”Utrensning” av finsk-estniska Sofi Oksanen en hårtslående, i långa stycken lysande roman

Sofi Oksanen, född 1977, har på kort tid etablerat sig som en av de främsta romanförfattarna i vår del av Europa, vilket har bekräftats bland annat genom att hon i hemlandet Finland 2008 har belönats med Finlandiapriset och 2009 med Runebergpriset och därefter 2010 också har fått Nordiska rådets stora litteraturpris.

Hon skriver alltså på finska, men när man läser hennes böcker förstår man, att hon också behärskar estniska. Det har sin bakgrund i att pappan var finsk elektriker och mamman estnisk diplomingenjör. Föräldrarna träffades när fadern hade jobb i Tallinn. Det här finsk-estniska paret gifte sig och modern fick tillstånd att flytta till maken i Finland, närmare bestämt till Jyväskyla, där dottern Sofi föddes. Men Sofi och hennes mamma fortsatte att med jämna mellanrum åka till Estland, bland annat för vistelser hos Sofis morföräldrar. Det här är förklaringen till Sofi Oksanens tvåspråkighet och ännu mer till hennes intresse för att skildra Estlands tragsika historia under andra hälften av 1900-talet.

Hennes stora litterära genombrott blev ”Puhdistus”, som först, 2007, gick upp som drama på en stor helsingforsscen. Året efter, 2008, utkom den som roman. I Sverige gavs den ut 2010 med titeln ”Utrensning” (Bonniers, i utmärkt översättning av Janina Orlov).

Man kan sätta små frågetecken för några detaljer i handlingen, men det här är en så skickligt berättad och spännande och dessutom politiskt realistisk historia, att det vore småaktigt att haka upp sig på dessa detaljer.

Handlingen kryssar på ett intrikat sätt mellan ett nu och ett då, dels det Estland som just håller på att bryta sig ur sovjetväldet och famlar mellan sovjetsamhällets kvardröjande mönster och kapitalismens nya men i praktiken kanske inte så sköna rike, dels den efterkrigstid då Stalin fortfarande härskade och då de i många fall mycket motspänstiga estländarna tvingades in i kommunismens nya samhälle. Sofi Oksanen skildrar med stor inlevelse och detaljrikedom vad sådana här häftiga samhällsomvälvningar gör med de människor som berörs av dem – märk att gestalterna i ”Utrensning” knappast i några fall är några hjältar.

Bokens äldre kvinna, Aliide, ger visserligen dess yngre kvinnliga huvudperson, Zara, ett förrymt offer för trafficking, samtidigt hennes systerdotter, i slutet av boken en ny chans, men hennes sätt att lösa det här är även det präglat av den brutalitet som utmärkte också det kommunistiska system hon cyniskt har tjänat. Märk dock att Sofi Oksanens skildring av Aliide är präglad av en vilja att förstå mekanismerna bakom: Aliides brott (bland annat att skicka sin egen syster och hennes dotter, som är Zaras mamma, till Sibirien) har sin bakgrund både i egoistiska motiv – hon åtrår hett men förgäves, visar det sig, systerns man – och i den både fysiskt våldsamma och sexuellt förnedrande behandling hon utsätts för vid förhör hos NKVD.

Sofi Oksanens ”Utrensning” är ett exempel på att politisk historia kan skrivas på ett ofta thrillerartat spännande men samtidigt psykologiskt intressant för att inte säga intrikat sätt. Dessutom är hennes miljöskildring av ett lantligt, strax efter frigörelsen i många stycken fortfarande sovjetpräglat samhälle kusligt exakt ända in i sina detaljer.

Thomas Östros vann den första stora valdebatten i TV

I kväll sändes, från Umeå, den första stora valdebatten i TV, den om ekonomi. Efter en lite trevande och småputtrig inledning fick den här debatten nerv och blev intressant.

Thomas Östros (S), som tidigare inte alltid har haft det alldeles lätt att tas med den självsäkre Anders Borg (M), vann med god marginal matchen mot finansministern i alliansregeringen, och fick dessutom god och pricksäker assistans av två kvinnor, Mikaela Valtersson (Mp), som täckte inte bara de gröna frågorna utan också stod upp för en välfärdspolitik med social profil, och så vänsteryttern Ulla Andersson, som bidrog med rättvisepatos och en del nödvändigt jävlaranamma. Bäst i hela debatten var Thomas Östros’ offensiva och klargörande svar på de blå regeringsföreträdarnas grillfrågor, vilket ytterligare förstärktes av att Östros avlevererade sina svar med både säkerhet och gott humör.

Min bedömning är att den enda fråga där allianssidan av applåderna att döma hade lite flyt var frågan om bensinkostnaderna. Men här ska man komma i håg att den applåderande publiken fanns i Umeå, inte i Soho på Söder i Stockholm där Miljöpartiet i dag hotar Socialdemokraternas ställning som största parti på den rödgröna sidan. I den här frågan blev de rödgröna långt ifrån svarslösa i TV, men argumentationen behöver ytterligarfe finslipas så att den går att använda i landsändar med så vitt skilda förutsättningar som de nämnda.

En intressant iakttagelse från debatten var att de rödgröna så framgångsrikt gång på gång lyckades ställa regeringens skattesänkningar mot jobb och nödvändig välfärd, inte bara den ”välfärdens kärna” Borg, Reinfeldt & co vill begränsa sig till.

Jag skulle tro att humöret hittills, efter en rad nedslående opinionsundersökningar, inte har varit det allra bästa bland de rödgröna valarbetarna, men kvällens debatt måste rimligen ha fått dem att repa nytt mod: Fortsätter valrörelsen som kvällens TV-debatt, ligger ett regeringsskifte klart inom räckhåll.

Nu gäller det bland annat att övertyga den stora skaran av fortfarande osäkra.

En fransk variant av Manhattan Transfer eller The Real Group

Ibland blir skivor liggande olyssnade. I mapphäftet på CDn ”Le Quatuor Laqué” (ARTILAB 03532, 2003) med gruppen med samma namn står det att jag har skaffat den eller fått den den 18 december 2008 – men jag har inte längre någon aning om hur den hamnade i min skivsamling. På nätet har jag inte hittat några recensioner av den i stockholmstidningarna, och att någon skivaffär jag brukar besöka spontant skulle ha tagit in en fransk sångskiva förefaller ju heller inte sannolikt. Möjligen är det här en av de skivor min döde bror Matti efterlämnade – han hade åtminstone en nära vän från Frankrike – och som en av hans arvtagare, min dotter Kerstin, skänkte till nykterhetsrörelsens julmarknad på Drabanten i Uppsala.

Skivan visade sig, när jag till slut äntligen lyssnade på den, vara högst hörvärd. Le Quatuor Laqué är en fransk vokalgrupp, som sjunger utan komp – ungefär så där som amerikanska Manhattan Transfer eller svenska The Real Group, vilket inte ska uppfattas som en direkt jämförelse, mer som en orientering.

Den här gruppen bildades, lite av en slump, 1999. Den består av två män och två kvinnor, Albert Nussbaumer, José Perritaz, Anne Andrey-Chassot och Kajsa Lemcke. Genom att leta på nätet har jag fått bekräftat att Kajsa Lemcke är svenska, sedan länge dock bosatt i Strasbourg. Av mapphäftet framgår att Le Quatuor Laqué också har framträtt i Stockholm.

Så jag blir föga förvånad över att bland sångerna på CDn hitta ”Och jungfrun hon går i ringen”, sjungen på god svenska.

Bra låter det också. Detsamma gäller Hoagy Carmichaels ”Georgia On My Mind” och till exempel ”Hello Dolly”, ”What a Wonderful World” och ”A Nightingale Sang In Berkley Square”. Materialet på CDn är befriande brett och opretentiöst: Goerges Brassens och Charles Trenet så väl som ”Djungelboken” och ”Askungen” (Disney-versionerna).

Kalkon till sjöss

Det händer att jag ser repriser av gamla långfilmer på TV. I det här fallet ledde min recension av en Alice Babs-skiva med inspelningar från 1960-talet, där också Svend Asmussen medverkade på ett par spår, till att jag, efter lite nätkorrespondens med Björn Kumm, beslöt mig för att tillsammans med hustrun se eftermiddagssändningen i TV av Sven Lindbergs Alice Babs-film ”Musik ombord” från 1958. Om inte annat borde ju musikinslagen med sångkonstellationen SweDanes – förutom Alice Babs och Svend Asmussen också Ulrik Neumann – och originalmusiken av bland andra Bengt Hallberg göra filmen värd att se.

Men för att gå rakt på sak: Det här var något av den värsta smörja vi någonsin har sett på film. Musiken lyfter aldrig den förvirrade storyn ovanför kalkonnivån – utöver de redan nämnda medverkar på den fronten även till exempel Tage Severin och tysken Paul Kuhn (de många tyska inslagen i filmen fanns där väl för att göra det möjligt att exportera den till Tyskland) – och manuskriptet är så hopplöst att skådespelarkonsten egentligen bara ibland kan glimta till i småroller som den som görs av Ove Tjernberg.

Handlingen är så krystad att det inte finns anledning att återberätta den, men den är samtidigt så full av schabloner, att man faktiskt gång på gång börjar skratta åt eländet. De omotiverade musikavbrotten fungerade ändå, som i buggavsnittet med islandströjor och fladdrande underkjolar kring flickben, som tidsmarkörer.

Och i ett avseende var faktiskt den här filmen en nyttig påminnelse om det femtiotal jag och Birgitta och många andra revolterade mot, politiskt och livsstilsmässigt: ”Musik ombord”, med artisten Ulla Winther (Alice Babs) som hemmafru, kvarhållen i den rollen av sin man (Sven Lindberg), speglar det hemmafruideal som faktiskt då fortfarande var det förhärskande – ända till dess att både unga socialdemokrater och unga liberaler gjorde revolt och styrde politiken åt ett annat och modernare håll.

Saknade bloggvänner

Som de som regelbundet läser min blogg väl har lagt märke till, gör jag relativt sällan ändringar i min blogroll. Det beror inte på slentrian eller slöhet. De som har hamnat på min blogroll-lista har valts ut efter noggrant övervägande: Jag ska verkligen ha lust att kontinuerligt läsa just deras bloggar för att de ska hamna där, och de ska veta att jag – även om jag inte kommenterar så ofta – verkligen läser deras bloggar.

När jag i dag försökte öppna Anna Ardins blogg, upptäckte jag att hon har privatiserat den – man måste få nyckel för att komma in på den. Visserligen finns hon fortfarande på Rebella-bloggen, men jag tycker att det är tråkigt att hon själv inte längre finns fritt tillgänglig på nätet – varför vet jag inte. (Jag har nu fått ett förslag till varför, men eftersom jag inte vill bidra till att sprida obekräftade uppgifter, har jag valt att ta bort den här kommentaren.)

Ett par andra läsvärda bloggar, Danielssons lakejer och Morgan Johanssons blogg, uppdateras med alltför långa mellanrum.

Kajsa Borgnäs, som jag trodde skulle få mer tid att blogga när hon avgick som studentförbundsordförande, har i själva verket inte skrivit en rad efter sin avgång.

Min vän Peter Gustavsson i Uppsala har, sedan han var med om att få i gång ETC/UppsalaDemokraten och började skriva där, knappast alls längre ägnat sig åt sin tidigare så läsvärda blogg.

Victoria Harnesk, tidigare arbetskamrat på 68an, numera mest verksam med samiska intressefrågor, har en blogg som just nu verkar ha havererat tekniskt.

Samtliga alltså röster som jag saknar.

Jag gör ingen utrensning just nu, men i längden kan jag ju inte ha en rad bloggroll-länkar som inte leder någonstans.

Munspel och handklaver

Till den sittande borgerliga regeringens stolligheter hör dess kulturpolitik, bland annat likvideringen av Rikskonserter. Till Rikskonserters förtjänstfulla kulturpolitiska insatser hör kvalitetsskivbolaget Caprice Records. Caprice har gjort en fantastisk insats genom att på skiva dokumentera stora delar av vårt musikaliska kulturarv, bland annat i serien Musica Sveciae / Folk Music In Sweden. Jag har större delen av den här serien, inköpt först som LP, senare även som CD.

En fin CD i den här serien är ”Munspel & Handklaver” (Caprice Records CAP 21482, 1995 – materialet gavs ursprungligen ut på två LP, ”Munspel och Handklaver, CAP 1092, 1973, och ”Dragspelslåtar från Ångermanland”, CAP 1231, 1982). Den här CDn hade jag inte, men jag hittade ett exemplar på Drabantens julmarknad 2007 – min dotter Kerstin, en av arvtagarna till min döde bror Matti som hade ägt den här skivan, hade skänkt den till nykterhetsrörelsen, där hon själv är aktiv. Jag köpte den förstås.

Den här skivan innehåller folklig musik i dubbel mening. Dels är musiken gammal dansmusik. Dels är utövarna, även om några av dem trakterar sina instrument professionellt, amatörmusiker, spelmän inom dansmusikfacket.

CDn innehåller hela 39 spår, och jag väljer därför att nämna bara några av pärlorna.

Av munspelslåtarna vill jag särskilt nämna ”Brudmarsch efter Lapp-Nils” med Elias Jönsson från Jämtland, ”Länsmansvals” med Per Ludvig Jordahl, också han jämte, och så den polka utan namn Ivar Andersson från Blekinge spelar på munspel med klockor.

Dragspel finns det många sorter av.

Av låtarna på enradigt dragspel väljer jag att nämna en vals med Herman J Ahlstedt från Bohuslän, ”Skräddarpolka” med Herman Axelsson från Småland samt även hans vals efter farfadern och så några låtar med Gustav ”Vappersta-Lasse” Larsson från Sörmland: ”Kväsarvalsen”, ”Vapperstavalsen” och ”Friarvalsen”, den sist nämnda på enradigt dragspel med klockor.

Skivan innehåller också en hel del låtar på tvåradigt dragspel och även på dragspel plus fiol, det mesta hörvärt men utan det där lilla extra som gör att man gärna vill nämna låten i fråga särskilt.

Detsamma gäller också pianodragspelslåtarna på den ångermanländska delen av CDn.

Men den senare innehåller ett par andra låtar jag har fastnat för. Dels en snoa eller hyfsa med Nils Rune Jonsson från Rossön på treradigt dragspel. Dels en hyfsa med två spelmän från Rossön, Alexander Mårtensson på enradigt dragspel och Sigfrid Bryntesson på tenorbanjo.

För egen del har jag aldrig sett hyfsa dansas, men jag har förstått det så att hyfsa och snoa är besläktade med varann och med polka. Vet någon något mera?

Alice Babs, svensk jazz från 1960-talet

I dag när Alice Babs sällan spelas i radio är det svårt att föreställa sig hur stor hon var till exempel under femtiotalet. Då var hon redan mycket etablerad och framgångsrik, turnerade bland annat i USA med SweDanes, en grupp som förutom henne bestod av Svend Asmussen och Ulrichk Neumann. Hon hade många vänner och samarbetspartners inom både den svenska och internationella jazzvärlden, främst bland dem Duke Ellington.

Men hon hade slagit igenom mycket tidigare, som mycket ung. Till hennes genomslag som sångerska bidrog filmen ”Swing It, Magistern!” (1940) – märk att hon föddes 1924. Hon fördömdes i för tiden sedvanlig ordning som en ungdomens förförare, och just därför var det lite märkligt att senare möta henne som en av MRAs företrädare i Sverige. MRA, Moral Re-Armament, tidigare kallad Oxfordrörelsen, var en högerkristen rörelse med förgreningar också här i Sverige. Jag vill parentetiskt nämna, att när jag i början av 1960-talet var framgångsrik ordförande för Laboremus i Uppsala och höll på att skapa mig ett namn som ung och arg radikal i media, ville MRA träffa mig och gärna andra företrädare för de socialdemokratiska studenterna. Jag ställde, tillsammans med Anna-Greta Leijon, upp för ett möte på Café Tre Liljor i Folkets hus i Uppsala, vilket slutade i kaos: När vi gång på gång hade sagt vad vi tyckte, reste sig till slut MRA-herrarna och skrek i korus: – Det behövs tvål och borste i studentvärlden!

Men för att återvända till Alice Babs: Ett av problemen med henne som jazzsångerska är möjligen hennes svalt kyska stil. Å andra sidan är hon mycket skicklig och tonsäker. Som sångerska stod hon skyhögt över de flesta av tidens svenska schlager- och refrängsångerskor. Om det vittnar också det faktum att man bland hennes musikaliska och personliga vänner hittar inte bara Ellington utan också till exempel Josh White, John Lewis och Frank Sinatra.

Det pigga lilla Vax Records i Vaxholm har påbörjat en utgivning som kommer att bidra till att återetablera Alice Babs som jazzsångerska. På ”As Time Goes By” (Vax Records CD 1008, 2009) finns 14 aldrig tidigare utgivna inspelningar med henne, de flesta hämtade ur Sveriges Radios arkiv. Inspelningarna är gjorda under perioden 1960-1969.

Kompet är det yppersta: Hon backas upp dels av Arne Domnérus’ Big Band, dels av Bengt Hallbergs trio, i ett fall, det mycket hörvärda titelspåret ”As Time Goes By”, kvartett.

Några andra verbala smakprov: ”Stormy Monday” bjuder på häftig storbandsjazz – Arne Domnérus’ Big Band är här förresten förstärkt med Alice Babs’ gamla SweDanes-kumpan Svend Asmussen. I George och Ira Gershwins fina ”Love Is Here To Stay” kompas Alice Babs av Bengt Hallbergs trio. Mycket hörvärda är också den nämnde John Lewis’ ”If I Were Eve” med Arne Domnérus’ storband featuring Svend Asmussen och gamla hederliga ”Flamingo” med Bengt Hallbergs trio. Och bäst av alla är nog ”Many Tears Ago”, åter igen med Bengt Hallbergs trio.

Roligt att få tillgång till de här gamla radioinspelningarna. Jag kommer säkert att skaffa också Vax Records’ övriga Alice Babs-inspelningar och återkommer då till dessa.

Melodikrysset nummer 33 2010

Jag har haft datorhaveri, men i går anlände ny och modernare utrustning, alltså lagom för att jag som vanligt skulle kunna skriva om Melodikrysset.

Dagens kryss var väl inte våldsamt svårt, men jag gissar att fler än jag till att börja med kan ha haft problem med filmfrågan. Ledmotivet kände jag inte igen (fast att det senare visade sig att jag måste ha hört det, eftersom jag har sett filmen). Det som för min del fick svaren att falla på plats var det faktum att det finns en filmhjälte som Anders Eldeman väldigt många gånger har återvänt till, nämligen James Bond. Om man kombinerade det här rollnamnet med ”skotsk sångerska” fick man mycket riktigt på Google upp Bond-filmen ”Mannen med den gyllene pistolen” från 1974 plus namnet på den sångerska som sjöng ledmotivet, Lulu, med det nästan osannolikt långa fullständiga namnet Marie MacDonald McLaughlin Lawrie.

Då är Lill-Babs kortare, även om man kallar henne Barbro Svensson. Men också hon kan vara tuff, här illustrerat genom hennes gamla hit ”En tuff brud i lyxförpackning”.

Några melodifestivalare förekom förstås också i dagens kryss. ”Kärlekssång från mig” skulle jag knappast ha kommit i håg trots att den var med så sent som 2009, men visst var det Markoolio som sjöng. Mycket mer långlivad blir nog ”Det gör ont”, som Lena Philipsson vann med 2004 och sen fick delad femte plats med i Eurovision Song Contest.

Det var över huvud taget mycket svenskt i dagens melodikryss. Ett av de få undantagen var den gamla visan ”Det var en lørdag aften”, vars originalspråk alltså är danska.

Men också bland de många svenska ljudillustrationerna fanns en riktig klassiker, Evert Taubes ”Rosa på bal”.

Och bland svenska schlager hade Lennart Palm gjort en mix av två låtar, som nog får sägas ha klassikerstatus: Benny Anderssons ”Födelsedagsvals till Mona” och så Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn”, den som börjar ”Liten blir stor”.

Hyggligt står sig också Niklas Strömstedts ”Oslagbara”, även om den inte har samma klassikerstatus.

Däremot tycker jag att Göran Ringbom har gjort bättre saker än ”En härlig svensk sommardag”, som spelades i dagens kryss.

Lisa Nilsson fick medverka med en tämligen färsk låt, ”I samma andetag”. Lisa såg jag och hustrun förresten så sent som i går kväll i TV, i ”Doobidoo”.

Eftersom dagens melodikryss direktsändes från bilparkeringen utanför Liseberg, hade Anders Eldeman förstås med några frågor med göteborgsk anknytning.

Vi fick alltså höra en klassisk Lasse Dahlquist-melodi, ”Oh boy, oh boy, oh boy”, i det här fallet insjungen av Alf Robertson.

Och så fick vi lyssna på ett slitstarkt gammalt göteborgspar, Sonya Hedenbratt och Sten-Åke Cederhök.

Jag säger ”Oh boy, oh boy, oh boy” en gång till.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lärdag.

Min tystnad berodde på datorhaveri

I dag när jag på Konsum i Öregrund träffade Marina, som just har återvänt till jobbet efter semestern, frågade hon varför jag inte hade skrivit något på bloggen på flera dagar. Fler kan ha undrat detsamma.

Förklaringen är att vi har råkat ut för datorhaveri. Det började med att man, när man klickade på sitt namn – här i sommarhuset delar jag dator med Birgitta och Viggo – fick upp en bakgrundsbild utan ikoner. Ganska snart därefter blev skärmen helt svart. Försök att koppla ur datorn och sen starta om den hjälpte inte.

Så det var bara att ringa servicefirman i Östhammar och tillkalla hjälp. Reparatören kunde ingenting göra utan tog datorn och skärmen med sig till verkstan. Per telefon fick vi sedan veta att den här datorn nog hade gjort sitt – man kan säga att den hade dött av ålderdomssvaghet.

Så det blev att beställa en ny.

I dag kom den, en ny och modernare med större kapacitet och större bildskärm.

Därmed är jag fit for fight igen.

Melodikrysset nummer 32 2010

Mitt lilla melodikrysskåseri dröjde ovanligt länge den här gången. Inte för att det var ett särskilt svårt kryss utan för att jag har varit upptagen av annat: I går var vi på ett mycket trevligt släktkalas hemma hos Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica. Därifrån fick vi skjuts till Öregrund av Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel – de skulle på kräftkalas hos goda vänner som bor ett stenkast från oss i Öregrund. Och i dag har de här fyra plus ytterligare ett par varit hos oss och druckit kaffe och smakat på Birgittas alldeles nybakade bullar och kokoskakor.

Allt det här var mycket trevligt, men jag har alltså fått skjuta upp mitt melodikryssande ända till nu.

Jag kan som sagt var inte säga att jag tyckte att veckans kryss var särskilt svårt.

Det innehöll bland annat en visa som har en särskild betydelse i vår familj. Ja, inte så att Alf Prøysen skrev sin ”Lilla vackra Anna” (med melodin hämtad från ett skillingtryck) till vår Anna, men när hon var liten spelade vi ofta den här visan i Prøysens insjungning för henne.

Den finns också i svensk tappning, med text av Prøysens samarbetspartner under många år, Ulf Peder Olrog. I dag fick vi faktiskt också höra en av Olrogs egna klassiker, ”Se Sundbyberg och sedan dö”.

Båda de här visorna är fina men de har också ytterligare en sak gemensamt: de har förekommit tidigare i Melodikrysset.

Det gäller också Evert Taubes fina text (med en dikt av Robert Burns som förlaga) ”Min älskling du är som en ros”. I Burns tappning hette den ”A Red Red Rose”.

I fallet Tommy Nilsson var inte sången, ”Amelia”, någon upprepning, men nog är Tommy Nilsson själv lite av en följetong i Melodikrysset?

Peter Lundblad har förstås också varit med tidigare i krysset, men han spelas inte lika ofta. I dag fick vi lyssna på titelspåret till nya CDn ”Den fria viljan”.

Melodifestivallåtar stoppar Anders Eldeman in då och då i krysset. Dagens exempel var hämtat från 2009 års upplaga: ”Show Me Heaven” med Lili (numera med ett l) och Susie.

För egen del är jag tacksam över att Eldeman också stoppar in äldre låtar i Melodikrysset.

Ett exempel i dagens program var ”En gång skall vi åter mötas”, som vi äldre minns med Thory Bernhards. I tyskt original hette den här låten ”Einmal sehen wir uns wieder”.

Och ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” minns jag, som ändå inte är någon dansbandsentusiast, med Schytts.

Fast många har väl, med eller utan dansbana, stått där ensamma och mints texten till den gamla Elvis-låten ”Are You Lonesome Tonight?”.

Dans förknippar vi ju bland annat med utedansbanor, så då passar det väl bra att stoppa in svaret på ytterligare en visa med sommarassociationer här: ”När björkarna susa”. Fast här skulle vi skriva in verbet i dåtid, susade.

Dock finns det utedansbanor som inte riktigt går ihop med det Mick Jagger och Rolling Stones fick bidra med i dag: ”Rain Fall Down”.

Blir det mycket av det där våta, väljer många att i stället åka till varmare och soligare breddgrader, så som Lasse Åberg gjorde i ”Sällskapsresan”.

Ja, då är det väl bara ett svar kvar att redovisa: Vi fick höra ”Itsy Bitsy Teeny Weeny” med Lasse Brandeby, även känd som Kurt Olsson. Men i den låtens fall finns det faktiskt en mycket roligare inspelning, den med M A Numminen.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.