Munspel och handklaver

Till den sittande borgerliga regeringens stolligheter hör dess kulturpolitik, bland annat likvideringen av Rikskonserter. Till Rikskonserters förtjänstfulla kulturpolitiska insatser hör kvalitetsskivbolaget Caprice Records. Caprice har gjort en fantastisk insats genom att på skiva dokumentera stora delar av vårt musikaliska kulturarv, bland annat i serien Musica Sveciae / Folk Music In Sweden. Jag har större delen av den här serien, inköpt först som LP, senare även som CD.

En fin CD i den här serien är ”Munspel & Handklaver” (Caprice Records CAP 21482, 1995 – materialet gavs ursprungligen ut på två LP, ”Munspel och Handklaver, CAP 1092, 1973, och ”Dragspelslåtar från Ångermanland”, CAP 1231, 1982). Den här CDn hade jag inte, men jag hittade ett exemplar på Drabantens julmarknad 2007 – min dotter Kerstin, en av arvtagarna till min döde bror Matti som hade ägt den här skivan, hade skänkt den till nykterhetsrörelsen, där hon själv är aktiv. Jag köpte den förstås.

Den här skivan innehåller folklig musik i dubbel mening. Dels är musiken gammal dansmusik. Dels är utövarna, även om några av dem trakterar sina instrument professionellt, amatörmusiker, spelmän inom dansmusikfacket.

CDn innehåller hela 39 spår, och jag väljer därför att nämna bara några av pärlorna.

Av munspelslåtarna vill jag särskilt nämna ”Brudmarsch efter Lapp-Nils” med Elias Jönsson från Jämtland, ”Länsmansvals” med Per Ludvig Jordahl, också han jämte, och så den polka utan namn Ivar Andersson från Blekinge spelar på munspel med klockor.

Dragspel finns det många sorter av.

Av låtarna på enradigt dragspel väljer jag att nämna en vals med Herman J Ahlstedt från Bohuslän, ”Skräddarpolka” med Herman Axelsson från Småland samt även hans vals efter farfadern och så några låtar med Gustav ”Vappersta-Lasse” Larsson från Sörmland: ”Kväsarvalsen”, ”Vapperstavalsen” och ”Friarvalsen”, den sist nämnda på enradigt dragspel med klockor.

Skivan innehåller också en hel del låtar på tvåradigt dragspel och även på dragspel plus fiol, det mesta hörvärt men utan det där lilla extra som gör att man gärna vill nämna låten i fråga särskilt.

Detsamma gäller också pianodragspelslåtarna på den ångermanländska delen av CDn.

Men den senare innehåller ett par andra låtar jag har fastnat för. Dels en snoa eller hyfsa med Nils Rune Jonsson från Rossön på treradigt dragspel. Dels en hyfsa med två spelmän från Rossön, Alexander Mårtensson på enradigt dragspel och Sigfrid Bryntesson på tenorbanjo.

För egen del har jag aldrig sett hyfsa dansas, men jag har förstått det så att hyfsa och snoa är besläktade med varann och med polka. Vet någon något mera?

Alice Babs, svensk jazz från 1960-talet

I dag när Alice Babs sällan spelas i radio är det svårt att föreställa sig hur stor hon var till exempel under femtiotalet. Då var hon redan mycket etablerad och framgångsrik, turnerade bland annat i USA med SweDanes, en grupp som förutom henne bestod av Svend Asmussen och Ulrichk Neumann. Hon hade många vänner och samarbetspartners inom både den svenska och internationella jazzvärlden, främst bland dem Duke Ellington.

Men hon hade slagit igenom mycket tidigare, som mycket ung. Till hennes genomslag som sångerska bidrog filmen ”Swing It, Magistern!” (1940) – märk att hon föddes 1924. Hon fördömdes i för tiden sedvanlig ordning som en ungdomens förförare, och just därför var det lite märkligt att senare möta henne som en av MRAs företrädare i Sverige. MRA, Moral Re-Armament, tidigare kallad Oxfordrörelsen, var en högerkristen rörelse med förgreningar också här i Sverige. Jag vill parentetiskt nämna, att när jag i början av 1960-talet var framgångsrik ordförande för Laboremus i Uppsala och höll på att skapa mig ett namn som ung och arg radikal i media, ville MRA träffa mig och gärna andra företrädare för de socialdemokratiska studenterna. Jag ställde, tillsammans med Anna-Greta Leijon, upp för ett möte på Café Tre Liljor i Folkets hus i Uppsala, vilket slutade i kaos: När vi gång på gång hade sagt vad vi tyckte, reste sig till slut MRA-herrarna och skrek i korus: – Det behövs tvål och borste i studentvärlden!

Men för att återvända till Alice Babs: Ett av problemen med henne som jazzsångerska är möjligen hennes svalt kyska stil. Å andra sidan är hon mycket skicklig och tonsäker. Som sångerska stod hon skyhögt över de flesta av tidens svenska schlager- och refrängsångerskor. Om det vittnar också det faktum att man bland hennes musikaliska och personliga vänner hittar inte bara Ellington utan också till exempel Josh White, John Lewis och Frank Sinatra.

Det pigga lilla Vax Records i Vaxholm har påbörjat en utgivning som kommer att bidra till att återetablera Alice Babs som jazzsångerska. På ”As Time Goes By” (Vax Records CD 1008, 2009) finns 14 aldrig tidigare utgivna inspelningar med henne, de flesta hämtade ur Sveriges Radios arkiv. Inspelningarna är gjorda under perioden 1960-1969.

Kompet är det yppersta: Hon backas upp dels av Arne Domnérus’ Big Band, dels av Bengt Hallbergs trio, i ett fall, det mycket hörvärda titelspåret ”As Time Goes By”, kvartett.

Några andra verbala smakprov: ”Stormy Monday” bjuder på häftig storbandsjazz – Arne Domnérus’ Big Band är här förresten förstärkt med Alice Babs’ gamla SweDanes-kumpan Svend Asmussen. I George och Ira Gershwins fina ”Love Is Here To Stay” kompas Alice Babs av Bengt Hallbergs trio. Mycket hörvärda är också den nämnde John Lewis’ ”If I Were Eve” med Arne Domnérus’ storband featuring Svend Asmussen och gamla hederliga ”Flamingo” med Bengt Hallbergs trio. Och bäst av alla är nog ”Many Tears Ago”, åter igen med Bengt Hallbergs trio.

Roligt att få tillgång till de här gamla radioinspelningarna. Jag kommer säkert att skaffa också Vax Records’ övriga Alice Babs-inspelningar och återkommer då till dessa.