Tidigt 1950-tal och svensk jazz är på väg in i sin storhetstid

27 augusti 2010 20:04 | Musik | 9 kommentarer

Kring 1950 hände något intressant och mycket fruktbart med svensk jazz. Tidigare hade den svenska jazzen, vilket är mycket tydligt i Caprice Records’ förnämliga dokumentära CD-serie ”Svensk jazz”, gradvis utvecklats tills att swingmusiken blev helt dominerande och erövrade en stor publik, bland annat danspublik. Volym 6 i den här serien, ”Swedish Jazz 1947-1951: Cream of the Crop” (Caprice Records CAP 22041, 1999), visar att jazzmusiken i Sverige visserligen fortfarande domineras av den dansanta swingmusiken men att svensk jazz samtidigt blir stilmässigt mer mångförgrenad och experimenterande och att den framför allt tar häpnadsväckande kliv framåt så att den kvalitativt hör till de allra främsta i världen, vilket också erkänns i jazzens hemland USA.

Av det tjocka mapphäftet till den här boxen om tre CD framgår att kontakterna med USA vid den här tiden redan är avsevärda.

Dels åkte några svenska jazzmusiker som den alltför tidigt bortgångne klarinettisten Åke Hasselgård (i USA känd som Stan Hasselgard) och trumpetaren Rolf Ericson över och gjorde succé. Långt fler blev kända och uppskattade genom skivor och genom Leonard Feathers radioprogram, och många av dem hade kunnat göra karriär i USA, om inte det amerikanska Musikerförbundet hade satt käppar i hjulet för detta.

Ryktet om den fantastiska svenska jazzen spreds också genom de många och mycket kvalificerade amerikanska jazzmusiker som under den här spelade och turnerade i Sverige, sådana som Charlie Parker; några av dem, bland dem Parker, hade dessutom hört den svenska jazzeliten spela i Paris.

Det hände förstås också att gästande amerikanska jzzmusiker jammade med svenska musiker, också ibland spelade in skivor tillsammans med dem. Roy Eldridge spelade bland annat tillsammans med svenska musiker in ”The Heat’s On”, och James Moody gjorde samma sak med ”Out of Nowhere”. Ett lysande exempel är Stan Getz’ version tillsammans med Bengt Hallbergs trio av ”Fjäriln vinga syns på Haga”. Det blev under den här perioden rent av en sport att låta utländska artister spela in svenskt material på skiva, gärna på svenska. Ett exempel som finns med här är Delta Rythm Boys med ”Domaredansen”. Den här amerikanska sånggruppen hörde jag själv i min ungdom live vid en av de midsommarfester som årligen drog en jättepublik till Sågplan i min barndoms och ungdoms Juniskär söder om Sundsvall.

Den här jazzhistorien på skiva väjer således inte för det lite udda som alltid fanns vid sidan om jazzens mainstream. Ett annat exempel är Brita Borg & Flickery Flies – också dem har jag hört live vid en av de nämnda midsommarfesterna – när de tillsammans med Seymors orkester gör en jazzig version av ”Vilhelmina”, närmast att betrakta som en schlager.

Också dragspelsjazzen levde kvar och hade en stor publik, inte minst i radio. Jularbo Jr – Eberhart Jularbo – spelade dragspel, men hans trio, här i ”Down the Hatch”, innehöll både elgitarr och vibrafon. Lill-Arne Söderbergs ”Be-Bop Accordeon” är ett annat exempel, ”Smiles” med Johan Adolfssons sextett ytterligare ett. ”Tiger Rag” med Erik Franks sextett måste absolut också nämnas.

Och i skolorna vann dixieland/New Orleans-jazz terräng bland skolungdomarna. Vi får höra Hep Cats (bland annat med Jack Lidström och Stubben Kallin) i ”Weary Blues”, Grav-Olles Storyville Band med Brita Lindahl i ”Call of the Freaks”, Buntas Jazz Band i ”Jackass Blues”, ”Dixie March” med Olle Jacobssons Dixielandband och även ”Of All the Wrong You’ve Done To Me” med Black Bottom Stompers.

Boogie Woogie lyssnade vi också gärna på i radio, vi som gick i skolorna på den här tiden. Charlie Norman var omåttligt populär. Jag har med stort nöje i den här boxen hittat ”Boogie Woogie On St Louis Blues” och Olson Brothers (det vill säga nämnde Norman plus Reinhold Svensson på dubbelpiano) i ”Tiger Boogie”.

Man kan också hitta udda nummer här som Gershwins ”The Man I Love” spelad av Arne Domnérus och stråkorkester – och det låter faktiskt bra.

Innehållet i boxen är stockholmscentrerat, men man ska då hålla i minnet att till exempel pianovirtuosen Bengt Hallberg kom från Göteborg och att Göteborg, med bland andra Malte Johnssons orkester på Liseberg, Sonya Hedenbratt och Kenneth Fagerlunds trio, hade sitt eget jazzliv. Med de båda senare finns här en utmärkt version av Cole Porters ”What Is This Thing Called Love”. Från Malmö kom Harry Arnold, senare känd som ledare för Radiobandet – här kan man få höra honom i originalmiljö i bland annat ”Tallahassee”. I Linköping verkade Gunnar Hoffstens orkester som vi får höra i ”Cupol Boogie” – han är förresten farsa till Louise.

Sångerskor är det inte så gott om på de här tre skivorna. Brita Borg och Brita Lindahl, som dock försvann till andra värv i USA, är redan nämnda. Bibi Johns, ursprungigen Bibbi Johnsson, kan vi höra på i en tempovarierad ”How High the Moon” tillsammans med Thore Swaneruds sextett – men sen försvann hon för schlagerkarriär i Tyskland. Alica Babs, tidens stora namn, kan vi höra med Estrads elitorkester i ”Undecided”.

Resten är jazzig swingmusik, ibland med dragning åt bop och cool jazz. Mycket av det här är anpassat för dansbruk – skivbolagen satsade på det dansanta – men det är klart att man ibland, som i Lasse Gullins ”Barit” med Arne Domnérus’ orkester hör en annan, mer konstnärlig strävan.

Men i stället för att kategorisera för hårt väljer jag i stället att helt enkelt lite osorterat nämna de band och de låtar jag själv har fastnat för.

Den redan nämnde Domnérus är njutbar också i ”Body and Soul”, här med sextett. I ”Out of Nowhere” hörs bland annat Rolf Ericson i i det här fallet Arne Domnérus kvintett.

Den nämnde Lars Gullin spelade också med Thore Ehrlings orkester, till exempel i ”Godchild”. Men Tore Ehrlings orkester är hörvärd även utan Gullin – med Rolf Blomquist får vi höra fina ”I Surrender Dear”.

Putte Wickmans sextett – Putte släpps för ävrigt loss i full frihet i en mycket lång intervju i skivmappen – gör till exempel fint ifrån sig i Irving Berlins ”Blue Skies”, i ”Cherokee” och i den andra versionen (av två) av ”All the Tings You Are”.

Simon Brehms sextett gör en fin version av Dizzy Gillespies ”Emanon”.

Anders Burmans kvintett hör jag gärna i George Gershwins ”I Got Rythm”.

Thore Jederbys sextett tolkar utmärkt Jerome Kerns ”All the Things You Are”.

Av numren med Gösta Theselius’ orkester väljer jag ”Reactions”.

En annan av tidens orkestrar, Gösta Törners, svänger det rejält om både i ”Sweet Sue” och ”Jazz Me Blues”.

Ytterligare en av tidens framgångsrika och hörvärda orkestrar var Seymor Österwalls. Lyssna gärna på ”Lonely Moments”.

Ett av tidens fenomen var att tidningarna och jazztidskrifterna årligen lät läsarna rösta fram sina favoritorkestrar.

Expressens elitorkester 1949, i vilken ingick större delen av tidens svenska jazzelit, spelade till exempel in Jerome Kerns ”All the Things You Are” på skiva, och här kan vi alltså åter få lyssna på den här inspelningen.

Den svenska jazzeliten förenades också i den så kallade Parisorkestern 1949, och med den får vi i den här samligen höra ett par fina nummer, dels ”Idaho”, dels ”Sugar” (med Alice Babs som vokalist).

Vi som under den här tiden och lite senare lyssnade på jazz gjorde det gärna via radio. Från USA rapporterade Claes Dahlgren. I Stockholm gjorde Olle Helander jazzprogram. I den här boxen finns bandade jamsessionprogram med honom från Karlaplansstudion, i vilket vi bland annat får höra ”Body and Soul” och ”Perdido”.

Det här handlade alltså om kunnig radiojournalistik. Många av oss äldre minns också Ingemar Glanzelius som omdömdesgill jazzskribent i Dagens Nyheter. Man bör då påminna om att han själv hade ett förflutet som jazzmusiker. I den här boxen kan vi höra honom som altsaxofonist i Kenneth Fagerlunds kvintett, i ”Attribution”.

Och när jag väl är inne på positionsbyten, vill jag avsluta den här artikeln – liksom den tredje och sista CDn i boxen avslutas – med Ulf Linde. För egen del har jag träffat honom personligen, i ett helt annat sammanhang: Min hustru och jag var vid ett tillfälle inbjudna till en eftersits med Svenska akademien, efter en tillställning med densamma, och hamnade då vid samma bord som Ulf Linde, akademiledamot och en mycket underhållande och mångsidigt begåvad man, kan jag försäkra. För mig och många andra är han också känd som bland annat konstskribent och som chef för Moderna museet 1973-1976. Men som många riktigt begåvade människor äger han en mångsidighet, till vilken man i hans fall ska räkna musikalitet. Ulf har varit jazzvibrafonist, till och med en mycket skicklig sådan, vilket man kan konstatera med hjälp av den här jazzantologin. Dels finns där Gösta Theselius’ ”Three Without a Key 1-3” med Ulf Lindes kvartett. Dels finns där, som avslutning på hela samlingen, ”Cream of the Crop” med Jazzkritikerorkestern 1951, där – guess who – spelar vibrafon.