskarna med sin båt: han kan alla vattenvägarna och har rikligt med proviant, däribland gin och rökverk, ombord. Men Rose, spelad av en Hepburn i långa kjolar och hatt, visar sig ha ett mer krutfyllt temperament än man kunde ana av den lätt sippa missionärsminen: Hon ger sig fan på – men hon skulle förstås inte ha uttryckt sig så – att sänka det skepp tyskarna patrullerar sjön med. Charlies ångbåt har nämligen en last dynamit ombord.

Men först gäller det att ta sig dit, vilket inte är så lätt – det vet ångbåtsägaren Charlie. Men genom skicklig navigering – även Rose lär sig så småningom styra den här skorven – och mycket tur – änglavakt skulle de religiöst lagda säga – tar de sig längs flodens vindlingar, genom livsfarliga forsar och faror i skepnad av krokodiler, myggsvärmar och iglar ända ner till flodmynningen, där sjöns vida vatten öppnar sig – men där också deras tyska båtmål patrullerar. Den tyska båten ska de sänka med hjälp av ett par på stället av dem själva tillverkade torpeder – och här blir filmen möjligen lite väl fantasifull.

Det sista gäller också upplösningen, när våra båda hjältar har tillfångatagits av de slemma tyskarna på patrullbåten. Just som de ska hängas (efter att först ha vigts av den tyske kaptenen!), går den tyska båten på vraket av den torpedbestyckade skorven, som exploderar och sänker det tyska fartyget. Varvid våra engelska hjältar börjar simma mot det som kan förmodas vara Ugandas kust.

Kanske har jag nu uttryckt mig alltför vanvördigt. För jag måste avslutningsvis säga, att ”Afrikas drottning” genomgående är en både spännande och välspelad film. Och bättre än den dramatiska avslutningen är egentligen det psykologiska spelet mellan filmens hjälte och hjältinna, ett slags kammarspel på flodångare: två individer av motsatt kön, i begynnelsen med mycket olika erfarenheter och livsstil, förs av omständigheterna samman, och så slutar det som det ibland slutar, med attraktion och förälskelse. I det stycket är den här filmhistorien inte alls orealistisk.

* * *

I filmens eftertexter – Birgitta fick den på DVD i julklapp av Anna – upptäcker jag namnet Theodore Bikel. Han spelade en biroll, en av tyskarna.

I min ägo har jag sedan 1968 en LP med Theodore Bikel och Cynthia Gooding, ”Young Man and a Maid: Love Songs of Many Lands” (Elektra EKS-7109, 1956, i europeisk distribution 1960 genom tyska Telefunken). Bikel, född i Wien 1924 men från 1938 bosatt i Israel, arbetade efter andra världskriget med teater i London och blev under 1950- och 1960-talen en känd skådespelare i USA, bland annat på Broadway. Han har också gjort många skivinspelningar.