Thomas Östros vann den första stora valdebatten i TV

I kväll sändes, från Umeå, den första stora valdebatten i TV, den om ekonomi. Efter en lite trevande och småputtrig inledning fick den här debatten nerv och blev intressant.

Thomas Östros (S), som tidigare inte alltid har haft det alldeles lätt att tas med den självsäkre Anders Borg (M), vann med god marginal matchen mot finansministern i alliansregeringen, och fick dessutom god och pricksäker assistans av två kvinnor, Mikaela Valtersson (Mp), som täckte inte bara de gröna frågorna utan också stod upp för en välfärdspolitik med social profil, och så vänsteryttern Ulla Andersson, som bidrog med rättvisepatos och en del nödvändigt jävlaranamma. Bäst i hela debatten var Thomas Östros’ offensiva och klargörande svar på de blå regeringsföreträdarnas grillfrågor, vilket ytterligare förstärktes av att Östros avlevererade sina svar med både säkerhet och gott humör.

Min bedömning är att den enda fråga där allianssidan av applåderna att döma hade lite flyt var frågan om bensinkostnaderna. Men här ska man komma i håg att den applåderande publiken fanns i Umeå, inte i Soho på Söder i Stockholm där Miljöpartiet i dag hotar Socialdemokraternas ställning som största parti på den rödgröna sidan. I den här frågan blev de rödgröna långt ifrån svarslösa i TV, men argumentationen behöver ytterligarfe finslipas så att den går att använda i landsändar med så vitt skilda förutsättningar som de nämnda.

En intressant iakttagelse från debatten var att de rödgröna så framgångsrikt gång på gång lyckades ställa regeringens skattesänkningar mot jobb och nödvändig välfärd, inte bara den ”välfärdens kärna” Borg, Reinfeldt & co vill begränsa sig till.

Jag skulle tro att humöret hittills, efter en rad nedslående opinionsundersökningar, inte har varit det allra bästa bland de rödgröna valarbetarna, men kvällens debatt måste rimligen ha fått dem att repa nytt mod: Fortsätter valrörelsen som kvällens TV-debatt, ligger ett regeringsskifte klart inom räckhåll.

Nu gäller det bland annat att övertyga den stora skaran av fortfarande osäkra.

En fransk variant av Manhattan Transfer eller The Real Group

Ibland blir skivor liggande olyssnade. I mapphäftet på CDn ”Le Quatuor Laqué” (ARTILAB 03532, 2003) med gruppen med samma namn står det att jag har skaffat den eller fått den den 18 december 2008 – men jag har inte längre någon aning om hur den hamnade i min skivsamling. På nätet har jag inte hittat några recensioner av den i stockholmstidningarna, och att någon skivaffär jag brukar besöka spontant skulle ha tagit in en fransk sångskiva förefaller ju heller inte sannolikt. Möjligen är det här en av de skivor min döde bror Matti efterlämnade – han hade åtminstone en nära vän från Frankrike – och som en av hans arvtagare, min dotter Kerstin, skänkte till nykterhetsrörelsens julmarknad på Drabanten i Uppsala.

Skivan visade sig, när jag till slut äntligen lyssnade på den, vara högst hörvärd. Le Quatuor Laqué är en fransk vokalgrupp, som sjunger utan komp – ungefär så där som amerikanska Manhattan Transfer eller svenska The Real Group, vilket inte ska uppfattas som en direkt jämförelse, mer som en orientering.

Den här gruppen bildades, lite av en slump, 1999. Den består av två män och två kvinnor, Albert Nussbaumer, José Perritaz, Anne Andrey-Chassot och Kajsa Lemcke. Genom att leta på nätet har jag fått bekräftat att Kajsa Lemcke är svenska, sedan länge dock bosatt i Strasbourg. Av mapphäftet framgår att Le Quatuor Laqué också har framträtt i Stockholm.

Så jag blir föga förvånad över att bland sångerna på CDn hitta ”Och jungfrun hon går i ringen”, sjungen på god svenska.

Bra låter det också. Detsamma gäller Hoagy Carmichaels ”Georgia On My Mind” och till exempel ”Hello Dolly”, ”What a Wonderful World” och ”A Nightingale Sang In Berkley Square”. Materialet på CDn är befriande brett och opretentiöst: Goerges Brassens och Charles Trenet så väl som ”Djungelboken” och ”Askungen” (Disney-versionerna).