I sovjetsamhällets grepp

Sofi Oksanen, född 1977 i Finland men med estnisk mamma, har skrivit en suveränt bra roman om sin mors hemland och dess dystra historia, ”Utrensning”. Du hittar min recension av den ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Oksanen, Sofi.

Hennes debutroman ”Stalinin lehmät” utkom 2003 och översattes 2007 till svenska under titeln ”Stalins kossor” (översättning Janina Orlov, Bazar). Om den är mer mångtydig eller mindre fullgången kan diskuteras. Jag har till exempel sett artiklar och recensioner med tre olika tolkningare redan av romanens titel. På samma sätt har ett av dess mer framträdande temata, huvudpersonen Annas häftiga ätstörningar, både anorexi och bulimi, tolkats olika. I en intervju i DN (22 april 2007) hävdar hon själv att man bör se ätstörningarna som en metafor för tystnaden, för det vi inte talar om, och på den punkten får vi väl lita på författaren. Men redan den här artikeln öppnar också för andra tolkningar.

Romanens handling rör sig i ett komplicerat mönster mellan olika punkter i tid och rum. I Estland, till att börja med Sovjetestland, finns mormodern. I Finland finns den av en finsk byggnadsarbetare från Estland hemförda modern, som själv är byggnadsingenjör till yrket men inte kan utöva sitt yrke i det nya hemlandet. Deras dotter, Anna, växer upp i Finland men kommer också att, tillsammans med sin mor, senare för egen maskin, ofta resa till Estland. Sofi Oksanen har här helt uppenbart hämtat mycket ur egna erfarenheter och demonstrerar också med insprängda fraser på estniska att hon behärskar sin mors språk, även om hon gör vissa små men tämligen betydelselösa missar ibland.

För egen del har jag haft stort utbyte av den här romanens sensovjetiska och postsovjetiska partier – där har jag egna erfarenheter att jämföra med, och jag vill gärna vidimera att Oksanen har fångat tiden, andan och människorna väl. De bakgrunder som ges av tvångssovjetiseringen, motståndet och deporteringarna är också realistiskt skildrade.

Oksanen heroiserar aldrig; det som gör de här delarna av romanhandlingen så bra är att människorna där skildras i den moraliska gråskala som dess värre utmärker verkligheten. Och när det gäller båtturistströmmen av finnar till Tallinn och de finnar som tar jobb i Sovjetunionen, bland annat i Tallinn och Moskva – en av dem är Annas far, som för övrigt aldrig nämns vid egennamn – lägger Oksanen heller inte något förskönande filter emellan. ”Stalins kossor” ger ingen vacker bild av de finska männen med alla sina fyllor och horor.

Så kanske är det till slut ändå inte så konstigt, att bokens Anna, med rötter i två världar, drabbas av ätstörningar.