I morse var jag med i Godmorgon, världen!

8 augusti 2010 13:01 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 15 kommentarer

Journalisten Bengt Lindroth har under sommaren i ”Godmorgon, världen!” kört en serie om de politiska partierna och deras musik.

I morse var det Socialdemokraternas tur. Och som expert/intervjuobjekt medverkade jag.

Jag känner Bengt sen vår gemensamma studenttid i Uppsala, och han visste alltså utan att särskilt behöva forska om saken, att vår lägenhet i Uppsala rymmer Sveriges största samling av politisk musik, med tonvikt på socialdemokratisk och annan vänstermusik.

Bengts presentation av socialdemokratins musik inleddes med två självklara nummer. Först ”Internationalen” i en kongressupptagning, där man kunde höra Gunnar Strängs kraftfulla stämma. Sen, på mitt förslag, ”Arbetets söner” med text av Henrik Menander men med musiken – så typiskt för den tidiga arbetarrörelsen – lånad från en redan känd sång, i det här fallet Nils P Möllers tonsättning av P D A Atterboms dikt ”Vindarnas kör”.

Bengt berättade också om hur det i arbetarrörelsens tidiga bildningssträvanden fanns en ådra att vilja förädla arbetarklassens musikaliska smak och anförde som musikaliskt exempel Richard Sandlers tonsättning av en dikt av Heinrich Heine.

Men de puristiska och förädlande strävandena slog aldrig riktigt rot bland arbetarna – det fanns ju för övrigt en annan och mer vital ådra inom arbetarrörelsen att i stället låna musik från populärmusiksfären. Och även om det också i arbetarrörelsen, bland annat i Musikerförbundet, fanns strömningar som gick mot den ”fördärvliga” jazzen, vann jazzen kampen om själarna inte minst inom arbetarrörelsen. Som ett slags illustration spelade Bengt Lindroth Arne Domnérus’ – själv sosse; jag har skrivit om detta – framträdande på ett SSU-läger med en jazzig version av Bob Dylans ”Blowing In the Wind” (som jag förresten tog med i min sångbok från 1970, ”Upp till Kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”).

Ett av uppslagen till det här programinslaget fick Bengt Lindroth från mig: Jag spelade Thore Skogmans ”Härliga värld” – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – för honom, och han bandade av den. Thore var sosse – det berättade jag också för Bengt.

Så det var faktiskt dubbelt kul att han i programmet hade tagit med en kongressbandning av Thomas Östros sjungandes Thores ”Bergsprängartango i Gällivare”.

De musikaliska inslagen på partievenemangen (s) tar sig självfallet ständigt nya uttryck. På 1960- och 1970-talen ställde nästan alla kända artister upp för Socialdemokraterna, men även om detta inte är lika vanligt i dag, kunde Bengt Lindroth från almedalsveckorna nämna politiskt motiverad mötesmedverkan (s) av Marit Bergman – ”soldat i vår armé” enligt Mona Sahlin – och Moneybrother.

Avslutningsvis gjorde han ett nummer av Mona Sahlins kända vurm för Bruce Springsteen – på den punkten är jag för övrigt av samma ståndpunkt som Mona.

Fast jag tyckte att Bengt lite i onödan suddade till bilden av Springsteen. Visst är det sant att många, med sins emellan ganska olika politisk uppfattning, gillar Springsteen här i Sverige, men med amerikanska mått – och det är ju de som gäller – hör han hemma på Demokraternas vänsterkant. Välkänt är det att han, tillsammans med den kände vänsterikonen Pete Seeger, hyllade Barack Obama i samband med dennes installation i presidentämbetet och att de då tillsammans sjöng Woody Guthries ”This Land Is Your Land”.

I Lindroths programinslag fick vi höra en annan sång, ”Pay Me My Money Down”, som är ett lika gott vittnesbörd om Springsteens politiska hemvist inom det som med amerikanska mått mätt är vänstern. Den finns på Springsteens Seeger-CD ”We Shall Overcome” – läs mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

“Pay Me My Money Down” är ändå ett överraskande val, så till vida att jag inte kan komma på att Seeger skulle ha gjort någon soloinsjungning av den; däremot har han gjort den med The Weavers. Seegersk är den däremot i meningen, att den har sjungits som protestsång av svarta stuvare i Georgia och South Carolina. Text och musik hittar man i Jim Morse (redaktör, förord av Carl Sandburg): “The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). Av den framgår det, att sången är hämtad ur Lydia Parish’ bok med slavsånger från Georgia.

Musiken är shanty men med tydliga drag av karibisk calypso. Dess sydstatskaraktär framhävs i Springsteens version av dragspelskomp à la cajun/zydeco.

* * *

”Godmorgon, världen!” går i repris i kväll, söndag, klockan 23.35 i P 1. Det inslag jag skriver om ligger ganska tidigt i programmet.

Svallvågorna från båtfestivalen välte vår soptunna

8 augusti 2010 11:42 | Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

För det mesta råder det en lugn och fridsam atmosfär i Öregrund. Men under den årliga båtfestivalen, den som kulminerar i lördagens roslagslopp, vet man aldrig vad som kommer att hända.

Jag är inte ute efter att fördöma det riktiga båtfolket, men båtfestivalen, inte minst dess öltält, lockar också en ungdomlig (och delvis även äldre) publik, som verkar ha ett märkligt förhållande till alkohol. Fram på kvällen är det inte så roligt att gå ut på stan.

Inte annars heller, förresten. Överallt, också på parkernas gräsmattor, står det parkerade bilar; vi hade en hel rad sådana utanför vårt hus – en av dem upptog bort emot halva vårt grindhål. Båtfolkets svans lämnar vidare mängder av skräp efter sig. Och eftersom lilla Öregrund saknar toalettkapacitet för en så här stor invasion, uträttar många av besökarna också sina behov bakom närmsta buske.

Själv går jag bara den korta men nödvändiga turen till Konsum en sån här dag. På eftermiddagen går jag ut i trädgården och plockar hallon – ytterligare två askar finns nu i frysen. Och så vattnar jag i Birgittas växthus – Birgitta själv är inne i Uppsala och har med hjälp av sonen, Matti, nu återställt det mesta och städat efter stamrenoveringen. Jag vattnar också det hon har i krukor utomhus. Onödigt, visar det sig. Det som började som enstaka dropp redan när jag plockade hallon övergår i regn.

Och det kom mer regn. Under natten vaknade jag av åskmuller och av att blixtar lyste upp sovrummet tvärs genom persiennerna.

Regnet har det goda med sig att det också bidrar till att rensa stan från en stor del av dess allt för många tillfälliga besökare.

Dock inte alla.

I morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, stod grinden vidöppen, och soptunnan var vält, så att soppåsarna delvis hade ramlat ur.

Så hade då svallvågorna från båtfestivalen nått också vår tomt, som inte ens är strandnära.