Mest soul med Hanne Boel

9 augusti 2010 17:42 | Musik | Kommentering avstängd

Jag har ganska många danska sångerskor i min skivsamling – Anne Linnet, Sanne Salomonsen, Trille, Hanne Boel, gruppen Røde Mor (bland annat med tvillingsystrarna Sanne och Rebecca Brüel) och andra – och hann också skriva om många av deras skivor i min recensionsavdelning Spegeln i Aktuellt i politiken (s).

Några av dem har jag fortsatt att följa också därefter. En av dem är Hanne Boel, som har rört sig mellan genrer som jazz, rock, pop och soul.

Soulmusiken står, som man kan förstå av titeln, i centrum för CDn ”A New Kinda Soul” (Copehagen Records / Roxy Recordings 15/1017092, 2008). Dock är soulspåret i hennes fall inget nytt, och skivan innehåller också material som hon tidigare har spelat. I mina öron låter den här CDn lika fullt fräscht. Den blir heller inte sämre av att där finns spår som andas rock och blues eller är lån från kända låtskapare som Donovan (”Season of the Witch”) och Paul McCartney (”Coming Up”).

CDn öppnar snyggt och kraftfullt med ”Story” av Peter-John Vettese och Hanne Boel, och redan här får man stifta bekantskap med dem som främst bär upp musiken på CDn: H H Præstbro, keyboards, Jakob Høyer, trummor, og Boi Holm, här guitarr men han spelar också bas. I nästa låt, ”Talk It Out”, sjunger Hanne Boel duett med Eagle-Eye Cherry.

Annat värt särskilt omnämnande: ”Don’t Know Much About Love” och ”If You Want My Body” med sitt bluesiga tilltal.

Men lyssna gärna själva – här finns mycket att ta till sig.

Sommar, sommar – och så kom Birgitta hit igen

9 augusti 2010 12:25 | Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag var ensam större delen av veckoslutet – Birgitta var inne i stan för att tillsammans med sonen, Matti, återställa ordningen i vår stamrenoverade lägenhet. Matti hjälpte sin mamma med alla tunga lyft – nu står till exempel bokhyllorna och byråarna i hallen på plats igen.

Själv lyssnade jag under helgen på ett par av den här sommarens mest intressanta Sommar-program.

Peter Anderssons program var mycket hörvärt, dock kanske inte främst för musikens skull – vi fick till exempel höra Jimi Hendrix för tredje gången på mycket kort tid. Därmed inget ont sagt om Jimi Hendrix.

Nej, Peter Anderssons styrka låg i att han var en så lysande berättare.

Allra först var jag konfunderad: det här hade jag ju hört förut; kunde det vara en repris? Nej, Peter Anderssons berättelse om en frånvarande far hade jag – kom jag snart på – tidigare hört i ”Samtal pågår”, i P1 med Katarina Hahr. Men det här är verkligen en historia värd att berättas en gång till. Och styrd bara av sig själv både i det här fallet och i andra – jag kan inte karaktärisera hans ömsinta och varsamt berättade historia om den första kärleken som annat än lysande – blev Peter Andersson en sån där levande människa som man önskar att man oftare mötte i ”Sommar”-programmen.

Men märkligt nog blev också nästa ”Sommar” – det med Annika Östberg – ett möte med en levande människa.

I hennes fall är det rent av märkvärdigt att hon efter allt det som hon har varit med om känns så levande – och då tänker jag inte på det dödsstraff som, efter ett kaotiskt liv som ändade i ond bråd död, hotade henne vid rättegången i USA. Jag är inte själv troende, men jag kan ju ändå förstå att hon har sökt sig till religionen i sitt famlande efter försoning och tröst.

Jag har sett att det här i landet finns människor som är moraliskt upprörda över att hon har getts möjlighet att göra ett ”Sommar”-program. Kanske är det nu just dessa som gläds över att hon i dag bekänner sig till den rätta läran.

Själv tyckte jag att lärdomen av det hon berättade var något annat: Hur en ung tjej hamnar i ett för henne främmande samhälle, där hennes mamma gifter sig med en man som verkligen inte gör något för att bli en ställföreträdande far – tvärt om. Och hur lätt det då, särskilt under den tiden, var att dras in den lockande drogvärld, i vars förlängning allt det där Annika råkade ut för fanns: verklighetsflykt, självbedrägeri, bedrägeri gent emot andra, mänsklig förnedring, i slutändan åtminstone närvaro när andra oskyldiga människors liv bragtes till ända.

Annika Östbergs musikval var, föga förvånande, en smula trevande i dess (få) svenska delar. Av allt det amerikanska hon spelade vill jag för egen del främst nämna ”I Feel Like I’m Fixin’ To Die Rag” med Country Joe and The Fish.

* * *

När programmet med Annika Östberg är slut, skyndar jag mig till Konsum för att handla – Birgitta kommer tillbaka till Öregrund lagom till middag.

Jag går till 811ans ändhållplats för att möta henne, och hemma väntar middagen: årets första kräftor.

När jag lägger upp kräftorna på fat, garnerar jag med dillkronor hämtade i kryddlandet, och till kräftorna äter vi bröd med ordentligt lagrad prästost – västerbottensosten var tillfälligt slut på Konsum – och dricker kall Carlsberg plus numera av finska staten ägda klassiska svenska snapsar som OP och Gammal Norrlands Akvavit.

Vi avslutar kvällen ute på glasverandan med var sin cognac (Grönstedts, även det finska staten numera) och med Sonny Rollins som sällskap.

* * *

Ute regnar det. Men det är sommar.