Julens ande

Jag är inte kristen, firar inte julen till minne av Kristi födelse. Går alltså inte heller i julottan.

Men jag firar jul och rättfärdigar inte detta ens med att julfirandet i Norden är äldre än kristendomen.

Jag tror att vi behöver en midvinterhögtid. Att den sedan är präglad av den kultur vi lever i, både den religiösa och av andra kulturavlagringar, får man finna sig i. Så i vårt hem finns tomtar, änglaljusstakar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen!” och i julgranen en hängd präst – det heter så i familjen, eftersom han har en sytråd runt halsen för att kunna hängas i granen – omgiven av änglar och två svarta katter.

Julgranen – en riktig, doftande, inte en av plast – klär jag kvällen före julafton. Särskilt tacksam, när det gäller prydnaderna, är jag mot dottern, Kerstin, som har skaffat istappar av glas, julgransprydnader som fanns i mitt barndomshem i Juniskär, Njurunda, söder om Sundsvall. I år fick Birgitta, som annars inte brukar få delta i granklädningen, avsluta med att sätta upp halmprydnader, hennes favoriter.

När granen var klar och Birgitta dess förinnan hade satt ut övriga julprydnader runt om i lägenheten, satte vi oss ner en stund i fåtöljerna i vardagsrummet och beskådade vår jul. Där och strax därefter i de till jul renbäddade sängarna avslutade vi julstöket med var sin dry martini.

På julaftons morgon stod alltså granen där och lyste, och jag kunde på bara fötter längs julrenskurade golv gå till ytterdörren för att hämta morgontidningarna. Frukosten intog vi lite senare i stolarna framför julgranen. Under den hade vi lagt de första två julklapparna åt den andra. I mina båda paket låg Niccolò Machiavellis ”Florentinsk historia” och så ett par fodrade skinnhandskar.

De senare fick jag genast användning för, när jag skulle gå upp till blomsteraffären vid torget för att hämta ut den årliga buketten av vita, blommande, högskaftade syrener. Det hör till vår alldeles privata jultradition att Birgitta får en sådan här bukett med vita syrener av mig på julafton. Med syrenbuketten följer varje år ett litet kort med det mystiska, bara för oss begripliga budskapet ”7!”.

Nu har vi nyss ätit julens första måltid: Birgitta stod för sillsallad och tre sorters inlagd sill samt julskinka, jag för den estniska julsylta jag har beskrivit här på bloggen. Till det drack vi Pilsner Urquell och två snapsar: dels en av Birgittas hemkryddade (i mitt fall kummin) och så Altias julsnaps.

Snart väntar glöggen och så Kalle Ankas julafton.

Lillebror Mikko i Skutskär har jag ringt och tillönskat god jul.

I morgon kommer barn och barnbarn på stort julkalas.

Det här, gemenskapen och omtanken, är det som är julens ande.

Alla mina många läsare tillönskar jag en hjärtans god jul!