Judy Dyble, en gång i världen sångerska i Fairport Convention

Judy Dyble var en gång i världen sångerska i den brittiska folkrockgruppen Fairport Convention. Hon är född 1949, och när hon förra året, alltså vid 60 års ålder, vad jag förstår lite oväntat gav ut soloplattan ”Talking With Strangers” (Fixit Records FXTRCD 113, 2009, distribution Universal), väckte det viss uppmärksamhet åtminstone i Storbritannien. Hon har nämligen under en ganska lång period inte spelat in nya skivor. En skandinavisk upplaga av skivan gavs 2010 ut av norska Termo Records.

Hennes ljusa röst är, när hon nu kommer tillbaka, väl bevarad. Musikaliskt är hon inte alldeles lätt att placera – i vart fall skulle jag inte vara beredd att karaktärisera den här nya skivan som folkrock. Snarare framträder hon som singer-songwriter – hon har skrivit flertalet av låtarna på CDn tillsammans med ett par av sina medmusiker – lite i Joni Mitchells anda; hon har för övrigt tidigare tolkat Mitchell.

Den nya CDn och flera av de enskilda låtarna på den har fått ett gott mottagande i Storbritannien, delvis också i USA, men jag måste erkänna att den här musiken inte griper tag i mig på samma sätt som den gamla brittiska folkrocken, så som den spelades av Fairport Convention och andra, gjorde. De här låtarna är oftast balladartade men vetter, genom urvalet av instrument, körpartier och annt, mer åt konstmusik än åt rock. Dock finns det jazzinfluenser i dem, till exempel i ”Jazzbirds” och i den som helhet kanske bästa låten ”Grey October Day”.

De musikaliskt allra bästa bitarna finns i den avslutande, 20 minuter långa sviten ”Harpsong” – fast där är det varken helheten eller Judy Dybles sång som gör det största intrycket utan några häftiga rent instrumentala partier med starkt jazzinfluerad rockmusik,

Bara tjejer

Galago tar i nummer 4 2010 (nummer 101 från starten) greppet att presentera serier bara av kvinnliga serietecknare. Numret har redigerats av ett anonymt kollektiv, kallat Dotterbolaget. Inte heller får de enskilda medverkande tecknarna några personpresentationer av det slag som annars brukar finnas i Galago.

Tyvärr är intentionen med numret intressantare än resultatet. Det mesta av materialet har samma slags brister som allt för många av de serier, tecknade av killar, som man normalt brukar hitta i Galago. I flera av serierna hittar jag stav- och språkfel. En del är illa tecknat, annat ostrukturerat. Alltför många av serierna saknar dramaturgi och poäng. Av de för mig helt nya serieskaparna är det främst Hanna Gustavsson med ”Lonesome Riderz”, en serie i vilken Jihad Jane figurerar, som väcker mitt intresse – men hur den slutar får jag veta först i nästa nummer, eftersom detta är det här numrets enda fortsättningsserie.

I någon mån räddas numret av några redan etablerade kvinnliga serieskapare. Jag tänker då inte på den normalt mycket läsvärda Sara Granér utan mer på Liv Strömquists märkliga uppslag med kvinnor med nikab ner till midjan och naken underkropp där en stor skrattande mun har fått ersätta – ja, gissa vad.

Men allra bäst är Åsa Grennvalls imiterade textila väggbonad med texten

Det finns en särskild plats i helvetet för män som tar åt sig äran för det arbete kvinnor gjort.