”Utrensning” av finsk-estniska Sofi Oksanen en hårtslående, i långa stycken lysande roman

Sofi Oksanen, född 1977, har på kort tid etablerat sig som en av de främsta romanförfattarna i vår del av Europa, vilket har bekräftats bland annat genom att hon i hemlandet Finland 2008 har belönats med Finlandiapriset och 2009 med Runebergpriset och därefter 2010 också har fått Nordiska rådets stora litteraturpris.

Hon skriver alltså på finska, men när man läser hennes böcker förstår man, att hon också behärskar estniska. Det har sin bakgrund i att pappan var finsk elektriker och mamman estnisk diplomingenjör. Föräldrarna träffades när fadern hade jobb i Tallinn. Det här finsk-estniska paret gifte sig och modern fick tillstånd att flytta till maken i Finland, närmare bestämt till Jyväskyla, där dottern Sofi föddes. Men Sofi och hennes mamma fortsatte att med jämna mellanrum åka till Estland, bland annat för vistelser hos Sofis morföräldrar. Det här är förklaringen till Sofi Oksanens tvåspråkighet och ännu mer till hennes intresse för att skildra Estlands tragsika historia under andra hälften av 1900-talet.

Hennes stora litterära genombrott blev ”Puhdistus”, som först, 2007, gick upp som drama på en stor helsingforsscen. Året efter, 2008, utkom den som roman. I Sverige gavs den ut 2010 med titeln ”Utrensning” (Bonniers, i utmärkt översättning av Janina Orlov).

Man kan sätta små frågetecken för några detaljer i handlingen, men det här är en så skickligt berättad och spännande och dessutom politiskt realistisk historia, att det vore småaktigt att haka upp sig på dessa detaljer.

Handlingen kryssar på ett intrikat sätt mellan ett nu och ett då, dels det Estland som just håller på att bryta sig ur sovjetväldet och famlar mellan sovjetsamhällets kvardröjande mönster och kapitalismens nya men i praktiken kanske inte så sköna rike, dels den efterkrigstid då Stalin fortfarande härskade och då de i många fall mycket motspänstiga estländarna tvingades in i kommunismens nya samhälle. Sofi Oksanen skildrar med stor inlevelse och detaljrikedom vad sådana här häftiga samhällsomvälvningar gör med de människor som berörs av dem – märk att gestalterna i ”Utrensning” knappast i några fall är några hjältar.

Bokens äldre kvinna, Aliide, ger visserligen dess yngre kvinnliga huvudperson, Zara, ett förrymt offer för trafficking, samtidigt hennes systerdotter, i slutet av boken en ny chans, men hennes sätt att lösa det här är även det präglat av den brutalitet som utmärkte också det kommunistiska system hon cyniskt har tjänat. Märk dock att Sofi Oksanens skildring av Aliide är präglad av en vilja att förstå mekanismerna bakom: Aliides brott (bland annat att skicka sin egen syster och hennes dotter, som är Zaras mamma, till Sibirien) har sin bakgrund både i egoistiska motiv – hon åtrår hett men förgäves, visar det sig, systerns man – och i den både fysiskt våldsamma och sexuellt förnedrande behandling hon utsätts för vid förhör hos NKVD.

Sofi Oksanens ”Utrensning” är ett exempel på att politisk historia kan skrivas på ett ofta thrillerartat spännande men samtidigt psykologiskt intressant för att inte säga intrikat sätt. Dessutom är hennes miljöskildring av ett lantligt, strax efter frigörelsen i många stycken fortfarande sovjetpräglat samhälle kusligt exakt ända in i sina detaljer.