Blueskväll med Rolf Wikström

Jag gillar Rolf Wikström – har följt honom från början, har alla hans plattor och har också recenserat många av dem när de kom ut.

När jag såg att han skulle spela i Öregrund, gick jag följaktligen till Strandhotellet och köpte biljetter åt mig och hustrun.

Under promenaden till Strandhotellet regnade det ymnigt, och jag fick användning för både regnrock och paraply. Man kunde befara det värsta, men på hotellets innergård höll man på att montera upp ett tält. I går, då konserten skulle äga rum, hade dock vädret svängt – det var mild och i början av kvällen solig sommarkväll.

Konserten beräknades börja runt 21.00, men vi gick dit mer än en och en halv timme tidigare för att kunna äta middag i hotellets bar. Där satt fullt med gäster, men det visade sig att maten hade tagit slut – det var buffé, och personalen skyllde på alltför glupska gäster. Vi blev faktiskt ganska härskna, och hungriga som vi var – det här var en bra stund efter vår ordinarie middagstid – ilade vi i väg till en av hamnkrogarna för att tillfredsställa vårt behov av kalorier.

I god tid före 21.00 var vi tillbaka på Strandhotellet och lyckades få de två sista bekväma soffplatserna. Det dröjde till 21.30 innan Roffe och hans medmusiker tog plats på scenen, så jag hann också ta en tur till baren och köpa två whisky, Famous Grouse, dock utan sodavatten – det fanns inte på det här stället; jag blev därför heller inte förvånad över att en av tjejerna i baren ett slag var inne på att jag kanske ville ha fruktsoda till whiskyn.

Mina erfarenheter av Strandhotellet är sålunda inte helt positiva, men jag är ändå mycket tacksam över att hotellet hade bokat Rolf Wikström och hans band för en spelning. När det gäller blues har de få konkurrenter i det här landet, och med eller utan konkurrenter spelar de förbannat bra.

Roffe konstrar heller inte till det: han och bandet spelar många låtar som jag och andra i publiken känner igen från hans skivor: ”Leva som en luffare”, ”Du säger du ska lämna mig”, ”Allt för många gånger”, ”Ta saken i egna händer” och ”Hej och hå, lilla mamma”. Också Torgny Björks tonsättning av Nils Ferlins ”Mitt hjärta är ditt” (”Kärleken kommer, kärleken går”) som finns på Wikströms ferlinplatta.

Det svänger ordentligt kring Roffe och hans band, och snart kan det första paret inte hålla sig utan börjar dansa framför scenen. Snart dansar många. Än så länge präglas Öregrund av sommarstadens sjudande liv.

Men om bara ett par veckor har bluesens höstliga vemod intagit vår lilla stad.