Sommar med Birgitta Stenberg och Nils Landgren

Jag fortsätter att höra på ”Sommar” i P1, på praktiskt taget varje program.

I går hörde jag på Birgitta Stenberg, en författarinna som jag först, under min gymnasietid, kom i kontakt med via den syndikalistiska tidningen Arbetaren, där hon var medarbetare. Under den där tiden läste jag över huvud taget många i den unglitterära grupp hon tillhörde, Metamorfos.

Jag känner förstås till det äventyrliga liv hon har levt, till exempel hennes förhållande till den avsatte kung Farouk av Egypten, en av de saker hon berättade om i sitt sommarprogram. Annat var nytt för mig, till exempel hennes ungdomliga – hon var tolv år! – förälskelse i en av hemstaden Södertäljes mer udda existenser. Som en illustration – det här udda paret var allt för udda i fråga om ålder – spelade hon Marilyn Monroes Lolita-sång ”My Heart Belongs To Daddy”.

Annars var det inte musiken utan framför allt ett mycket långt talinslag, det om maken Håkan Lagergrens död, som fick mig att lyssna noga.

En gemensam nämnare hade Birgitta Stenberg faktiskt med dagens sommarvärd trombonisten Nils Landgren: Jimi Hendrix. Stenberg spelade hans ”Hot Trigger”, Landgren hans ”Are You Experienced”.

Landgrens program innehöll annars mycket bra jazz – hans eget intresse för jazz väcktes uppenbarligen av farsan, som inte bara gillade jazz utan också, bland annat på Första maj, spelade i musikkåren på bruksorten Degerfors.

Så vi fick höra många sköna låtar av och med sköna kompositörer och jazzmusiker som Duke Ellington, Jimmie Lunceford, Jack Teagarden, Louis Armstrong, Thad Jones, Mel Lewis och Miles Davis. Och så Värmlands egen stora jazzsångerska Monica Zetterlund.

För en arbetargrabb från bruksmiljö borde ju valet vid det val Nils Landgren också berörde vara tämligen självklart. Men jag noterade att han berättade att han inför årets val hade gått igenom partiernas ståndpunkter i en fråga – den om musikers och kompositörers ekonomiska ersättning för sina verk – utan att ha fått några riktigt bra svar, och hans tveksamhet gällde då verkligen inte bara Piratpartiet. I den här frågan klappar mitt hjärta för att man, även i den dataålder vi nu lever i, måste hitta en lösning som gör upphovsmännen skadeslösa.

Ett estniskt arv

Ser på dotterns, Kerstins, twitter att hon har satt deg för att baka estniskt surbröd respektive sötsurt bröd. I samma ögonblick minns jag doften av min mammas surdegslimpor, alldeles nyurtagna ur bakugnen. Och jag känner i munnen smaken av estniskt surbröd, ännu så varmt att smöret smälter på brödskivan.

När vi kom till Sverige hösten 1944, hade vi då ännu aldrig kommit i kontakt med hårt bröd. Vårt självklara matbröd var mjukt men surt. Den svenska limpan, på den tiden alla svenskars matbröd, provade vi med häpnad: svenskarna åt sött bröd till maten – det var ju som att äta vetebröd till fisken eller köttet på matbordet. Nå, vi vande oss. Även jag har haft limpsmörgås och mjölk med till skolan på den tiden då det ännu inte fanns skolbespisning.

Men jag är ganska säker på att de in emot 30.000 estländarna i Sverige – det här landets första stora flyktinggrupp i modern tid – bidrog till att modifiera den svenska matkulturen, framför allt genom att lära svenskarna att äta annat mjukt matbröd än limpa.

Under åren då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm gick jag praktiskt taget varje fredag till Hötorgshallen och köpte matbröd inför helgen. Där fanns inte mindre än två bageributiker med estnisktklingande namn; oftast handlade jag hos Tooming. Ett estniskt surbröd och ett sötsurt kumminbröd var då obligatoriskt. Där utöver köpte jag ett lantbröd från ytterligare något land – vilket kunde växla: Ungern, Grekland, Italien, Tyskland, Frankrike… Andra europeiska länders brödkultur hade kommit hit långt innan vi hade gått med i EU. Själv tycker jag att andra länders brödkultur, spontant anammad av medborgarna i det här landet, är långt viktigare än EUs överstatlighet.

Många av dessa fredagar kompletterade jag mina bröd med goda pålägg, inköpta på Konsum på Sveavägen, på hörnet till det kvarter där Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter gatnumret, fanns. Det brukade bli ett par-tre sorters korv – Munsö och Lönneberga till exempel – och så ost, sardiner, skinka, färsk gurka, tomater att skiva med mera.

När jag tillsammans med ungarna anlände till Öregrund, var på den tiden Konsum redan stängt, så det gällde att ha kvällsmåltiden med sig. Och så måste man snabbt få upp värmen i huset och få något varmt på bordet. Till det som gick allra snabbast att få färdigt var rykande varmt the, som serverades med allt det goda jag redan har nämnt.

Och sen fanns det ju kvar av samma goda också när man vaknade på lördagsmorgonen, när det var dags att äta frukost.

* * *

Hoppas att Kerstins estniska bröd blir lyckat. Och att hon lär Viggo och Klara att äta det alldeles ugnsfärskt med en klick smältande smör.