Måndagskväll med Birger Norman

Jag åker till Stockholm, för första gången på länge. Birgitta följer med mig för att lyssna på vad jag har att berätta om Birger Norman. Fast det vet hon ju egentligen. Jag har nu under lång tid publicerat bloggtexter, några av dem mycket långa, om Birgers författarskap.

Vi tar min morgonväg, den som går över Norra Latins skolgård. I årtionden gick jag den där vägen, från uppsalatåget till Sveavägen 68 där jag jobbade. Fast nu stannar vi på andra sidan gatan, vid ABF-huset.

Vi behöver få i oss lite mat innan seminariet börjar. Det visar sig att restaurangen på hörnet har bytt skepnad: den är nu kebabrestaurang. Så det får bli kebab till middag.

Väl uppe på första våningen där seminariet ska hållas är det redan en liten kö vid bordet med entrébiljetterna, och undan för undan fylls salen med folk. Men jag lägger märke till att publiken verkligen inte är ung. Jämfört med den (och mig) ser en av mina medinledare, poeten Jenny Wrangborg, så ung ut att man nästan undrar varför hon är där.

Kan Jenny Wrangborg genom sin nyläsning av Norman bidra till att hans författarskap finner nya grupper av unga läsare, är det utan tvekan välkommet.

Vi övriga inledare samt kvällens lots genom programmet, Bengt Göransson, och så också publiken är sedan gammalt normanfrälsta, och jag tänker då inte i första hand på den del av hans poesi som har religiös anknytning. Fast Mikael Nyberg, ordförande i Birger Norman-sällskapet, nämner förstås också den i sitt ”Utkast till ett porträtt i helfigur”. Men det är påfallande att både han och litteraturvetaren och professorn vid Södertörns högskola Ola Holmgren, själv bördig från Sollefteå, i så hög grad betonar det som jag har valt som mitt ämne, den politiske Birger Norman. Ingen av dem hymlar heller om att Norman var och förblev socialdemokrat.

Eftersom jag skulle tala sist, lyssnade jag med viss bävan på de andra inledarnas val av normandikter: skulle de citera eller läsa upp några av just de dikter jag hade valt ut för kvällen? Det mesta av det som fanns i deras föredrag kände jag också omedelbart igen, hade till och med själv återgett i mina bloggessäer om Normans dikter, prologer och några separata böcker som jag av olika skäl hade valt att skriva om för sig. Men när det blev min tur, kunde jag, utan att på någon punkt ha fått förutsättningarna rubbade, prata om och läsa upp de dikter som finns i den inledande politiskt betonade delen av essän om Norman som poet. Ett av mina bärande temata var att Birger Norman aldrig tog på sig rollen av enkel agitator; han skrev inte plakatpoesi. Nej, hans politiska dikter innehåller träffande samhällsiakktagelser, ofta med vidd långt utöver det de formellt synes beskriva. Hans iakttagelser bärs vidare upp av ironier och skruvade vinkelskott.

Vi som medverkade avtackades efteråt med en liten present, Jan Wolf-Watz’ litterära antologi ”Röster i Ångermanland” i En bok för allas landskapsserie. Där finns förstås ett antal dikter av Norman; några av dem har jag för övrigt återgett här på bloggen.

De övriga författarna i den här antologin förtjänar också sin plats. Men varför finns inte Erik Nyhlén med?

* * *

När jag sen tillsammans med Birgitta vandrar min gamla kvällsväg – Sveavägen-Kungsgatan – ner till järnvägen, slås jag av att många av butikerna och restaurangerna längs de här gatorna är nya; där låg annat under åren då jag jobbade här.

Det är inte bara Birger Normans ådal som är förvandlad.