Hej då, kulturnämnden!

16 december 2010 23:08 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 9 kommentarer

Jag gjorde entré i Uppsalas kommunalpolitik efter 1966 års val. Under åren därefter satt jag i alla nämnder och styrelser som syslade med kultur: biblioteksstyrelsen, kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse, Dag Hammarskjöld-bibliotekets styrelse.

Den första januari 1968 började jag arbeta på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. Just den här arbetsgivaren hade knappast något att invända mot att medarbetarna hade kommunala uppdrag, men det blev med tiden ganska jobbigt att klara alla sammanträden, många av dem på dagtid, och samtidigt sköta det jag skulle göra på partikontoret. Så jag avsade mig de flesta av mina kommunala uppdrag men behöll det i biblioteksstyrelsen, vars verksamhet stod mitt hjärta närmast. Där satt jag till mitten av 1980-talet och hann bland annat då med att bereda frågan om nytt huvudbibliotek i Uppsala.

När jag så gick i pension från jobbet på partistyrelsen, tyckte mina kamrater i sosseföreningen i Svartbäcken att det kunde vara dags för mig att göra ett nytt arbetspass i den uppsaliensiska kulturpolitiken. Dess politiska handläggning hade under tiden rationaliserats till i huvudsak en större kulturnämnd, så där har jag nu suttit i två mandatperioder. Ja, inte bara suttit – jag har varit ganska aktiv där och i dess gemensamma röd-gröna grupp.

Under den första av dessa mandatperioder var det röd-grön majoritet. Under den just avslutade har det varit borgerlig majoritet, och det kommer det också att vara under den kommande perioden. Men det är inte därför jag nu slutar. Kulturnämndens borgerlige ordförande, förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), har inte sysslat med politisk konfrontation – visst har vi varit politiskt oeniga ibland, men hans uppriktiga strävan har varit att finna samförstånd över blockgränserna i alla frågor där det har varit möjligt. Alltså har vi på den röd-gröna sidan också i ganska stor utsträckning kunnat påverka besluten, och några av oss socialdemokrater har verkligen kunnat utöva infytande; Peter Gustavsson (S) har inte varit vice ordförande bara pro forma. Själv har jag fått sitta kvar som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, och min kollega (S) Bo Östen Svensson har fått leda stipendieutskottet.

Så det är inte valutgången som har fått mig att avsäga mig uppdraget i kulturnämnden. Inte heller är det mitt parti som har velat bli av med mig – jag nominerades på nytt av min socialdemokratiska förening ooh fick alltså därefter ringa arbetarekommunen för att meddela, att jag faktiskt inte längre stod till förfogande. Skälet är banalt: Jag är 73 år nu, fyller 74 före midsommar. Lägg på det ytterligare en fyraårsperiod, så förstår ni hur gammal jag skulle vara vid nästa val. Inte för att jag börjar känna av någon senildemens, men jag tycker i princip att folk i min ålder normalt borde ha gjort sitt.

I dag hade kulturnämnden årets sista sammanträde, och detta sammanträde blev alltså mitt allra sista. Det följdes sedan av kulturnämndens årliga jul- och stipendielunch på Walmstedtska gården.

Min allra sista insats i den uppsaliensiska kulturpolitiken blev därför att delta i utdelandet av kulturnämndens hedersstipendium – ett konstverk – till en synnerligen välförtjänt mottagare, Claes Jansson. Många känner honom genom hans skivor, men inte minst här i Uppsala är vi många som har hört honom sjunga också live: jazz, blues, visor. Kulturlivet i Uppsala har dessutom ett drag av intimitet – rikets fjärde stad är ändå inte större än så – som gör att vi som till exempel rör oss i kultursfären inte kan undgå att stöta på varann. Så när jag vid samlingen på Walmstedtska gratulerar Claes, känner han förstås, även om vi inte är närmare bekanta, ändå igen mig, och jag får genast tillbaka en referens till min blogg.

Jag känner mig inte sorgmodig när jag nu lämnar kulturnämnden – jag vet att jag har bidragit till att göra stans kulturliv lite bättre, och i själva kulturlivet kommer jag att fortsätta delta länge till.

Men naturligtvis finns det också saker som borde göras eller borde göras bättre.

Ramen för bidragen till Uppsalas rika fria kulturliv borde till exempel utökas rejält. I kulturlivet utanför institutionerna finns många, inte bara Claes Jansson.

Och så borde Uppsala äntligen bygga ett nytt konstmuseum. I början av 1970-talet, när jag alltså också var aktiv i stans kulturpolitik, gick socialdemokratin till val på att bygga nya och ändamålsenliga och lockande lokaler för tre olika kulturområden. Det första av dessa vallöften infriades i och med att stan fick sitt nya huvudbibliotek i kvarteret Sandbacken. Här om året tillkom äntligen vårt fina konserthus, Musikens hus, vid Vaksala torg.

Det blev mig tyvärr inte förunnat att få vara med om att bygga en motsvarighet för konsten, ett Konstens hus. Men jag hoppas att jag åtminstone ska hinna vara med om dess invigning.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^